äggdonator OCH spermadonator - skulle ni berätta för barnet ......

Du har helt rätt, om man vet att man skulle känna att barnet som blev till genom ett ägg man donerat var ens eget barn ska man självklart inte donera. Men jag skrev _potentiell_ donator. Vad jag menade var att om man ställs inför frågan: "Hur skulle du se på ett barn som blev till genom ett ägg du donerat", då finns det inga rätt eller fel. Någon högre upp i tråden hade skrivit att det var fel att tänka att barnet var ens eget och om man kunde få folk att komma bort från dessa irrationella tankar skulle fler donera. Det var det jag åsyftade, att det är lika rätt att säga "Jag skulle se det som mitt barn så jag passar inte som donator" som att säga "Det är inte mitt barn, jag donerar bara en cell, så jag tänker donera"

Okej, då förstår jag.precis så du säger känner jag.att jag donerar en cell, lika mkt som om jag donerar vävnad, ryggmärg...eller blod.

Men du, jag tycker så och bara för det stämmer det inte för andra. Jag tror iaf att om fler kunde se ägget som en cell och inte mycket mer så skulle flera donera.

Carmen80 skrev 2008-05-16 22:25:43 följande:

Precis, så känner du, medan för andra är det en stor skillnad mellan blod och ägg för att ägget sen blir en människa. Man känner olika inför det helt enkelt.

miss maple skrev 2008-05-16 23:31:59 följande:

Visst, man tycker olika och det är möjligt att fler skulle donera om de såg ägget som bara en cell. Men man kan inte säga att dessa personer har "fel" och ska övertygas. Donerar man blod är det ju också celler men det blir aldrig nåt annat än celler av dem. Donerar man en ägg- eller sädescell blir det en människa av det och det är den stora skillnaden. För vissa är deet ingen grej, för andra blir det hissnande tankar om att ens "barn" går omkring nånstans därute, och då ska man inte donera. Personer som känner så skulle nog inte ta emot könsceller heller utan kanske tycka att det kändes mer naturligt med adoption vid barnlöshet. Man är olika helt enkelt!

Och de som känner att de är mamma till det potentiella barnet, på något sät, bör inte under några omständigehter donera ägg.

De som känner så donerar ju inte och det är det ingen som övertygar dem att göra heller.
Alla är som du sa, olikaOch den synen jag har är nödvändig för att donera.
 

Jag kan känna att det känns jobbigt att inte veta något om dem som skulle få mitt ägg. Om de är bra personer. Tänk om barnet skulle känna sig annorlunda sina föräldrar och föräldrarna inte berättade något om det genetiska ursprunget.

OM jag tog emot ett ägg eller spermier från en donator skulle jag vilja att barnet fick möjlighet att ta reda på den personen om det ville. Jag skulle se det som att barnet hade tre föräldrar. Jag tycker man sticker huvudet i sanden om man förnekear att det finns risk att barnet får mkt egenskaper från en person man aldrig träffat. Ett barn påverkas ju enligt all forskning jag hört på senaste till hälften av arv(gener) och hälften miljö.

OM jag själv donerade ägg skulle jag dock inte se mig som förälder för at skydda mig själv känslomässigt. Om barnet mot alla odds sökte upp mig som vuxen skulle jag ta den roll barnet önskade av mig.

Hej
Om man gör en en sk "assisterad befruktning" i Sverige finns det reglerat enligt Socialstyrelsen om hur detta skall gå till.
Vilken utredning som måste göras Hiv tester hepatit mm.
Och i denna författningssamling står det också att barnet har rätt att få veta vem som är givare av ägg alt sperma. Så att barnet i framtiden ska kunna kontakta givaren senare i livet om han/hon vill.
Om man väljer att göra detta utomlands finns ju inte denna möjlighet för barnet men jag tycker nog att barnet har rätt att få veta att det blivit till genom en ÄD. Tänk om barnet får reda på det i samband med en undersökning där det visar sig att ens föräldrar inte är ens föräldrar hur skulle det kännas. Bättre att få veta det innan tycker jag.
Sedan om man jämför ÄD med en adoption så kan man ju se att man adopterar ett ägg och tar emot det som sist eget. Genetiskt sätt är det inte ens eget men känslomässigt.

När de första äggdonationerna gjordes rekommenderades föräldrarna att inte berätta för sina barn hur de kommit till. Det har senare visat sig att många av dess barn på ett eller annat sätt ändå fick reda på sin härkomst vilket ledde till mycket psykiskt lidande. Det största problemet var inte att de hade andra genetiska föräldrar utan att de könde sig svikna av sina föräldrar som inte berättat för dem hur de blev till.

I dagsläget rekommenderar de flesta västerländska länder att man berättar för barnet så tidigt som möjligt.

Kan även tipsa om en jättebra bok där donatorer, mottagande föräldrar samt personer som blivit till genom ägg-, spermie- och embryodonation berättar om sina egna erfarenheter.

Experiences of donar conception.

Hej!

Intressanta diskussioner tycker jag, som själv starkt överväger att skaffa barn genom surrogatmamma utomlands eftersom det fortfarande är olagligt i Sverige.
Jag tvingades operera bort min livmoder efter min första (och tyvärr troligen även enda) förlossning efter att förlorat 10 liter blod. Jag och min man vill absolut ha fler genetiska barn.
Jag blev gravid på första försöket och vi har fått en underbar son, så vi vet ju att våra ägg och spermier fungerar bra ihop.

Jag har tidigare varit skeptiskt till surrogatmammor, men med en förlorad livmoder har vi ju inget annat alternativ att få fler genetiska barn. Detta kanske är lite OT, men det hänger ju ändå lite ihop med diskussionerna ovan. Vi kommer ju naturligtvis berätta för våra barn att de växt i en annan kvinnas livmoder, men att de bär våra gener. Man får barnen direkt efter födseln och jag kommer även att kunna amma barnen så jag är övertygad om att jag kommer att knyta an lika starkt till surrogatbarnen som jag har gjort till min son som jag burit i magen.

Kan tillägga att vi ska utreda möjligheten att använda min egen mamma som surrogatmamma, eller eventuellt någon av mina båda systrar. I annat fall får vi "hyra" en livmoder av en utomstående kvinna i t.ex. USA eller Indien. Det känns naturligtvis knäckande att jag inte själv fick bära mer än ett barn, men nu blev det så här och då får jag försöka förlika mig med det, även om det givitvis känns jättetufft.

Hej Beachlinis!

Vad tråkigt med din dramatiska förlossning som slutade så olyckligt.

När det gäller surrogatmammor så skulle jag, om jag vore som du, först och främst försöka använda mamma eller systrar. Då vet du ju iaf att de är skötsamma under graviditeten.

Lycka till.