Min sambo hatar mina barn, och ger uttryck för det.

Jag håller också med om att det hon sagt är jävligt dumt. Men eftersom jag är i en liknande situation som din sambo, med litet spädbarn tillsammans med en man som har 3,5 åring från ett tidigare förhållande vet jag också att man kan vara frustrerad ibland och man har olika benägenhet att vräka ur sig mer eller mindre genomtänkte dumheter. Jag har, i likhet med tidigare inlägg, varit med om att min sambo prioriterade uppåt väggarna i samband med vårt gemensamma barns födelse. Han sa dumt nog också att han älskade sitt tidigare barn mer än vårt gemensamma. Det här tog flera månader att läka och det försvårade min relation till hans son. Kan det vara nåt sånt hon är besviken över? Har du frågat henne hur du kan göra för att hon ska må bättre? Som jag ser det så måste man inte älska sitt bonusbarn, det kan ingen kräva, men man måste kunna lära sig att respektera varandra. Låter du din sambo vara med och fatta beslut om barnen som kan påverka ert gemensamma liv? Frågar du henne hur hon skulle vilja ha det för att må bra i den situation som ni befinner er i? Är ni två vuxna som har lika mycket att säga till om i ert gemensamma hem? Jag tror att det är här som det ofta brister, men det behöver ju inte vara så för er såklart!