Vill ha barn med min älskare...

Puckli: Tack! Klockt sagt och helt rätt! Om jag säger att jag hela livet haft en tendens att vara moralmupp men med full kraft insett att inte ens jag med mina korrekta värderingar har kunnat stå emot att handla som jag handlat de sista åren. Så vad jag lärt mig är att aldrig dömma någon...

Poodleme: Det jag vill med tråden är att få försöka resonera om dessa starka känslor. Som jag skriver sist i TS så tror jag det skulle hjälpa mig att få kontakt med andra som varit i situationen.

Men möter ju mest upprördhet, vilket inte var min mening!

Känns rätt betryggande att de flesta tycks vara "moralmuppar" trots allt. Eller, som jag hellre skulle vilja beskriva det, vuxna människor med moraliskt ansvar.

Du har inte funderat på att det kanske är din attityd som gör att du tycker dig mest möta upprördhet?

Poodlemy:

Att få höra hur hemsk man är när min verklighet säger att ett barn som blir till i en skön sexakt inte är något hemskt?
Sveket mot min man och mina barn är ju givetvis hemskt, men det innebär ju inte att de upplever mig som hemsk!?
Men visst - JAG kommer ju för alltid få leva med att renheten är borta.

Tror nog jag tycker att jag redan gjort det hemskaste tänkbara, att det redan är förstört och att jag inte kan bete mig värre...

Jag begriper mig inte på dig TS.

Håller med så många andra här i tråden. Du verkar tänka ganska egoistiskt egentligen. Du vill skaffa barn med denne man men tänk på att det finns fler som blir inblandade i det hela. Om du hade levt själv så hade det inte varit samma sak.

Du skrev "Vad sägs om att låta barnet vara ett fint minne på en fin, om än utomäktenskaplig, relation!?"

Vem fan skaffar barn för att ha ett minne av någonting fel man gjort? Detta "minne" är en levande person. En person som har rättigheter. Vill du ha ett fint minne så kan du väll ta kort eller nått.