Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5

Happiness - en baby är en baby är en baby DI, IVF, ÄD....det är TOPPEN att det finns

Plockar bort mig. Har drabbats av djup pessimism och pga folk i min omgivning en känsla av att vara för gammal för att skaffa barn nu. Lycka till alla underbara tjejer. Kram!  - - - 

Hej! Vad trevligt med en tråd med tjejer i samma ålder som försöker få en liten bebis! Jag är 38 år och har en dotter som blir tre år i juni. Hon kom till på första försöket, utan koll på ägglossning eller menscyklar. Nummer två går dock inte alls lika lätt. Vi har försökt sen i december med ägglossningstester och prickat äl varenda månad. Denna månad tror jag dock att vi missade för vi hade sex på söndagen den 3/5 och äl var 5/5 men sambon var bortrest 4-6/5. Hoppas på långlivade simmare men det känns som att vi kanske brände försöket denna månad. Lägger till mig i BIM-listan och ser fram emot trevliga pratstunder i tråden! 

- - -  BEBISVERKSTAD 
Alicia72 38 år. 1 barn. Mens 19/4, äl 4/5, BIM 18/5. Försök 6

Gomorron alla! Vet att jag skrivit om detta innan men problemet kvarstår och behöver råd , min 16 åriga dotter vill absolut inte ha ett syskon...När jag berättade för henne för ca 3-4 veckor sedan att jag var gravid så blev det precis som väntat, gråt och ett fruktransvärt utbrott. Hon ville inte lyssna, och än mindre prata om det. Hennes lillebror som är 12 år tog det precis tvärtemot, blev jätte glad och ser framemot att bli storebror. Nu när tiden har gått lite tid och jag inte pratar med henne om det är det fortfarande väldigt infekterat, försökte prata lite igår med henne när hon kom hem från sin pappa som hon bor hos varannan vecka. Jag har försökt förklara för henne att hon alltid kommer attt vara viktig, att jag kommer att göra så gott jag kan för att ha tid för henne osv osv...men det känns lönlöst. Hon säger bara att det  här har inget med henne att göra, att hon och "det" inte har något gemensamt mer än samma mamma. Jag vet snart inte hur jag ska tackla detta längre, jag tänkte att jag ger henne tid och inte pratar om det för att se om det blir bättre, men jag undrar... Så jag frågade henne hur hon tänker sig att hösten ska bli om vi aldrig kan prata om det. Jag vill ju dela min glädje med henne, hon är ju mitt hjärta. På min fråga så sa hon bara, - jag jag går  ju i skolan och så får jag väl övningsköra med pappa. Jag vet inte vad jag ska göra, min man säger till mig att jag ska ignorera henne i detta, men det är svårt när jag vill att hon ska vara delaktig. Tänkte ett tag om jag skulle försöka prata med nån kurator på hennes skola eller nåt men jag vet inte. Någon som har nåt förslag eller erfarenhet av detta problem? Hennes ledsamhet över att bli storasyster förtar lite av min glädje att vänta barn. Snälla ge mig tips på hur jag ska göra.

Tack alla tjejorna för råd. Visst skall jag prata med honom om hur jag känner. Men det jag hänger upp mig lite på är ju att HAN har tjötat om att vi skall ha den här "påtumanhandresan".....HAN BORDE FATTA att jag blir ledsen....jag skall inte behöva berätta det för honom egentligen. Jag har en bra relation till min svärfar, han är en hyvens gubbe , men personligen känner jag det inte som nödvändigt att åka ner till spanien för att fira hans födelsedag utan jag gör det för sambons skull, för vår skull, för vår "påtumanhand"... Nu är det ju så att jag är inte arg eller ledsen så länge, så nu har jag gått över i stadiet "rycka på axlarna" och gå min egen väg...så nu kollar jag resor på nätet till mig och barnen (någon som kan tipsa?) Jag har inget tålamod med dumma människor och just nu tycker jag att han är fantastiskt DUM, för att inte säga TRÖG!  Kram tjejor, glad att Ni finns allihop!