Väntar nr2, någon mer som är nervös andra gången? Forts.

Ja, hur har det gått Kiwi? Bra hoppas jag!!
Här är det lugnt för tillfället. Var på kontroll hos doktorn i morse och nu hade tappen blivit ännu längre, nästan 45mm! Helt otroligt att den kan variera så mycket! Så hon var nöjd med mig och sa att vilan gjort bra och att det egentligen inte fanns någon "hotande förtidsbörd längre"! Inte för att jag litar på det, men det kändes ändå skönt att höra! Behöver tydligen inte vara sängliggandes nu, men vågar inget annat december ut. Försöker ta det så lugnt som det bara går ändå, vill så gärna klara mig till januari. Sen ska jag andas ut!!

Vad skönt Liley att du får prata igenom din förra förlossning. Mycket tankar börjar komma upp nu tycker jag, så det låter som en bra ide. Skönt också att du mår så mycket bättre och att du nu kan njuta av grav på ett helt annat sätt!!! Hoppas oxå jag hamnar där snart....

Ja, det har varit lugnt i tråden nu!! Det får vi ändra på

Kiwi! Vad skönt!! Tycker ändå att du ska ta det väldigt lugnt!!
Vad innebär det att tappen är öppen men lång?? Förstår inte riktigt det där?? Kan man ha tapp kvar men ändå vara öppen?

Jag är sjukskriven på heltid och tycker det är väldigt skönt!

Anledningen till att jag blev sjukskriven var för att tappen kortades för varje gång jag var hos doktorn. Från 50 mm till 29 mm på två veckor plus att de såklart spelade roll att jag redan fött för tidigt en gång. Så helt klart hjälper det att ta det lugnt och ligga ner mycket, det är ju jag (hittills) ett bra exempel på.

Jag har väl mest själv ordinerat mig sängläge Min förra grav var jag överaktiv och tränade flera ggr i veckan, tog långa promenader mm så denna gång har jag bestämt mig för att verkligen ta det "överlugnt". Vill inte känna att jag, pga min levnadsstil, föder ett barn till för tidigt. Så jag tar det säkra före det osäkra. Men nu sa läkaren att jag självklart kan hitta på saker, men absolut inte överanstränga mig eller bära tungt. Men självklart ligger jag inte bara i sängen hela dagarna utan rör mig ju en hel del hemma, men ränner inte direkt på stan (trots att jag gärna hade gjort det )

Än så länge är det ett par oroliga veckor kvar innan det känns som att jag kan börja röra lite mer på mig, så jag är långt ifrån lugn (är i 29+0 i morrn) och därmed kommer jag fortsätta ta det vääääldigt lugnt.

Härligt Milli och alla andra att bebisarna är kvar än så länge! Och Liley, du är ju nästan fullgången i mina ögon Önskar oxå att jag var i v. 34 och kunde andas ut det värsta. Det som känns skönt är ju att man då får föda på normalt BB och det hade känts skönt!

Det är ju helt fanatastiskt att ni alla nästan passerat era första barns födelsevecka! Jag har hela 3 veckor kvar, lååånga veckor!

Min läkare sa faktiskt oxå till mig att möjligheten finns att jag går 40 veckor, så det kändes riktigt hoppfullt. Man behöver som sagt höra sånt för att man ska orka Har haft det lugnt hela veckan, men igår var jag ute en stund och lekte med sonen och direkt så känner jag hur jag får mer sd! Helt sjukt egentligen! Det är ju inte direkt att jag är ute och joggar men ändå känner jag av det. Kanske har kroppen vant sig vid att vila nu så det är därför.

Har ingen aning Kiwi om man kan känna att bebisen fixerat sig. Minns bara att när jag åkte in akut (förra grav), så blev läkaren helt chockad över att han låg så fixerad och långt ner, men det hade ju inte jag känt nåt av.

Hoppas ni njuter av en skön helg, trots tråkigt vinterväder!

Hej tjejer! Härligt Latvis att allt är så lugnt och skönt! Och för er andra också för den delen. Jag tror annars att mycket av våra "symptom" handlar om oro. Vi kanske tom har det lindrigare än många andra gravida, men är så uppstressade över allt (såklart!) att vi kanske får en värre grav än vi normalt sett skulle ha. Blev lite rörigt det där, men jag tror ni förstår vad jag menar.

Jag har haft en hel del sd igår och idag, men inget som gör ont. Bebisen ligger mest och trycker på höger sida så det känns som den sidan av livmodern blir retad liksom. Sen att den ligger under naveln nästan konstant kanske inte är konstigt? Gör era det? Känner den väldigt sällan ovanför, någon liten spark då och då, men annars så trivs den tydligen bäst där nere Hoppas inte det betyder nåt bara....

