Min sambo hatar mina barn, och ger uttryck för det.

Jo det spelar stor roll hur man prioriterar. Man kan inte ställa fru och barn i garderoben bara för att kunna ägna all tid åt de tidigare barnen när de kommer.
Det är inte alls säkert att det gemensamma barnet har all uppmärksamhet när inte de äldre barnen är där, för då är det jobb och alla måsten som ska göras + allt som ska fixas i ordning just bara för att de äldre ska få sin fulla uppmärksamhet när de kommer.
Så den sk. kvalitetstiden är det ofta bara de tidigare barnen som får.

Jag tyckte att ditt första inlägg var intressant, men reagerade nu på att du säger att kvalitetstiden generellt ofta bara ges till de tidigare barnen. Jag har sett någon här på fl som helt ogenerat medger att hon inte gillar sitt bonusbarn, att hon inte har något ansvar för dess välbefinnande och trots att barnet bor hos dem halva tiden, så skall barnet inte längre ha ett eget rum eftersom deras gemensamma skall ha extra rummet och de planerar ytterligare barn.

TS har sagt att sambon var emot barnen sen dag 1, alltså också under de 3 år som de inte hade några gemensamma barn.

Det jag förstår minst är hur man väljer att stanna kvar hos en partner som inte gillar de tidigare barnen eller respekterar att man har tidigare åttaganden.

Ja ofta så är det så att den helgen barnen kommer så lägges allt åt sidan för att tillbringa tid med dem. Så har jag upplevt det iallafall. När det bara var han och jag så funkade det väl, men när vi blev fler så gick det inte längre att lägga om allt för deras skull, utan dom fick börja anpassa sig efter oss istället.

När ts skriver från dag ett, så tar jag det med en nypa salt eftersom jag har svårt att tänka mig situationen att hon träffar barnen första gången och när dom åkt så frågar han, vad tyckte du om dem?
Hon svarar: Jag avskyr de små råttorna!!!!!!!!!!!!!!!
Jag har svårt att se en relation byggas med den åsikten, vare sig från honom eller henne.
Jag tror snarare att det vuxit fram med tiden, men att hon kanske för att såra honom ytterligare säger att hon inte tyckt om dem från dag ett.
Ska dom försöka lösa situationen så bör dom nog börja nysta i vad som har utlöst ogillandet från början. Det har kanske inte ens med barnen att göra egentligen, utan hon har bara dragit in dem för att såra honom rejält.

Ess skrev 2010-01-19 14:40:18 följande:

Ja ofta så är det så att den helgen barnen kommer så lägges allt åt sidan för att tillbringa tid med dem. Så har jag upplevt det iallafall. När det bara var han och jag så funkade det väl, men när vi blev fler så gick det inte längre att lägga om allt för deras skull, utan dom fick börja anpassa sig efter oss istället. När ts skriver från dag ett, så tar jag det med en nypa salt eftersom jag har svårt att tänka mig situationen att hon träffar barnen första gången och när dom åkt så frågar han, vad tyckte du om dem? Hon svarar: Jag avskyr de små råttorna!!!!!!!!!!!!!!! Jag har svårt att se en relation byggas med den åsikten, vare sig från honom eller henne. Jag tror snarare att det vuxit fram med tiden, men att hon kanske för att såra honom ytterligare säger att hon inte tyckt om dem från dag ett. Ska dom försöka lösa situationen så bör dom nog börja nysta i vad som har utlöst ogillandet från början. Det har kanske inte ens med barnen att göra egentligen, utan hon har bara dragit in dem för att såra honom rejält.

Det är generaliseringen jag vänder mig mot. Tycker du att har så mycket erfarenhet av bonusbarn och bonusföräldrar att du kan säga kategoriskt att anledningen till att sambon inte tycker om barnen handlar om att hon känner sig sårad av TS prioriteringar?

