Att vänta på att mannen ska separera från sin familj...

Är tillbaka efter semestern och har inte träffat honom ännu. Ska ses imorgon... Känner mig fruktansvärt nervös!!! Vet att han har pratat med sin "sambo" och att det lett till att han har bott på annat håll men haft barnen hos sig mycket av tiden då jag har varit borta. Deras planer om en gemensam helgresa ställdes också in.

Svårt att inte veta riktigt om man ska ge efter för sina känslor och satsa stenhårt eller om man ska ligga ännu lägre än vad jag gör / har gjort. Jag är livrädd för att bli sårad så jag hade planerat att om han inte hade gjort slag i saken när jag kom tillbaka från semestern så skulle jag ställa nåt slags ultimatum och säga att jag inte ville ses förrän separationen är helt klar. Nu har han ju dock tagit ett stort steg närmare separationen... Hjälp! Känner mig inte alls lika säker som jag gjorde förut. Å andra sidan är det svårt att känna efter hur det känns och vad jag vill när man inte har setts på flera veckor. Mycket har hänt på den tiden... Jag har försökt stänga av känslorna också, för att skydda mig själv, men varje gång vi pratar eller messar så känns det sååååå rätt igen.

Svamligt, förlåt, men jag behövde nog bara skriva av mig lite...

Kram på er och tack för era råd, de uppskattas! /TS

Mannen: Skönt att höra dina tankar, för precis så var det för min sambo! Det gjorde mig ofta ledsen, för det kändes inte som om han hade lämnat henne till 100 %. Men han förklarade för mig att det innebar inte det alls. Det var "VI", men de hade haft ett långt förhållande, med allt vad det innebar. Men han sa´ att det var SLUT mellan dem. De har ju barn tillsammans också, och han tyckte nog mest synd om dem.
TS: Jag behövde inte vänta så länge som du har gjort, utan "bara" 3-4 månader. Tills han hade hittat någonstans att bo, ungefär. Vi träffades alltså innan de hade separerat, men enligt min sambo var förhållandet slut mentalt sen länge. Jag kände precis som du, att jag inte ville vara en älskarinna eller "nr.2", vilket min sambo förstod. Jag förklarade det för honom tydligt! Jag grät många gånger då han var "tvungen" att åka till sitt nuvarande X! Hemska kvällar/ helger. Nu har vi varit sambo i drygt 1 år, och vi är lika kära som första gången vi träffades. Han har förändrat sitt liv, totalt, för vår skull!Det enda som fortfarande inte fungerar, är att hans tonåringar anser att jag är separationen "personifierad". De vill inte träffa mig, viket jag till viss del kan förstå. Så; vill du satsa, tycker jag att du ska pressa honom lite. Han måste sätta lite fart på sin separation, så du KÄNNER att ni strävar åt samma håll. Lycka till.

ååååå fy... det bara bubblar i mig av att läsa det ni skriver! Jag känner SÅÅÅ LIKADANT som er!

Nu ikväll är det så himla jobbigt och jag funderar så mycket på varför han eg. vill göra slut med henne och varför han inte tagit tag i det innan.

Nu i veckan el. nästa vecka ska han ta ta tag i att sälja deras bostad. Så det närmar ju sig men ändå har det gått så mycket längre tid än jag orkar med. Han får dessa veckor på sig sen orkar jag inget mer.

Hans sambo vill ju fortsätta och det gör mig så osäker. Jag vill för allt i världen inte att han separerar enbart p.g.a. att han träffat mig. Om det är en utlösande faktor kan jag acceptera, men jag vill verkligen att det är slut slut slut mellan dom.

Nu blir han ganska upprörd när jag "pressar" han, han säger att han håller på att ta tag i allt. Men jag tror inte vi förstår varandra hur jobbigt envar har det. Som sagt. Vänta och se....
Kram på er!

