Min sambo hatar mina barn, och ger uttryck för det.

Där måste ligga betydligt mer bakom än vad som framgår i ts.
Visst, hon kan säkert ogilla dina barn av någon anledning.  Men har du ransakat ditt samvete så att du inte satt dina tidigare barn före ert gemensamma.
Ibörjan när vår första var liten så gjorde min man några prioriteringar som fick mig att gå i taket totalt och som dessutom i väldigt stor utsträckning inverkade negativt på mina känslor för hans tidigare barn.
När vi senare pratade om det så insåg han att han prioriterat totalt uppåt väggarna, han handlade utav gammal vana så att säga, och sen insåg han inte riktigt hur allvarligt läget var.

Jo det spelar stor roll hur man prioriterar. Man kan inte ställa fru och barn i garderoben bara för att kunna ägna all tid åt de tidigare barnen när de kommer.
Det är inte alls säkert att det gemensamma barnet har all uppmärksamhet när inte de äldre barnen är där, för då är det jobb och alla måsten som ska göras + allt som ska fixas i ordning just bara för att de äldre ska få sin fulla uppmärksamhet när de kommer.
Så den sk. kvalitetstiden är det ofta bara de tidigare barnen som får.

Ja ofta så är det så att den helgen barnen kommer så lägges allt åt sidan för att tillbringa tid med dem. Så har jag upplevt det iallafall. När det bara var han och jag så funkade det väl, men när vi blev fler så gick det inte längre att lägga om allt för deras skull, utan dom fick börja anpassa sig efter oss istället.

När ts skriver från dag ett, så tar jag det med en nypa salt eftersom jag har svårt att tänka mig situationen att hon träffar barnen första gången och när dom åkt så frågar han, vad tyckte du om dem?
Hon svarar: Jag avskyr de små råttorna!!!!!!!!!!!!!!!
Jag har svårt att se en relation byggas med den åsikten, vare sig från honom eller henne.
Jag tror snarare att det vuxit fram med tiden, men att hon kanske för att såra honom ytterligare säger att hon inte tyckt om dem från dag ett.
Ska dom försöka lösa situationen så bör dom nog börja nysta i vad som har utlöst ogillandet från början. Det har kanske inte ens med barnen att göra egentligen, utan hon har bara dragit in dem för att såra honom rejält.

Jag utgår från vad som var en bidragande faktor till att jag blev negativt inställd.
Om dom vill försöka lösa problemet så går det inte bara att säga att hon är dum i huvudet och ska jagas ut från hemmet. Jag reagerade på att så många bara tyckte att han skulle slänga ut henne för att skydda de stackars små barnen. Man måste försöka lista ut vad som ligger bakom, försöka att få igång en kommunikation. Det är kanske rätt att gå isär, vad vet jag. Det verkar ju inte som hon säger så till barnen utan bara till pappan, så det verkar mest som han gjort nåt "fel".

Efter att ha läst många inlägg av Liten så är nog det stora problemet att pappan/föräldrarna inte insåg att pojken behövde hjälp och att pappa förväntade sig förmycket av henne.