Det finns faktiskt bonusföräldrar som inte gillar sina bonusbarn, så TS beskrivning kan vara sann. Det kan också vara så att det vuxit fram, men hade det enbart uppstått efter ankomsten av det gemensamma barnet, så hade TS troligtvis sett sambandet tydligt.

(Kolla in vad liten2008 skriver i  www.familjeliv.se/Forum-3-59/m48883351-12.html   -  är det också ett fall av felprioritering från pappans sida?)

Känner du inget ansvar gentemot dina barn? Tycker du att de bör fortsätta leva med din sambo eller förstår du att de tar skada för livet? Både dina tidigare barn och ert/era gemensamma utsätts för psykisk tortyr. Är din puckade sambo viktigare än barnen???

Jag utgår från vad som var en bidragande faktor till att jag blev negativt inställd.
Om dom vill försöka lösa problemet så går det inte bara att säga att hon är dum i huvudet och ska jagas ut från hemmet. Jag reagerade på att så många bara tyckte att han skulle slänga ut henne för att skydda de stackars små barnen. Man måste försöka lista ut vad som ligger bakom, försöka att få igång en kommunikation. Det är kanske rätt att gå isär, vad vet jag. Det verkar ju inte som hon säger så till barnen utan bara till pappan, så det verkar mest som han gjort nåt "fel".

Efter att ha läst många inlägg av Liten så är nog det stora problemet att pappan/föräldrarna inte insåg att pojken behövde hjälp och att pappa förväntade sig förmycket av henne.

Jag tycker att det är konstigt att man inte kan skilja på vem som orsakar vad, och att det därför är ok att partnern blir arg på barnen om föräldern priorierar fel.

Barnen får inte bestämma något/mycket vid en separation. Eftersom de är helt beroende av sina föräldrar, blir det föräldrarnas ansvar att se till att de kan hantera situationen utan att det påverkar barnen menligt (mer än vad det ändå gör). Oavsett hur den nya partnern ser det, kan föräldern inte bortse från sitt ansvar, hur mycket partnern än vill. Så klart att det är en knivig situation och det kräver att de vuxna agerar vuxet (som när du pratar med din partner och ni kommer fram till en gemensam lösning).

Du tolkar Liten helt olika än vad jag gör - ytterligare ett fall av att en pappa gör fel och då är det fritt fram att inte gilla barnet? Och sen ok att framföra rabiata generaliseringar om alla bonusbarn?

(Obs, jag kommenterar inte dig: du skriver själv att du insåg vad som hände och pratade med din partner.)

Jag måste hålla med Ess här.
Även om det kanske gått för långt i just det här förhållandet och ska till VÄLDIGT mycket för att kunna reparera det, så bör kanske ts fundera på sin roll i det hela. Annars kanske det blir samma visa om han träffar någon ny  och så börjar det om från början.

Med detta menar jag inte att det är ok att säga sånt som ts sambo säger, men är man genuint intresserad av att antingen försöka reda upp det, eller att gå vidare och lära sig av misstaget så måste man ju åtminstone försöka se det ur den andra partens perspektiv.

Har bara läst TS.

Visst kan hon älska dig, däremot verkar hon inte ha så mycket respekt för dig vilket visar sig när alkoholen eller ilskan träder in.

Vad har du gjort för att hon inte respekterar dig, släpper du all fokus på eran familj när dina barn från innan dyker upp?
Köper du dem?
Gör du mer för dem än du skulle gjort för din sambo eller erat barn?
Håller du bättre kontakt och har en bättre relation till ditt ex, tassar du på tå och gör som exet behagar?

Om något stämmer in så förstår jag hennes känslor, dock kommer jag inte förstå hur man så öppet kan såra en människa man älskar men det ändrar egentligen ingenting, hon har gjort som hon gjort det till trots.
Hon verkar reagera med frustration och genomgående ilska gällande det faktum att du har barn som kommer hem till er och det är en skitsvår sits för er bägge.

Lämnar du så har du TVÅ splittrade familjer och två kullar barn på olika ställen, är det en lösning som skapar mindre problem?

