EPT (Extremely Pre Term/Extremt mycket för tidigt född) Tråd 17

Grattis till dig du nyblivna mamma!
Förstår din känsla av maktlöshet även om det nu är ett tag sedan jag själv var där. Hoppas att pojkarna håller sig stabila och friska.

Kram!

Skönt att höra att det just nu är ok med killarna. Följer er och hoppas med er..

Minns tillbaka på Elias första tid och alla lukterna och maskinerna och ljuden och den där frånvarokänslan som inte riktigt gick att skaka av sig...Händer detta verkligen? Hela livet stannade och man vågade knappt andas...

En dag i taget, en timme i taget, det är så jag tog mig igenom neo tiden. Att ta vara på de fina stunderna. Det jag ångrar idag är att jag ofta tog på mig den starka masken och inte ville visa hur orolig och rädd jag verkligen var. Men för mig var det också ett sätt att handskas med situationen. Det har kommit ikapp mig nu efteråt.

Efter ett tag kommer man in i rutinerna och finner sig till rätta. Allt är inte nytt och man lär sig att se hur de mår och vilka dagar de kan ha.

Hoppas att du har fått sova lite inatt och att pojkarna är stabilare idag.

Har ingen erfarenhet av blödning i lungorna så där kan jag inte hjälpa dig. Men mina tummar för att allt ska gå bra har ni.

Styrkekramar!

Håller tummarna och hoppas att operationen har gått bra. Låg inne med en liten tvillingkille som också hade hål på sin tarm. De hittade det och han klarade operationen riktigt bra. Var lite svullen efteråt och behövde lite extra syrgas ett litet tag men annars ok.

Tänker på er!

PennyJenny: Min Elias höll på att komma i vecka 24 pga en föreliggande moderkaka som blödde massor. När läkaren gick av sitt skift på onsdagen så sa han att om vi ses här på förlossningen till helgen så har du jobbat på bra. Vi jobbade på så bra och så länge att han inte är född förrän i vecka 29 :) Vi hann få kortisonbehandlingen och långtråkigt på spec.

Hoppas att du har samma "tur" som jag och kan få ha honom i magen länge än.

Håller tummarna för er.

Pellepellepelle och PennyJenny

Tänker på er och hoppas att läget är stabilt idag.

Pellepellepelle: Tänker också på er och hoppas.

Skönt att höra att allt är lugnt för tillfället på alla fronter :)

PennyJenny: Visst står man ut med att ha tråkigt lääänge lääänge eftersom det innebär bättre och bättre prognos. Jag lyckades fördröja i sex veckor och hade kunnat stå ut i många veckor till. Tillslut faller man liksom in i ett långsamt lunk där dagarna bara går.

 

Jag känner vissa dagar faktiskt nu att jag kan komma överens med allt som hänt oss. Att vi var/är så starka att vi tog oss igenom allt med förståndet i behåll.

Andra dagar är jag bara bitter för att allt inte blev som det skulle ha varit. Så som jag ville att det skulle bli.

För att jag oftast känner mig så utanför när andra pratar graviditeter och barn. Det går liksom inte att prata om det med någon som inte varit med om det själv för de kan inte förstå hur det är.
 Att jag känner att jag inte kan prata med nygravida kvinnor då jag i mitt huvud hela tiden då de sitter och pratar om hur länge de ska jobba innan bebisen kommer, frisk och så där lagom precis runt bf att -jaja det är vad du tror nu men du ska bara veta hur det kan bli. Samtidigt som jag ju inser att förmodligen kommer det att bli just så där för dem. En frisk och fullgången bebis och tur är väl det.

Och sedan nästa dag igen så är jag bara sååå glad för att vi faktiskt är hemma och friska allihop. Att jag har fått bli mamma. och att mina tre knottar är såååå fantastiska!

Vissa dagar gör jag ju det men det blir liksom mer och mer sällan som jag känner så i vardagen. Det är mer när man sitter och pratar om triviala grav.komp så som nästäppa eller halsbränna som jag känner mig bitter. Är det någon man inte känner så väl som inte vet vad vi har gått igenom känner jag att jag måste väga mina ord på guldvåg ibland. Man vill ju inte skrämma upp någon nygravid stackare med våran berättelse samtidigt så är det ju så det var när jag fick Elias och det känns tråkigt att mina graviditeter måste censureras. De är ju mina erfarenheter och jag tycker att de är mycket värda för mig men jag kan inte berätta om dem som jag vill av hänsyn för andra.

Och så upplever jag att det är ofta. Jag är alltid värst om man sitter ett gäng mammor och pratar. Känns ibland som andra tror att man överdriver och på något skevt sätt försöker skryta om att vara värst.

Så jag har slutat berätta och bara skaka på huvudet och säga att det går inte att jämföra med mig. Ingen av mina graviditeter har varit normala. Jag har haft två nära döden förlossningar med massiva blödningar.

Men man skulle ibland bara vilja sitta ner med en gäng mammor och få berätta hela min historia med några som fattar. Att jag trots allt är överlycklig för mina barn och att mina förlossningar också är något värda eftersom de ju är på det sättet som mina barn kom till världen och för mig är det på ett annat sätt också fina minnen.