Fortsättningstråd Framfall/slid eller livmoder

Och jag hade krävt snitt då...

MarieCurie: Du är verkligen inte ensam om att hata vaginal förlossning även om vi är färre än antalet skadade. Många har ju ändå en positiv upplevelse utav förlossningen. Jag tillhör dock samma kategori som du och anser att hade jag aldrig genomgått en vaginalförlossning hade jag inte blivit skadad och då hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag, jag hade haft samma positiva spädbarnsupplevelse som jag hade efter mitt snittade barn mm. Har du funderat något över hur du mentalt ska kunna lägga detta bakom dig? Det är något jag grunnar över mkt. Gjort är gjort och jag kan inte vrida klockan tillbaka men hur får jag min skalle att fatta det??

Nja, som en stor sorg vet jag inte. Jag hade inga förväntningar alls på förlossningen. Hade ett snitt bakom mig som jag var supernöjd med och tänkte att bättre än så här kan det ju bara inte bli. Så inför den vaginala tänkte jag mest att jaja, bara det går bra och att barnet går bra så struntar jag i hur ont jag kommer ha... Då- under tiden alltså. Vad jag absolut inte räknade med är all smärta efteråt som inte gick över. Jag fattade ingenting. Jag som haft en sk vanlig förlossning. Varför hade jag så ont? Och när man gång på gång sökte hjälp och att man DÅ fick höra att det var normalt att efteråt ha väldigt ont, en känsla av öppenhet i underlivet, skav från ärr, flikar som inte sytts, slidväggsförsvagning mm mm- ja då fick jag en chock! Kände mig oerhört lurad och förd bakom ljuset och det är nog den känslan jag inte kan bli kvitt. Därför jag har så svårt att lägga det bakom mig och även därför jag aldrig kommer att lita på en barnmorska igen, och inte de flesta gynläkare heller. Så en liten form av posttraumatiskt stresssyndrom tror jag själv. Jag tänker fortfarande på förlossningen i stort sett varje kväll även om jag nu inte försöker förstå vad som gick fel och hur jag kunde ha undvikit det. Nu handlar tankarna mer om att ok, det blir inte bättre än så här. Hur ska jag kunna leva med det? En sorts acceptans av situationen. Men, jag har fortfarande inte släppt tanken på att försöka mig på fler korrigerande kirurgier frågan är bara när. Får liksom ingen stöttning hemifrån så det får bli när barnen är lite större och kan klättra ur bilen själv.

Nytt eller gammalt- får jag fråga om det är pga din förlossningsskada som ni inte hade sex och att det då ledde till skilsmässa??

Fi- nej, naturligtvis ska man inte ge sig i första taget. Problemet i min situation är bara att jag verkligen träffat en gynekolog som jag litar på och är ärlig. Och när tom hon säger att det typ inte finns mer att göra åt mins besvär så blir man ju lite nedstämd och det känns som om jag måste acceptera mitt öde till slut. Men samtidigt vet jag ju att även om man har, en i deras ögon, liten skada/ normalt utseende efter en vaginal förlossning så kan ju den individuella kvinnan uppleva det så olika. Och därför blir man lite hoppfull när en privat läkare menar att det visst finns kirurgisk åtgärd som kan bota mig. Vem ska man liksom lita på? Den som jag känner förtroende för men som inte kan göra något mer för mig eller den andra läkaren som säger det jag egentligen vill höra?
Och ja- jag har många många gånger önskat mig bort från denna planet. För bara tanken på att leva med detta ger mig panikkänslor. Men, det har ju blivit bättre iom mina operationer i allafall så blir jag bara kvitt den främre väggen som hänger, tajtare i slidöppningen samt av med skaver i ett förlossningsärr så skulle jag definitivt bli nöjd.

Blåklocka- min framvägg sitter där den ska enl Eva. Har inget framfall av den främre väggen. Dock buktar den allra nedersta delen vid urinröret så det trycker ner och lägger sig som ett lock. Inget man kan göra något åt tydligen. Opererar man så långt ner så riskerar man att skada urinröret och mynningen. Det var därför hon gjorde en TVT op på mig. För att försöka hindra urinröret från att bukta ut.

Fi- hoppas de utreder dig snabbt och kommer fram till att det är just framfallet som orsakar dina besvär. Verkar ändå varit en vettig gyn som sa sanningen och dessutom ville hjälpa. Hoppas att sfinktern läkt bra.

GHP- utseendet vet jag inte så mkt om innan den vaginala förlossningen men hur det kändes vet man ju. Det var så jag upptäckte slidväggsförsvagningen fram och att jag var för lite ihopsydd. Så när det inte kändes bra så känner man ju efter och det var då jag upptäckte att det var tvärtstopp redan i mynningen. Så kändes det inte innan. När det sedan känns som en total misär i underlivet tittar man förstås och försöker komma på en orsak. Och ingen hittar något konstigt eller onormalt. Det är väl därför det tar sådan kraft och energi. Man hittar ingen förklaring till besvären och då kan man ju heller inte göra något åt det. Och det här att det är normalt efter en vaginal förlossning får mig personligen att kräkas. Även om de flesta inte har några fysiska besvär av sina slidväggar eller sänkta bäckenbotten så besväras ju tydligen relativt många iaf. Och den informationen brister före förlossningen eller viftas bort.
Utseendet spelar ingen roll, även om jag även där skulle vilja ha vetat och varit förberedd, men känslan är gräslig och tar tyvärr upp alldeles för mkt energi.
Jag går omvägar när jag stöter på min BM från MVC och får panik av blotta tanken på att prata med henne. Då skulle jag absolut inte kunna kontrollera mig utan börja storlipa. Det känns inte riktigt sunt eller som det är färdigbearbetat än. Och jag grunnar fortfarande på patientskadeförsäkringen. I april har det gått 2 år sedan förlossningen och då går tiden ut. Skit också att jag jobbar på samma sjukhus och ibland ganska nära gynekologerna. De är ju mina kollegor och det gör det hela knepigare. Att ge förlossningsavdelningen en knäpp på nosen skulle bara kännas skönt för dit ska jag aldrig igen.

Fi- min livmodertapp varierar i position. Ibland 3-4 cm och ibland har den vänt sig uppåt. Antar att det är då livmodern trycker mest neråt.
Och jag tror att urinblåsan buktar in även utan krystning när jag står upp. Men det har jag svårt att bedöma själv. Är ju slemhinna överallt därinne så jag vet inte vad som är vad. Enl läkaren i Sthlm buktar urinblåsan in längst upp.

Fi- min sfinkter hade också fått sig en kyss och eftersom knipet var bra skulle man inte åtgärda detta. Kunde bara skapa problem. Och det känns bra att de inte ger sig i kast med något som inte skapar problem än i allafall.

Samma här Hubiscus. Slidan ändras väldigt. Men vad jag kan minnas var det aldrig några problem att få in hela långfingret innan förlossningen. Så det är något som hänt sedan dess.