Nu ska jag ta tag i julklapparna : att tillverka fotoböcker. Måste få iväg beställningen senast i morrn så de hinner komma innan jul! Oj, blir lite stressigt (herregud och jag som haft en hel månad på mig )

Vad skönt Latvis! Hellre en stor bebis än en mini Säger vi nu ja, men inte när vi väl ligger där och ska klämma ut den! Det känns som att du kommer att föda i v. 42 eller nåt, så smärtfritt som du har det
Undrar hur stor min bebis är. Min mage känns jättestor och ligger över kurvan hos BM, så jag antar att den väger sådär en 1600g kanske? Är ju i v. 30+0 i morrn, känns skönt trots att det är väldigt tidigt.

Var hos BM idag och hon kunde känna att bebisen låg fixerad så då blev jag såklart nervös igen! Hon berättade visserligen att hennes 2:a låg fixerad från v. 28, så det behöver inte betyda nåt. Men jag måste ju självklart ha nåt att oroa mig för, så nu är det detta som tar upp mina tankar.

Sen kunde hon också känna att min livmoder ligger lite mer till höger, vilket förklarar att bebisen mest ligger på den sidan. Men det var fullt normal enligt henne, så det får jag väl tro på.

Nu är alla fotoböcker i väg skickade, pust! Skönt att få lite nytta gjort!

Grattis Kiwi till milstolpe nr 1!! Herregud vad tiden går!!
Önskar bara att jag kunde känna mig lika positiv och våga tänka framåt som ni! Jag vågar knappt bestämma nåt utan säger säger hela tiden kommentaren "om det inte kommit en bebis då" eller "ja, ja jag vet ju inte om jag ligger inlagd då" osv. Känns tråkigt faktiskt. Är så rädd att om jag är för "självklar", om ni förstår vad jag menar, så kommer bebisen snart...

Inatt drömde jag att slemproppen gick och jag bara grät i sömnen för jag vill så gärna att bebisen ska bli en -10:a. Sen är jag nöjd! Och det är faktiskt bara tre veckor dit, även om det är lång tid när man vill att det ska gå fort!

Jag vet inte hur mycket jag gått upp nu, väääägrar vågen Har också tappat massor av muskler men på v. 25 kontrollen hade jag gått upp 10 och det är mer än jag gick upp sammanlagt förra gången. Jag kände mig på ett sätt lugnare inför förlossningen då pga att jag tränade regelbundet och gick på yoga. Kände liksom att konditionen och fysiken har jag, därför är jag lite bekymrad över denna gång.... Man får köra på vilja helt enkelt Jag menar, jag går väl i snitt 50 meter per dag, om ens det

Men så fort den är ute då kör vi! Längtar efter mitt gym, mina löparskor, mina träningskläder och allt annat! Hoppas bara det hinns med....

Vad jobbigt Liley!! Men det är säkert ingen fara!!! Du är ju långt gången och får antibiotika, så det kommer att gå kanon. Men självklart är det jobbigt att få beskedet! Har du haft symptom eller är det genom en "vanlig" odling? Min läkare säger att jag inte ska lämna prov om jag inte känner av riktiga symptom eftersom mer än 30% av alla gravida har GBS. Det försöker jag tänka på när det känns jobbigt. Så länge man inte får sd eller har ont i magen av UVI ska det ju inte spela någon roll. Tänk hur många som går runt med GBS och som inte har en aning om att de har det. De flesta med GBS föder ju INTE för tidigt!

Minns faktiskt inte hur mycket bakterier jag hade. Jag kanske har fått tillbaka det, men som sagt så tycker hon inte jag ska lämna prov. Och på ett sätt förstår jag vad hon menar. Att äta för mycket antibiotika är ju heller inte bra eftersom bakterierna kan bli resistenta och har man då inga symptom som påverkar tappen eller på annat sätt påverkar grav så vill i allafall inte hon behandla. Men det är klart att jag går och letar symptom HELA tiden, det kommer jag inte ifrån.

Men Liley, du kommer INTE att föda ditt barn för tidigt. Jag känner det i hela kroppen! Du kommer att äta pencillin nu, få bort GBS:en och sen få antibiotika under förlossningen! Du ska ju snart föda!!! Tänk om de inte hade upptäckt det nu och du fött utan antibiotika! Nej, det kommer att gå kanon! Hade kunnat betala vad som helst för att få vara i v. 34+6 så försök att inte oroa dig!! (men jag vet att det är svårt...)