Familjeterapi är en början, kan bra tala för mig själv och som kvinna i familjen är det svårt att ha någon annans kvinna i sitt hem, alla fokuserar inte på att det är just den mannens spermier som man lever med som kommit in i kvinnan utan det är hennes då hon fött barnen (svårt för de att förstå som inte upplevt den starka revirkänsla som inte bygger på varken svartsjuka eller avundsjuka utan ser bara merjobbet och inget positivt med att ha fler snoriga, griniga, bråkandes barn innanför sina väggar som man inte bara kan skicka hem när man börjar bli trött upp över öronen på dem)

Ni bör finna respekten igen, det är en lång bit att gå, både för dig och för henne men vill du inte krångla till ditt liv ytterligare (vilket du gör genom att "fly" (läs skapa nya) så är det dags att börja ta tag i detta.

Önskar dig lycka till och se din egen del i situationen och sluta gör dig till enda offret i situationen och ni har redan kommit halvvägs.

Kram

*Nickar väldigt instämmande*

Känns igen så väl även om det inte var endast av "gammal vana" min sambo prioriterade sitt första barn utan för att det itne skulle bli "synd om honom"

Vilket det blev fast troligen inte blivit om han inte satt honom i den rollen...

Blev en självuppfyllande profetia på något sätt.

Försöker fortfarande rätta till alla fel sambon gjort gällande barnet sedan innan 2-3 år senare...

Tänk så det kan bli när man inte tänker efter och förstår innebörden av ordet konsekvens.
Som man sår får man skörda men vi har väl lärt oss något båda två.

Han att det var dumt gjort och jag att det var dumt att låta honom hållas

Fy fan va hemskt. Hon kan hon säga så om dina barn! Det verkar som du är ihop med en psykopat.

Jag håller också med om att det hon sagt är jävligt dumt. Men eftersom jag är i en liknande situation som din sambo, med litet spädbarn tillsammans med en man som har 3,5 åring från ett tidigare förhållande vet jag också att man kan vara frustrerad ibland och man har olika benägenhet att vräka ur sig mer eller mindre genomtänkte dumheter. Jag har, i likhet med tidigare inlägg, varit med om att min sambo prioriterade uppåt väggarna i samband med vårt gemensamma barns födelse. Han sa dumt nog också att han älskade sitt tidigare barn mer än vårt gemensamma. Det här tog flera månader att läka och det försvårade min relation till hans son. Kan det vara nåt sånt hon är besviken över? Har du frågat henne hur du kan göra för att hon ska må bättre? Som jag ser det så måste man inte älska sitt bonusbarn, det kan ingen kräva, men man måste kunna lära sig att respektera varandra. Låter du din sambo vara med och fatta beslut om barnen som kan påverka ert gemensamma liv? Frågar du henne hur hon skulle vilja ha det för att må bra i den situation som ni befinner er i? Är ni två vuxna som har lika mycket att säga till om i ert gemensamma hem? Jag tror att det är här som det ofta brister, men det behöver ju inte vara så för er såklart!

Dumpa den horan och fokusera på dina barn.

Nej det är inte okej, hon verkar inte vara speciellt mogen eller så är hon mycket självupptagen.
Har du dina två barn varannan helg måste du väl få kunna rå om dom utan att det ska bli sura miner?? Speciellt om hon själv inte har lust att lägga nån tid på dem.

Jag är själv styvmor och flyttade ihop med min sambo och hans son när han var 5 (nu19). Då hade jag(vi) inga andra barn, men ändå, sonen fick den uppmärksamhet som han ville från mig.  Mys i sängen på mornar/kvällar, bus o lek, pussar o kramar o hela faderuttan varannan vecka. De är ju så fruktansvärt små, de förtjänar inte att vara hatade av någon. Jag blir ledsen när jag läser ditt inlägg. Det kommer komma så mycket jobbigare tider när barnen blir större...
Hade det varit jag hade jag övervägt att lämna henne.. Trist nog.