) men med mycket värre humör och ofta sur å butter och lite mer inåtvänd i sitt sätt att vara.
nej min son är inte utredd. jag har hamnat här för barnpsykolog som sa att han har i vart fall liknande problematik som adhd och att strategier som fungerar för att hjälpa barn med adhd kan hjälpa honom så jag får bra tips här. Nu ska vi till psykologen imorgon får se vad hon säger. Det har vart problem med honom sen han var 1,5 år och vi har blivit skickade lite hit och dit men då han var väldigt sen i språkutvecklingen tyckte de det var viktigast att ta tag i det först iaf så vi kom till logoped och barnpsykologen som remitterade dit hade hoppats på att han var frustrerad över att inte kunna prata och de andra problemen skulle släppa när han väl lärt sig det, men det gjorde de inte...
Men så där gör min son också, helt obegripliga vrål eller illtjut när han börjar varva upp sig. Jag har aldrig tänkt tanken att det kunde vara nå tics som han inte kan rå för så jag har mest bara blivit lite sur för det känns som mina trumhinnor ska sprängas så då säger jag till honom att va tyst å då drar det igång ännu värre. Taskig jag känner mig om det är så att han inte kan hjälpa att han ylar sådär 
Fick mig en liten tankeställare nu å ska försöka bemöta på annat sätt nästa gång.
Karina09, jag fattar inte heller. Nu får du allt utveckla lite =)
Norgesessan, jag hoppas din man får jobbet. Och kul med besök av släkten.
Ja syskongrejen är svår. Jag håller isär mina små så gott jag kan, det är hyfsat lätt nu när den lilla är så liten som 1 år, men gud vad jobbigt det kommer bli sen om de ska båda vara på varandra. Det enda I gör är att putta omkull henne ibland när han springer förbi, annars är han oftast snäll men som sagt hon gör ju inget än så det är lätt att inte bråka med henne. Men en gång fick han ett ryck och skulle lyfta upp henne helt plötsligt och springa ut i hallen å då snubbla han och tappa henne så hon fick fläskläpp. Det var ju inte meningen bara ogenomtänkt. Så nu är jag beredd på att det kan hända också. Lite tråkigt var det en dag när jag upptäckte att hon sitter tyst och tålmodigt och väntar på att storebror ska få mat först. Hon är alldeles för van att få vänta.
Tänkte precis beklaga mig att jag är så förbannat trött på att man aldrig kan göra någonting annat än sitta hemma vid teven utan att det ska resultera i vredesutbrott och att man blir slagen och sparkad på tills I får komma hem och sätta sig framför teven igen, men jag har iaf inte haft en sån morgon som du Trollet Ludenben. Förstår att du är trött. I var mer så förut nu under sista halvåret känner jag att han snarare nästan blivit för passiv, sitter bara uppslukad av teven hela tiden och inget annat är roligt. Jag tänker precis beslagta antennsladden och kan tänka mig att lämna ut den en timme om dagen lagom till bolibompa. Tänkte höra med er bara om ni tycker det verkar vara en bra idé? Tappade precis alldeles humöret här och stängde av teven för honom efter han kastat omkull lillasyster i golvet då hon råkade gå framför teven. Så I sprang runt några varv i vardagsrummet och svor å rev omkull grejer sen försvann han in på sitt rum. Som tur är äger vi inte några ömtåliga saker sen flera år tillbaka.
Eh alltså jag ska förklara varför det oroar mig, för att han blir mer och mer sluten i sig själv. Har börjat stänga dörren till vardagsrummet och sitter härinne i mörker med fördragna persienner och tittar på tv, vill inte umgås med någon i familjen och skriker om vi öppnar dörren eller vill komma in i vardagsrummet. Han vill inte göra någonting annat än att sitta här själv. Det KAN inte vara nyttigt?