Hej tjejer! Ja, humöret går VERKLIGEN upp och ner! Känner igen mig i allt ni skriver. Har oxå ont i magen ibland, men vilken mage som är vilken kan jag inte riktigt heller säga. SD kommer och går, ska till läkaren i morrn bitti så får vi se hur det ser ut. Är så rädd att hon ska känna huvudet långt ner, för då blir jag nog ett nervvrak....

Jag är oxå livrädd för att torka mig på toaletten... Sist så bara gick slemproppen så det är en skräck varje gång. Men snart är det över tjejer!!!! Fattar ni att det snart är januari och att vi snart är tvåbarnsmammor Jag tycker det ska bli skoj såklart, men bävar en hel del. Tycker att detta varit så otroligt påfrestande för hela familjen, att vi lär väl vara helt slut när den stackars bebisen kommer. MIn lille pojke har det rätt kämpigt just nu. Hela situationen är ju helt absurd för honom. Han är dessutom inne i vääärldens trotsigaste period, så han märker av att det inte rikitg är som det brukar. Mycket bråk och skrik, mycket uttnyttjande av att "mamma inte kan bära" och sen mycket hjälp från nära och kära. Längtar sååå tills allt återgår till det normala och jag kan lyfta upp och gosa med honom. Känner mig som världens sämsta mamma för tillfället Det går ju liksom inte att förklara för honom. Nej, fy låt veckorna gå fort!

Känns skönt att veta att allt gått så bra för Julie, eftersom jag i morrn är i 30+6. då skulle det förmodligen gå väldigt bra om den skulle ploppa ut nu! Vet att det är individuellt, men det känns ändå skönt att höra!

Min förlossning började helt oväntat. Jag hade ju haft massor av sd under flera flera veckor och haft mycket på jobbet, tränat och varit allmänt överaktiv. Jag har en liten minneslucka som jag stör ihjäl mig på. Minns nämligen inte om slemproppen gick först och sen sjukskriven. Eller om jag blev sjukskriven, var hemma och slemproppen gick. Hur som helst så gick min slempropp en måndagmorgon och jag åkte upp till KK och läkaren kunde på vul se att huvudet låg väldigt långt ner. Minns hennes kommentar "hoppsan, den här bebisen är på väg ut". Men jag tror att jag blev hemskickad då jag fortfarande hade tapp och att jag sen åkte upp dagen efter pga sd. Denna gång fick jag träffa en idiot till läkare, som i stort sett pressade upp fingrar (jag grät av smärtan) och sa att jag var 1,5 cm öppen och måste läggas in omedelbart. En läkarstudent satt och klappade mig i pannan eftersom jag var i total chock och jätteledsen, det minns jag som igår. Läkaren förklarade i stort sett ingenting för mig utan jag fick ta hissen upp till spec bb och fick en säng. Usch, vilken ångest det var! Därefter fick jag kortisonsprutor vid två tillfällen och såklart bricanyl. På torsdagen (jag låg endast 4 dygn) så undersöktes jag igen och då kunde man se att tappen blivit 30 mm och att jag nu var stängd, så då fick jag åka hem. Lyckan var total! En neonatalläkare som vi fick prata med sa att de allra flesta barn "gör sig redo" när mamman fått kortisonet, så han skulle vara glad om det gick en vecka till. Väl hemma igen låg jag på soffan och kollade melodifestivalen hela helgen. På söndagen började jag dock få mensvärk och kände i hela kroppen att något var på gång. Sov knappt den natten och kl. 10 morgonen efter åkte vi upp. Jag var ju så nervös att inte hinna få antibiotikadroppet mot GBS:en, så vi åkte in tidigare än vad vi behövde. Var öppen 3 cm när jag kom in och 8 timmar senare föddes han! En fullständigt normal förlossning skulle jag säga förutom det konstiga att han togs från mig. Men jag har faktiskt inga jättetraumatiska känslor av allt som hände eftersom allt löpte på så oerhört smärtfritt. Han åt av mig efter mindre än en vecka och vi var hemma inom två. Hade ingen hemsjukvård eller gick på extra kontroller, så jag har inte känt behovet av att "prata" med någon om vad som hände. Men självklart var det en stor chock och mycket tårar. Det värsta var att lämna honom på salen medan vi åkte hem och sov.... Det var fruktansvärt!

Däremot märker jag att det är mycket som kommit upp till ytan denna gång och det är väl därför denna grav varit så påfrestande. Så helt bearbetad är jag nog inte...

Idag har jag 2 veckor kvar till sonens födelsevecka+dag och det hade varit så fantastiskt att klara det!!

Det blev en roman här med