Vi fortsätter här! =) Hoppas alla hittar hit!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-11-22 14:33
Biglin:Vår trogna suporter i omgång 2
Ida04Emma06: Ida 29+4, Emma 32+5, 3:an BF 12/3
Kiwi: Jonathan 31+3, 2:an BF 5/2
Latvis: Lucas 29+3, 2:an BF 21/2
Liley: Julie 30+3, 2:an BF 15/1
Milli: pojke 24+4,2:an BF 31/1
Mison: pojke 32+5, 2:an BF 16/2
Hej tjejer! Ja, humöret går VERKLIGEN upp och ner! Känner igen mig i allt ni skriver. Har oxå ont i magen ibland, men vilken mage som är vilken kan jag inte riktigt heller säga. SD kommer och går, ska till läkaren i morrn bitti så får vi se hur det ser ut. Är så rädd att hon ska känna huvudet långt ner, för då blir jag nog ett nervvrak....
Jag är oxå livrädd för att torka mig på toaletten... Sist så bara gick slemproppen så det är en skräck varje gång. Men snart är det över tjejer!!!! Fattar ni att det snart är januari och att vi snart är tvåbarnsmammor 
Jag tycker det ska bli skoj såklart, men bävar en hel del. Tycker att detta varit så otroligt påfrestande för hela familjen, att vi lär väl vara helt slut när den stackars bebisen kommer. MIn lille pojke har det rätt kämpigt just nu. Hela situationen är ju helt absurd för honom. Han är dessutom inne i vääärldens trotsigaste period, så han märker av att det inte rikitg är som det brukar. Mycket bråk och skrik, mycket uttnyttjande av att "mamma inte kan bära" och sen mycket hjälp från nära och kära. Längtar sååå tills allt återgår till det normala och jag kan lyfta upp och gosa med honom. Känner mig som världens sämsta mamma för tillfället 
Det går ju liksom inte att förklara för honom. Nej, fy låt veckorna gå fort!
Kiwi, bör man inte sitta på huk? Jag lyfter inte heller min dotter, hon får sitta i mitt knä och kramas istället. Jag tar det väldigt lugnt, vill men vågar inte boa för mycket.
Vet ej hur lång min tapp är nu. Sist var den 36-38 mm. De mäter inte min tapp rutinmässigt eftersom det inte var problemet förra gången. Den förblev lång in i det sista.
Jag känner mig också som en dålig mamma för att jag inte orkar så mycket. Julies pappa har blivit väldigt poppis på sistone eftersom han busar och hissar henne, medan jag är tråkig. Jag har otroligt svårt att föreställa mig livet med två barn. Jag har svårt att förstå att jag ska få ett till barn. Förra gången kändes det mycket verkligare. Jag är också lite nervös över hur man ska orka med en nyfödd + en vilding på 1,5 år...
Ja, jag håller med allt ni skriver! Jag vågade inte ens glädja mig åt graviditeten och ta in att vi faktiskt lyckats bli gravida förrän v 28 typ, när man kunde andas ut och känna att bebisen säkert klarar sig om den föds nu. Innan ville jag inte tänka för mkt på bebisen, utan allt fokus på spec.MVC lades på min tapp. Nu när jag passerat v 31 t o m så börjar man lite förstå att hela den här färden i prematur-eller-icke-prematur-nojja faktiskt kommer leda till ett barn!!! Helt otroligt att vi ska bli 2-barnsföräldrar!!!
Jonathan gick in i extrem trots i oktober. Och i samma veva blev han sjukt "pappig". Riktigt så att jag nästan blev sårad, trots att jag visste att Jonathan ju inte betedde sig så för att göra mig ledsen. Men jag fick inte göra något. Inte byta blöja, inte klä på, inte ens dra vagnen. Allt var pappa pappa pappa och om jag försökte så blev han nästan våldsam när han försökte "slå" bort mig. Men läste lite i "trotsboken" och jag vet inte om jag blev lite klokare och ändrade mitt egna beteende mer (välja sina strider, lite barnpsykologi mm), eller om hans trots gick över. För plötsligt en dag var det som bortblåst och han är lika mammig som han är pappig numera. Känns jätte skönt. Kanske var för att jag blev sjukskriven och plötsligt fanns hemma mer. Tidigare hade jag väldigt långa dagar så han fick knappt träffa mig och då är det kanske inte så konstigt att han blev pappig. Men han verkar inte ha något problem med att jag inte kan lyfta utan tycker att det är mysigt att jag kommer ner till hans nivå på golvet. Han gillar oxå att hjälpa mig och få känna sig stor och duktig genom att lyda uppmaningar. (Bästa sättet i vårt fall att bryta en "trotsattack". Han får ett uppdrag (som t ex lägga mössan på sin plats i hallen etc) och när han gjort det får han applåder och beröm och blir så stolt och nöjd så han skiner och plötsligt är han världens snällaste igen!)
