Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5

Att må kasst vet jag inte om det är skönt. Jag mådde som sagt illa i 4 (5) grav. Och varje dag var ett helvete. Och då var jag ung (23, 27, 33)  Nojan att inte må illa var förstås jättejobbig, men jag har ju orkat bra mycket mer denna gång 44/45 år gammal, utom nu sista 1, 5 mån då det är rejält tungt. Så åldern kanske har betydelse, men inte alltid avgörande. Frågan är hur orken är sen under småbarnsåren? Det vet ju du Mamsie tex.

Esther - vilket bra svar! Kliché eller inte - vem bestämmer det? Livet är inte så jädra enkelt att det bara finns vitt och svart, en linjär utveckling från pucko till prinsessa, från elev till vis...när min syster dog satt jag med mamma och pappa i tre dagar - inte för att ge stöd eller få stöd - utan det kändes som om de var mina krigskamrater, de enda som visste. Vi grät och skrek, men vi skrattade också. Vi hade inga givna roller - för sent och hemskt för mamma,pappa barn. Det är en juvel i det fruktansvärda, dessa tre dagar av galenskap. Blev allt annorlunda sen? Ja och nej. När jag bråkar med mamma nu är det som innan syrran dog. Men allt är ändå i grunden annorlunda.

> Nymåne - jag kvalar väl inte riktigt in då eftersom jag fick första barnet vid det ungdomliga 39

Barnsäng - min syster begick självmord för 4 år sedan, efter många års psykiska besvär och självmedicinering med sprit.

Teskedsgumman och smytt, det är ju bara underbart att dessa kopplingar bara råkar ramla på, världen är väldigt liten ibland....

Hej! Är ny här. ÄR 41 år och 2 månader. Fick tips om länken av Teskedsmamman (tack!). Har varit gravid flera ggr genom livet men valt abort då det varit vid fel tidpunkt och med fel män. Har nu ett barn som är 7 år med min nuvarande man. Vi har sedan 2008 försökt få syskon. Blev 2008 gravida men valde att avbryta eftersom prognosen var så dålig. Det var tvillingar som låg i samma fostersäck och läkaren målade upp ett skräckscenario kring hela riskgraviditeten och hög risk för att de skulle strypa varandra med navelsträngarna. Har försökt bli gravida på egen hand efter det samt 3 IVF sedan augusti 2009-januari 2010. Mkt hög befruktningsgrad och bra kvalité på embryona men inga plus. Har återfört ett embryo varje gång (trots erbjudande om två). Blev gravid på egen hand i ferbruari i år. Graviditeten hade avstannat upptäcktes det kring 6+0. Var helt förkrossad. Har aldrig haft missfall förr. Tog Cytotec-tabletter. Kändes "snällare" än skrapning. Allt kom inte ut så jag fick fler tabletter efter ca 3-4 veckor. Men det verkar inte ha gett effekt. Går omkring och blöder som "vanlig mens" varje dag nu sedan i början av april. Ett missfall som nu är inne på 6:e veckan. Läkaren tror att det sista ska komma ut med mensen som han beräknar ska komma i mitten av maj. Puh! Jag vill att detta ska ta slut så att vi kan fortsätta igen. Känns som att sanden i timglaset rinner ut!

Ang varför vissa råkar ut för "all skit i livet": "Vi bär på de här bördorna för att de andra som skulle haft dom hade dukat under, men å andra sidan så slipper vi själva bära det som hade knäckt oss" barnsäng jag norpade denna från mamies sida och jag tror att det finns många tankar kring denna. På något sätt så tror jag alla får något som tynger dem och även ger dem visdom. men vi får olika för att kunna stödja varandra. Mannen i lägenheten känner man bara ilska inför men vi har inte all fakta inför denna tradgedi och kan verkligen bara öppna upp ögonen och stödja och hjälpa sina vänner och folk runt ikring oss som behöver vårt stöd och vår hjälp. kram på er alla med dessa tankar