Här smyger jag in. Min son har utan tvekan räddat mitt liv och gjort mig lycklig. Innan jag bestämde mig för att bli gravid var jag lite ute och cyklade och höll på med droger, drack alldeles för mycket och mådde allmänt dåligt. Dagen han kom började mitt liv på riktigt. Jag är idag fullt lycklig, jag älskar mitt liv, jag älskar min son. Har inte ens tänkt tanken på en abort, han var planerad och han har gjort mitt liv fyllt av glädje, skratt och lycka. Jag är världens lyckligaste med honom, jag har funnit mitt kall i livet, jag tar ansvar, jag tar framförallt inga droger, festar väldigt sällan och har hittat harmoni. Jag behöver inte "leva min ungdom" som folk så fint kallar det, jag lever min ungdom nu som ansvarsfull ung mamma istället och jag stormtrivs. Förstår inte vad folk menar när de säger att man ska leva först, jag har levt, alldeles för mycket. Jag har testat olika saker, alldeles för mycket. Jag har gått igenom min rebellisk tonåring-fas, alldeles för mycket. Det är förns nu som mamma till världens underbaraste jag insett vad livet egentligen går ut på. Jag har lärt mig njuta av livet, bli optimistisk, lärt mig ta ansvar.
Så kort och gott. Min son är det bästa som någonsin hänt mig. Skulle DEFINITIVT inte varit lyckligare om jag hade gjort en abort. Jag hade förmodligen gått över till tyngre droger och levt på soc.