Förr fick jag tvinga på honom kläderna på morgonen under vilda protester. Numera plockar jag fram 2 par byxor och frågar vilka han vill ha. När han väl valt, så känner han att det är hans vilja och då går det smärtfritt. Ibland (om vi har gott om tid) så får han försöka sätta på sig dem själv (går väl si så där). Men han kämpar duktigt och får beröm och frågar jag sen "vill du att mamma ska hjälpa", så brukar han nicka och tacksamt ta emot min hjälp. Så det är ju stor skillnad från innan när både han och jag var alldeles svettiga av kampen när byxorna skulle på! Vet inte om det funkar på alla barn, men kan absolut rekommendera det!
Liley, hur startade din förlossning sist? Vad var det som gjorde att Julie kom tidigt? Och ni andra: hur startade era förlossningar. Vilka "tecken" fick ni så att ni förstod att nu är det förlossning på G!?
Visst är det jobbigt när de är pappiga, men samtidigt känns det bra för Julie var så otroligt mammig och det är bra att hon tyr sig lite mer till honom nu när hon kommer att få ett syskon som ockuperar mig. Dock är det fortfarande jag som gäller när hon är ledsen och för tillfället är hon sjuk och vill ligga mellan oss i sängen och OVANPÅ mitt ansikte, annars skriker hon...
Förra förlossningen startade så här: Först fick jag en liten blödning i vecka 28. Några dagar senare fick jag mycket sd som gjorde ont. De kunde vara ganska regelbundna (var 15-20 min). Jag åkte in till förlossningen flera gånger och de trodde att det var moderkaksavlossning (vilket det senare visade sig att det inte var), men de skickade hela tiden hem mig eftersom min tapp var lång (4 cm om jag ej minns fel). Efter en vecka lades jag till slut in och då hade mitt vatten också börjat sippra lite. Var sängliggande i nästan en vecka sedan hotade de med att skicka hem mig och ville testa mig genom att låta mig gå i korridorerna och då satte det verkligen igång. Fick värkar var 5:e minut som de tillfälligt lyckades stoppa med bricanyl så att jag hann få kortison. Efter två dagars pumpande med bricanyl ville de inte ge mig mer utan sa att nu skulle de inte försöka stoppa det längre och då visste jag att förlossningen skulle komma igång, vilket den snart gjorde. När det väl startat ordentligt gick förlossningen ganska fort. Det tog fem timmar och rent fysiskt var det en lätt förlossning (bortsett från att min moderkaka inte kom ut och att jag därmed förlorade mycket blod och fick blodtransfusion, vilken jag fick en allergisk reaktion mot).
De vet inte varför min dotter kom för tidigt, men jag hade en GBS-infektion tre veckor innan blödningen började. Dock trodde den senaste bm jag talade med inte att det var GBS:en eftersom det gick viss tid emellan GBS:en och att blödningarna började. Jag hade däremot en vanlig uvi när jag fick mina blödningar, men det var så otroligt små mängder att de inte heller trodde att det var det som orsakade blödningarna. Sedan var jag mycket stressad under den tiden och märkte att sd alltid kom i samband med det, men samtidigt vet jag inte om det heller var orsaken. Under lång tid trodde jag att det var stressen som orsakade min dotters för tidiga födsel, men nu vet jag inte. Jag var också anemisk vilket kan öka risken. Kanske var det en kombination av olika faktorer...
