Dagen har varit bra. Tills maken kom hem och vi rök ihop som jag vet inte vad. Eller snarare - JAG rök ihop med honom. Några fel valda uttryck vid fel tillfälle gjorde att jag bröt ihop och kastade av allt jag så omsorgsfullt lastat på släpvagnen tillsammans med barnen. Det är sånt som blivit över från vårt bygge och som en arbetskamrat till maken så få av oss.
Nu hade vi samlat ihop allt och släpat upp på vagnen. Men se DET var ju inte bra. Inte ett "Oj, jag ser att ni har jobbat." och sedan hålla tyst om eventuellt negativa tankar eftersom man borde förstå vilket jobb som ligger bakom, utan "Men, vad har ni gjort...han kan ju inte ta emot det förrän på fredag och jag ska ju hämta några travar med isolering och dessutom kan man inte lasta det så där eftersom jag också ska få på fem meters armeringsjärn och....och..."
OCH!.....jag bara kastade av allt från vagnen så det for åt alla håll och kanter. Besviken på att aldrig riktigt få någon feedback på det jag gör. Uppvuxen med ett "Det var väl bra..men..." och så följs det av något negativt. Eller så inte få höra något alls.
Det spelar väl också in att vi stod och väntade på honom vid tomtgränsen. De har varit runtomkring mig hela dagen och det började bli lite tröttsamt utan rast till slut. Jag bad dem att fråga sin far om inte han kunde tänka sig att åka gå en stund till lekparken med dem med. "Pappa, kan du följa med oss till lekparken". Självklart skulle han åka iväg och hämta ut tågbiljetter då, så det gick ju inte, inte ens en halvtimma. Djupt besvärad försökte att slingra sig ur att gå iväg med dem en stund. "Men ta med barnen då, de tycker ju om att göra saker med dig. "Men de är ju så skitiga". "Det går väl att byta"
Och att barnen haft roligt med Isabelles trehjuling - Hugo trampade och skjutsade henne på flaket, var ju heller inte så bra. "Så sade jag att de INTE fick göra igår, för då kan flaket gå sönder". So what, tänkte jag, det är ju bara ett flak och de har ju så roligt. Vi ville ju visa dig vilken härlig gemenskap och kärlek vi känner för varandra. Ger och tar. Skjutsar, blir skjutsad, ger fart, låter sig få fart, nu är det din tur, sedan min. Bra, duktigt, vad du kan etc. Men det var inte bra.
Nu tog han barnen och åkte iväg ändå till tågstationen. Jag är ledsen och besviken och försöker varva ner lite. Jag hade ju tänkt att plugga en halvtimma medan de var iväg till lekparken, men jag är för upprörd för det fortfarande.
Och nu har jag klagat så mycket på maken att ni säkert tror att det här är vanligt. Han är go och uppskattande. Skämmer bort mig inredningstidningar, pyssel, upplevelser, kramar, värmande ord inför andra etc. Så jag har det bra. Men det är inte alltid han kan ge den där värmande kommentaren när den så väl behövs. Just nu hade jag dessutom sagt att "Jag känner mig som om jag har nerverna här uppe" och rört vid mellangärdet. "Vad då då, vännen" frågade han då, men ändå så kanske han inte kände av att det inte var läge att kritisera det jobb vi lagt ner, barnen och jag tillsammans, att kritisera det vi gjorde tillsammans och hade gjort i minst en timma innan han kom eller att liksom skina av glädje över möjligheten att äääntligen få göra något tillsammans med sina barn efter att ha varit borta från dem en hel arbetsdag.
Eller jag vet inte. Men arg blev jag bara.
Har lite inredningsfrågor också, skulle verkligen behöva råd av er inför bygget när det gäller vissa saker, men eftersom digitalkameran inte har något batteri så får det kanske vänta lite.
Tack för ert lånande öga? Vad tror ni, var jag bara överkänslig? Jag skäms NU för att ha hivat av allt med sådan ilska från vagnen. Jag skulle bara ha låtit det vara.
...sitter här och småbölar av det du skriver. Fånigt, men skööönt! 
Hjälp!