Alicia 72 skrev 2010-05-11 20:47:09 följande:
Jag måste bara fråga er vad jag ska ta mig till med min granne! Ska försöka hålla mig så kort och koncist som det går. Vi har båda barn i samma ålder så vi tyckte det skulle bli väldigt roligt att den familjen skulle flytta in i huset bredvid för 1,5 år sedan. Men jag har sedan dag ett stört mig något fruktansvärt på damen i huset. Första våren de bodde här var hon fortfarande mamma-ledig och vi hade precis börjat på dagis. VARJE dag när jag kom hem stod de på tomtgränsen och väntade på oss. När hon såg oss öppna grinden störtade de in på vår tomt (mamman och dottern). Hmm, kul att barnen leker tänkte jag och försökte skjuta bort känslan av att någon trampar in i mitt revir. HUr som blev jag väldigt glad när hon framåt försommaren föreslog att vi skulle bygga ett staket mellan tomterna med en grind emellan så att man kunde öppna när barnen skulle leka. Kanon, jättebra! Tänkte jag... Den enda skillnaden nu är att de måste öppna en grind innan de kommer över men det hindrar dem inte. Om jag säger att vi inte hinner leka idag, måste in och laga mat så säger hon, medans hon öppnar grinden, "men bara 10 minuter...." och så var barnet insläppt. Hon har flera ggr öppnat grinden in till sig när min dotter varit i trädgården och jag inne och fixat utan att kolla med mig om det är OK att de leker en stund. I söndags när jag skulle ut och hämta dottern för att det var dags för middag hittade jag henne med Oboy och bullar på deras altan. (Deras dotter ville inte sitta still och fika med dem när min dotter var i trädgården så då löste de det genom att hämta min dotter och sätta även henne vid fikabordet.) Och självklart blir hon TOKARG och HYSTERISKT ledsen när jag tar henne därifrån. Då rann bägaren över och jag sa så diplomatiskt jag kunde åt dem att de inte bara kan gå och öppna grinden till oss hur som helst. Att det inte var någon anledning att ha staketet om de ändå öppnar grinden så fort båda är ute. Och även om det inte var sagt på argt sätt så var det så klart en ond tå. Idag när dottern var ute en stund innan vi gick in (vi var verkligen sena in så det fanns inte tid att släppa ihop de två och leka) så kommer deras dotter och ska in- När ingen öppnar håller hon på att bryta sönder staketet, vrålar, skriker, sparkar och slår. Hennes mor som är väldigt hysteriskt lagd står bredvid och ropar i falsett "Vi FÅR inte öppna grinden, Sxxxxx" istället för att ta bort henne och prata med henne. Min dotter blev till slut också jätteledsen och jag får så dåligt samvete. Kan också säga att mamman från dag 1, trots att jag står precis bredvid, HELA tiden talar om för min dotter vad hon får göra och inte. "Gå inte där Exxxxxx, gör inte så, kom tillbaka S och E, ni får inte vara i skogen" Jo min dotter får visst vara i skogen, hon älskar det. Som ni säkert förstår så handlar det egentligen inte om sakerna hon gör i sig utan hur sakerna hon gör får mig att känna. Den som kommer ikläm här är så klart vår dotter som av någon anledning älskar att leka med denna flicka (hon gör inte annat än tar hennes saker och springer iväg, bråkar och retas så jag förstår inte vad hon ser hos henne). Varje gång deras dotter inte får som hon vill får hon hysteriska utbrott, vrålar, sparkar och skriker och jag upplever att hon förväntar sig att jag ska hjälpa henne och mötas på halva vägen för att undvika de där utbrotten. (te.x leka 10 min trots att vi inte har tid, hon tycker min dotter kan ge med sig gällande saker som är hennes och som hon leker med just nu och därför inte vill dela med sig, osv, osv) Jag håller på att koka över, är snart redo att överge vårt älskade hus. Vill inte bo kvar längre om jag inte kan sticka ut näsan på tomten utan att behöva umgås med dem. Hade det inte berört min dotter så illa hade detta inte varit något problem men nu är ju inte så fallet. VAD SKA JAG GÖRA?!?! Tack kloka damer för era kloka ord! /ALicia
Alicia,
Sådärja, nu har jag läst, läst om och funderat
Jag har också varit ett plåster på grannen
När jag flyttade till Finland med 2 barn under 2 år kände jag ingen mer än min man som jobbade heltid.
En grannfru (dörr-i-dörr-lägenhet) var trevlig, förstod lite svenska och hade barn i förskoleåldern. Jag var otroligt tacksam över att han någon att prata med - jag var ju så förtvivlat ensam!
En dag när jag stod där och ringde på hennes dörr med ena ungen vid handen och den andra på höften så öppnade hon dörren och sa:
"Nej, tack, jag hinner inte med er nu". Och stängde dörren igen.
Gissa om jag blev snopen!
och ledsen
.
Hur skulle jag förklara för det större barnet att vi inte fick komma in? Tänk om hon inte vill ha kontakt med mig mer?
Jag undrade naturligtvis vad jag hade gjort, men så insåg jag att jag varit ett plåster på henne!
Jag började på ny kula: var trevlig men utan att tränga mig på, lät hennes barn leka med mina barn när det passade båda familjerna, osv.
Men jag hade fått mig en ordentligt näsknäpp och aktade mig noga för att bli plåster igen.
Med tiden blev faktiskt våra familjer "bästa vänner" och vi tillbringade mycket tid tillsammans - men under mer normala former, dvs efter inbjudan till gemensam grillkväll, utflykter, åkte o gjorde något med barnen, gubbarna kunde fixa grejer utan familjerna osv.
Så det kan bli bra i slutändan - men det krävs en hel del.
Om hon
INTE hade sagt ifrån så hade jag nog förstört chanserna till att ha den fina relationen med dem som vi sedan faktiskt hade!
Men det krävs också att den andra partern (tex jag eller din granne) fattar grejen och är villig att ändra sitt beteende!
Mitt råd är att vara mycket tydlig (som du var med stängd-grind-grejen) men samtidigt visa att ni kan träffas under "kontrollerade former", kanske föreslå en dag inom den närmaste veckan då ni båda kan vika undan tid för att låta flickorna leka?
Kan du/ni vara "oanträffbara" lite då och då?
Tex att när ni kommer hem med en gång tydligt men vänligt meddela att
"Åh, jag hinner inte nu tyvärr - jag o dottern ska till biblioteket/hälsa på en kompis/handla/bada/rida/ta en pausdag (drälla omkring i stan el nåt)" och samtidigt säga att det vore kul att ta en fika "i övermorgon?"
Fyll schemat en period alltså! På det sättet hinner kanske inte din dotter sakna kompisen så mycket?
Varm kram - det löser sig med tiden!