Trots allt som hände har det ändå gått jättebra! Julie hade CPAP i ett dygn, men behövde aldrig extra syrgas. Hon låg i kuvös i tre dagar och sedan i vattensäng. Hon har varit tidig i sin utveckling (gick t.ex tidigare än jag gjorde ).Vi har haft otrolig tur! Men det visste man ju inte när man låg där på förlossningen i vecka 30 och jag vill aldrig mer behöva uppleva den oron och ångesten man levde med långt efter att hon blev utskriven från sjukhuset...
Nej, nu är jag på gång med en roman igen! Sorry...
Känns skönt att veta att allt gått så bra för Julie, eftersom jag i morrn är i 30+6. då skulle det förmodligen gå väldigt bra om den skulle ploppa ut nu! Vet att det är individuellt, men det känns ändå skönt att höra!
Min förlossning började helt oväntat. Jag hade ju haft massor av sd under flera flera veckor och haft mycket på jobbet, tränat och varit allmänt överaktiv. Jag har en liten minneslucka som jag stör ihjäl mig på. Minns nämligen inte om slemproppen gick först och sen sjukskriven. Eller om jag blev sjukskriven, var hemma och slemproppen gick. Hur som helst så gick min slempropp en måndagmorgon och jag åkte upp till KK och läkaren kunde på vul se att huvudet låg väldigt långt ner. Minns hennes kommentar "hoppsan, den här bebisen är på väg ut". Men jag tror att jag blev hemskickad då jag fortfarande hade tapp och att jag sen åkte upp dagen efter pga sd. Denna gång fick jag träffa en idiot till läkare, som i stort sett pressade upp fingrar (jag grät av smärtan) och sa att jag var 1,5 cm öppen och måste läggas in omedelbart. En läkarstudent satt och klappade mig i pannan eftersom jag var i total chock och jätteledsen, det minns jag som igår. Läkaren förklarade i stort sett ingenting för mig utan jag fick ta hissen upp till spec bb och fick en säng. Usch, vilken ångest det var! Därefter fick jag kortisonsprutor vid två tillfällen och såklart bricanyl. På torsdagen (jag låg endast 4 dygn) så undersöktes jag igen och då kunde man se att tappen blivit 30 mm och att jag nu var stängd, så då fick jag åka hem. Lyckan var total! En neonatalläkare som vi fick prata med sa att de allra flesta barn "gör sig redo" när mamman fått kortisonet, så han skulle vara glad om det gick en vecka till. Väl hemma igen låg jag på soffan och kollade melodifestivalen hela helgen. På söndagen började jag dock få mensvärk och kände i hela kroppen att något var på gång. Sov knappt den natten och kl. 10 morgonen efter åkte vi upp. Jag var ju så nervös att inte hinna få antibiotikadroppet mot GBS:en, så vi åkte in tidigare än vad vi behövde. Var öppen 3 cm när jag kom in och 8 timmar senare föddes han! En fullständigt normal förlossning skulle jag säga förutom det konstiga att han togs från mig. Men jag har faktiskt inga jättetraumatiska känslor av allt som hände eftersom allt löpte på så oerhört smärtfritt. Han åt av mig efter mindre än en vecka och vi var hemma inom två. Hade ingen hemsjukvård eller gick på extra kontroller, så jag har inte känt behovet av att "prata" med någon om vad som hände. Men självklart var det en stor chock och mycket tårar. Det värsta var att lämna honom på salen medan vi åkte hem och sov.... Det var fruktansvärt!
Däremot märker jag att det är mycket som kommit upp till ytan denna gång och det är väl därför denna grav varit så påfrestande. Så helt bearbetad är jag nog inte...
Idag har jag 2 veckor kvar till sonens födelsevecka+dag och det hade varit så fantastiskt att klara det!!
Det blev en roman här med
Återkommer med tappstatus i morrn då jag ska till doktorn! Håll tummarna!
