Min sambo hatar mina barn, och ger uttryck för det.

Det finns en annan tjej här på familjeliv som är rätt tydlig på att hon inte gillar sin sambos tidigare barn och jag var lite chockad över hennes attityd, på din beskrivning känns din sambo som hennes syster. Blir man tillsammans med någon som har barn tidigare så måste man acceptera den situationen, det finns inga undantag. Din sambo blir medansvarig för att dina barn har det bra när de besöker er.

Valet som jag ser det ser ut att vara att antingen få din sambo att ändra attityd eller att separera. För att göra ditt val mindre drastiskt, är det kanske bäst att försöka med parterapi, eftersom ni alltid kommer behöva kunna prata med varandra, ert gemensamma barn binder er tillsammans även vid en separation.

Som en separat grej, hur är din relation med mamman till barnen? En bra relation mellan er två skulle till viss del ge lite trygghet till dina barn trots situationen med din sambo.

Du kan också se till att din relation med barnen är bra, att vara närvarande 100% när du är med dem, tillbringa tid på egen hand med dina äldre barn utan din sambo. Fråga öppna frågor och se vad du får för svar (inte samma sak som att prata själv) - även om situationen inte ändras på ytan, så betyder det så mycket för självkänslan att bli förstådd.

Slutligen, för att motverka att dina barn börjar tänka på sig själva som en beklagansvärd påminnelse om en oönskad relation (såsom din sambo uppfattar dem), så får du berätta för dem att du och ditt ex planerade dem eftersom ni tyckte så mycket om varandra.

Jag tyckte att ditt första inlägg var intressant, men reagerade nu på att du säger att kvalitetstiden generellt ofta bara ges till de tidigare barnen. Jag har sett någon här på fl som helt ogenerat medger att hon inte gillar sitt bonusbarn, att hon inte har något ansvar för dess välbefinnande och trots att barnet bor hos dem halva tiden, så skall barnet inte längre ha ett eget rum eftersom deras gemensamma skall ha extra rummet och de planerar ytterligare barn.

TS har sagt att sambon var emot barnen sen dag 1, alltså också under de 3 år som de inte hade några gemensamma barn.

Det jag förstår minst är hur man väljer att stanna kvar hos en partner som inte gillar de tidigare barnen eller respekterar att man har tidigare åttaganden.

Ess skrev 2010-01-19 14:40:18 följande:

Ja ofta så är det så att den helgen barnen kommer så lägges allt åt sidan för att tillbringa tid med dem. Så har jag upplevt det iallafall. När det bara var han och jag så funkade det väl, men när vi blev fler så gick det inte längre att lägga om allt för deras skull, utan dom fick börja anpassa sig efter oss istället. När ts skriver från dag ett, så tar jag det med en nypa salt eftersom jag har svårt att tänka mig situationen att hon träffar barnen första gången och när dom åkt så frågar han, vad tyckte du om dem? Hon svarar: Jag avskyr de små råttorna!!!!!!!!!!!!!!! Jag har svårt att se en relation byggas med den åsikten, vare sig från honom eller henne. Jag tror snarare att det vuxit fram med tiden, men att hon kanske för att såra honom ytterligare säger att hon inte tyckt om dem från dag ett. Ska dom försöka lösa situationen så bör dom nog börja nysta i vad som har utlöst ogillandet från början. Det har kanske inte ens med barnen att göra egentligen, utan hon har bara dragit in dem för att såra honom rejält.

Det är generaliseringen jag vänder mig mot. Tycker du att har så mycket erfarenhet av bonusbarn och bonusföräldrar att du kan säga kategoriskt att anledningen till att sambon inte tycker om barnen handlar om att hon känner sig sårad av TS prioriteringar?

Det finns faktiskt bonusföräldrar som inte gillar sina bonusbarn, så TS beskrivning kan vara sann. Det kan också vara så att det vuxit fram, men hade det enbart uppstått efter ankomsten av det gemensamma barnet, så hade TS troligtvis sett sambandet tydligt.

(Kolla in vad liten2008 skriver i  www.familjeliv.se/Forum-3-59/m48883351-12.html   -  är det också ett fall av felprioritering från pappans sida?)

Jag tycker att det är konstigt att man inte kan skilja på vem som orsakar vad, och att det därför är ok att partnern blir arg på barnen om föräldern priorierar fel.

Barnen får inte bestämma något/mycket vid en separation. Eftersom de är helt beroende av sina föräldrar, blir det föräldrarnas ansvar att se till att de kan hantera situationen utan att det påverkar barnen menligt (mer än vad det ändå gör). Oavsett hur den nya partnern ser det, kan föräldern inte bortse från sitt ansvar, hur mycket partnern än vill. Så klart att det är en knivig situation och det kräver att de vuxna agerar vuxet (som när du pratar med din partner och ni kommer fram till en gemensam lösning).

Du tolkar Liten helt olika än vad jag gör - ytterligare ett fall av att en pappa gör fel och då är det fritt fram att inte gilla barnet? Och sen ok att framföra rabiata generaliseringar om alla bonusbarn?

(Obs, jag kommenterar inte dig: du skriver själv att du insåg vad som hände och pratade med din partner.)