Att vänta på att mannen ska separera från sin familj...
Jag behöver ventilera lite funderingar om min situation. Kanske finns det fler som sitter i en liknande sits?
För ca ett halvår sen började jag bli uppvaktad av en kille, hur snygg och trevlig som helst och jag föll som en fura direkt. Efter några dagar fick jag veta att han hade både sambo och barn och därefter stängde jag av känslorna totalt eftersom jag inte ville sätta mig själv i en så komplicerad situation. Det gick några veckor och vi började umgås lite smått igen och till sist blev det omöjligt för mig att undertrycka känslorna utan jag "tilllät" mig själv bli riktigt förälskad (svårt att förklara med det var så det kändes). Jag bestämde mig för att lyssna på mitt hjärta istället för hjärnan och det har jag inte ångrat. Nu umgås vi nästan varje dag och det känns verkligen helt rätt. Dock är jag inte officiell flickvän eftersom han ännu inte har tagit tag i sin separation... Detta ska ske nu under semestern. Han och hans sambo har små barn och har länge bott ihop av praktiska skäl, inte av kärlek. De har t ex haft skilda sovrum i över ett år.
Jag är i allmänhet totalt emot otrohet och skulle nog inte finna mig i att vara typ nån slags älskarinna egentligen men den här situationen känns helt annorlunda eftersom de egentligen har nåt riktigt förhållande (enligt honom är hans sambo också väl medveten om att de inte kan fortsätta som det är nu). Tiden har bara rullat på för dem och de har varit "för lata" för att ordna upp de praktiska delarna av en separation eftersom de inte har kommit fram till nån bra lösning för barnen osv. För mig känns det väldigt viktigt att barnen kommer i första hand och jag tar nu ännu ett steg tillbaka och väntar på att de kommer fram till en bra lösning och genomför separationen på bästa tänkbara sätt. Jag ställer inga ultimatum utan låter tiden gå eftersom jag absolut inte vill att något ska gå snett i "separationsförhandlingarna" pga mig. Hans sambo kommer heller inte att få veta om att jag har funnits med i bilden före separationen.
Mina känslor inför den här situationen går lite upp och ner. Vissa dagar är jag fullständigt övertygad om att han är den RÄTTE och värd att vänta på men ibland känner jag mig bara frustrerad över att inte få vara ett par med honom nu direkt. Nummer ett kommer jag aldrig att bli såklart eftersom hans barn alltid kommer att gå före men det är så frustrerande att inte få spendera mer tid tillsammans osv. Finns det nån som är eller har varit i liknande situation? Var det värt väntetiden till slut? Vill gärna höra era erfarenheter!
Påhopp och dömanden undanbedes vänligt men bestämt. Jag VET att många tycker att jag är hemsk som medverkar till att han går bakom ryggen på sin sambo och jag VET att många tror att om han gör så mot henne så kommer han att göra så mot mig oxå. Så det behöver ni inte tala om för mig.