Oj! Det verkar ha gått fort för båda er två (Mison o Liley). Hos mig märkte man att tappen börjat förkorta sig (2 cm) i v 26+3 och jag blev sjukskriven. 2 veckor senare var jag på återbesök för att se om tappen blivit bättre efter 2 veckors vila (i princip sängläge), men det hade den inte. Den var 1 cm och jag var 1 cm öppen. Då lades jag in och fick cortison. Men bricanyl fick jag aldrig då jag inte hade några smärtsamma sd. (Jag hade massor av sd, men inga smärtsamma sådana.) Sen fick jag åka hem med strikt sängläge och det tog ytterligare 2 v innan Jonathan föddes. Så jag var kanske mer mentalt förberedd på det. Men ändå tycker jag att hela tiden kring förlossning, under och efter är ett obearbetat trauma. Just som ni skriver det här med att bli mamma för första gången, men behöva lämna barnet ensamt på neo för att man själv inte har ngn plats där! Och då var man så fokuserad på att orka med neo-tiden och oron och sen när man kom hem så var man helt uppslukad av sin lilla baby - det är först nu när man är gravid igen och rädd att det ska bli likadant som allt kommer upp till ytan och man märker hur oerhört tufft allt var.
Och det är ingen annan som förstår. Det är därför jag älskar den här tråden. Jag får så mkt stöd av er tjejer. Nu blev det uppsats igen från min sida, men jag ville bara berätta hur mkt jag uppskattar er! Ni är min terapi!
Lycka till imorn, Mison!
Ja, visst är tråden terapi! Vem skulle man annars diskutera med?!
Kom precis hem från doktorn. Lite blandade känslor, jag vet inte, ni får säga vad ni tycker. Tappen har blivit kortare, men är ändå inte jättekort 30-35 mm hon mätte inte så noga. Huvudet ligger inte fixerat men ändå direkt mot tappen som fortfarande är stängd, alltså inget fostervatten emellan (det gillar jag inte riktigt). Hon tyckte det såg "normalt" ut för att i morrn gå in i v. 32 men såklart lite mer oroande eftersom jag redan fött för tidigt en gång. Så det börjar närma sig en förlossning även om det nu inte betyder att det måste ske snart. Usch, dessa kontroller är både positiva och negativa för man får veta så mycket som man kanske egentligen hade mått bättre av att inte veta...
Det jag tycker är obehagligt är att, precis som i ditt fall oxå Kiwi, så påverkar dessa förbannade sd tappen. Så hur fn vet man när det börjar bli "farligt"??? Inte har jag haft mer sd dessa två veckor, men ändå har tappen kortats med över en cm! Har inte haft en enda smärtsam sd på flera veckor. Blir så trött!
Fick en tid till i början på jan men sen är det nog inte nödvändigt längre. Kommer att ta en sipp skumpa på 12-slaget om bebis inte redan kommit då, för att fira
Eftersom det var över 5 år sedan jag fick Lucas så kommer jag kanske inte exakt ihåg allt hur det satte igång, men ungefär såhär minns jag det:
I vecka 25 började mina värkar, jag fattade inte att det var allvar så jag gick omkring med dom i ca. 2 dgr och jobbade vidare tills min kompis skickade iväg mig till sjukhuset. Snacka om att jag blev chockad när läkaren sa att jag var 1cm öppen och larmade Karolinska i Solna och sa att jag skulle åka dit med ambulans för att bli inlagd. Huddinge tog tydligen bara emot från vk. 27. Jag blev så chockad, men fick åka med ambulansen till KS Solna där jag låg inne i ett par dagar. Fick cortison och bricanyl. Blev sedan sjukskriven i fyra veckor med strikt sängliggande. Efter mina fyra veckor så hade jag ett återbesök på HS och jag hoppades att kunna få återgå till jobbet på halvtid i alla fall, men samma dag som jag hade tid så började såklart värkarna igen och jag blev inlagd och då kunde inte ens Bricanylen stoppa det så nån dag efter föddes Lucas och jag tror det gick på en kvart eller nåt.
Jag har inga traumatiska upplevelser av förlossningen för jag tror inte jag fattade att det kunde vara någon fara, men visst var det tårar och oro under tiden han låg på Neo.
Nu känns det i alla fall som allt kommer att gå vägen och jag planerar tom. att fira nyår uppe i Sälen, fast det kanske är dumt för tänk om det skulle hända nåt så är man där uppe...men för Lucas skull måste man nog våga chansa så han får komma bort från vardagen lite....