Borde väl också tala om att min sambo hade det OCKSÅ jobbigt!! Så klart. Så det gäller att man stöttar VARANDRA, att man har STOR förståelse för den andre. Både den som väntar och den som ska lämna en partner kan ju må dåligt, på olika sätt. Det som är viktigt är att man PRATAR... pratar och pratar. Inte bara om själva situationen och hur man känner inför den, utan också om hur mycket man älskar varandra, stöttar varandra mentalt.. peppar varandra med .. "det här blir bra, bara vi har lite tålamod".. t ex. Var beredd på att en skiljsmässa kan ta tid; hur ska man göra med barnen/ umgänget, dela upp bankkonton o dyl? Min sambos separation gick iofs ganska fort vad gäller det materiella och den delade ekonomin. Det som är kvar att ta hand om är en del stora verktyg/maskiner som han har kvar i sitt förra hem, eftersom vi inte har någonstans att förvara dem just nu. Men det känns som en bagatell i det stora hela.

Hade en heldag ihop igår. Funkar alldeles otroligt bra ihop. Känns så självklart och bra. Det här blir fantastiskt... Känns äkta.

Tålamod är en dygd sägs det ju. Jag väntar. Vill inte förstöra framtida "förhandlingar" om barnen. Han är pappaledig nu så hösten får bli som den blir och så får vi satsa på OSS senare. Jag hör hur det låter... Jag verkar vara puckad som inte fattar att han tycker att det är bekvämt att ha både familj och mig. Oh well, jag tar den chansen. Jag litar på honom. Jag vill inte ha någon annan än honom.

Han riskerar mycket genom att umgås med mig. Han vill inte ha någon annan än mig. Förutom sina barn förstås, de är prioritet ett. För mig också. Det faktum att han vill ha mig som bonusmamma till sina barn känns dessutom som en otrolig komplimang.

Älskar honom. Kan inte förklara det på nåt annat sätt. Älskar man någon och vet att det är rätt så måste man inte ha bråttom. Vi ser ett gemensamt liv i framtiden. Ett underbart liv. Säkert med en mängd problem men med en stark grund att stå på.

jag har varit den där personen din kille är. Jag sa exakt samma saker att vårt sexliv var utdömt mm...han köpte hela storyn, Självklart var jag jätte kär i den nya killen och ville verkligen satsa men jag velade och tillslut stannade jag hos min egen man!

Om det verkligen är så utdött, kan han sova hos dig på nätterna. Jag menar om båda är överens då borde det ju vara enkelt. Jag tvivlar på att han lämnar henne under semestern.
Jag tror att han tillslut väjer frugan. Jag vill inte vara elak. jag har vari´t i din pojkväns sits så jag vet hur jobbigt det är att älska två personer samtidigt, för det gjorde jag.
Ställ ett ultimatum till honom. Att innan augusti är slut så ska ni ha gjort slut, för om båda är färdiga med varandra som han säger så borde det inte vara något krux.

Beklagar din jobbiga sits. Får än idag skuldkänslor när jag tänker på den andra killen. Jag älskar honom fortfarande

Hur vet du att han säger sanningen? Hur vet du att de inte delar sovrum? Att de haft det dåligt i ett år? Hur vet du allt det där??? Jag skulle nog inte våga sätta mig i din sits, för man vet ju aldrig. Hu rmånga gånger har man int ehört om tjejer som blivot sårade när mannen säger att han ska lämna sin sambo/fru...men aldrig gör det. Det händer ju jämt. Många vill äta kakan men ha den kvar....

Sedan tycker inte jag att du ä rhemsk, blir mankär så blir man....det kan man inte rå för och DU är inte upptagen på annat håll.

hade han inte lämnat sambon???Flyttat ut??? Har du varit i den där nya lägenheten..låter lite skumt

Sorry, jag borde ha läst hela tråden innan jag skrv.

Jag har inga råd förutom att ta hand om dig själv och ditt hjärta i första hand. Och lycka till! Som sagt, du kan inte rå för vem du blivit kär i.

Anonym (sandra) - Uppskattar din ärlighet. Jag är väl medveten om risken att han stannar hos henne. Å andra sidan känns det som att jag inte har så mycket att förlora på att vänta och se vad som händer (visst, jag kan bli otroligt sårad men jag är beredd på att ta den risken). Jag byter jobb efter jul och då kan jag antingen välja att pendla eller att flytta några mil. Skjuter upp de stora besluten tills dess. Under tiden väljer jag att lita på honom eftersom jag faktiskt tror att det är värt det i slutänden.