Detta är en snäll-tråd i känsliga rummet. Svara gärna med råd och hjälp. Fördöma kan ni få göra men helst inte skriftligt, som vi vet är det omöjligt att vrida tiden tillbaka och alla utrop varför skaffa barn med en sån idiot är rätt tröttsamma.
Men fina råd!
Här får man gnälla järnet! Vältra sig i misären, det man kan lösa och det man inte kan. Ös på! Så kanske jag inte känner mig så ensam.
Enkelt sammanfattat: ofrivilligt ensam.
Känslan av att veta att jag kan ramla i trappen hemma min första semesterdag och ingen skulle sakna mig förens jag inte dyker upp på jobbet efter 4-7 veckor...
Veta om att jag kommer att ligga och svälta ihjäl och ruttna innan någon ev hittar mig.
För att jag är kär i en som verkligen inte förtjänar det och som bara tänker på sig själv. Men tur är att synden straffar sig själv.
Samtal är ett bra första steg innan medicin. Jag var väldigt avigt inställd till det i början då jag ansåg mig som misslyckad om jag behövde börja med det. Men sen var medicinen det som gjorde att jag fick skjuts i rätt riktning. Jag hoppas den kommer hjälpa mig denna gång också. Nu är jag dock så nere i det svarta hålet så jag inte kan se någon ljusglimt alls. Bara gråter
Har längtat efter att få barn i över 7 år.
Första jag försökte med va fruktbar som en sten.
Andra har jag gått igenom flera missfall med.
Tär satan på psyket.
Har faktiskt inte en aning.
Har alltid varit särbehandlad av mina föräldrar hela livet. Klassiskt mellanbarn som fått klara mig själv och det gör jag, men det gör så klart ont att se och höra att syskon och syskonbarn favoriseras och jag och mina nu vuxna barn aldrig varit prio 1. Vi har liksom inte ens varit prio 10 i deras liv.
Har försökt ha en relation utöver födelsedagar med mina syskon och bjudit hem deras familjer och hittat på saker, men de bjuder aldrig med mig tillbaka.
Jag är väldigt social och hjälpsam. Har alltid varit otroligt omtyckt på alla arbetsplatser jag har varit på och nu på min senaste så säger både kollegor och chefen att de upplever en sådan positiv förändring i hela arbetsgruppen sedan jag började.
Jag hitta på saker och bjuder hem folk och det är väldigt sällan någon säger nej utan folk kommer och säger alltid att det är så trevligt och att vi måste ses snart igen.
Har genom åren stöttat så många människor genom svåra tider i deras liv då jag trott vi varit vänner, men när jag tröttnar på att aldrig få komma till tals och tystnar så rinner kontakten ut i sanden helt. De har liksom inte ens kunnat glädjas med mig i mina medgångar då jag typ aldrig bett om stöd i motgångar.
Har på senare år försökt tala om hur ensam jag är eftersom ingen hör av sig till mig eller bjuder igen, men folk lyssnar inte.
- Åh vad skönt med egentid!
- Ja några dagar kanske, men inte år ut och år in!
- Men du som är så stark och driftig trivs väl ensam?
- Du är väl inte ensam du gör ju en massa saker ju!
På egen hand utan sällskap ja...
Jag hymlar inte med att jag avskyr ledighet/semester. Om jag inte får gå till jobbet så har jag ju liksom inget.
När jag inget sa så brydde sig inte folk om hur jag hade det och när jag numera säger hur det är så bryr sig folk ändå inte hur jag har det. Allt jag säger passerar bara andras öron helt obemärkt förbi.
Och jag är så jäkla less på att höra att jag är driftig, företagsam, modig, duktig, smart osv. vad hjälper det när ingen vill umgås med mig?
Har försökt mig på att dejta en hel del och får ofta höra att jag är snygg, ser bra ut, är sexig, har snygg rumpa osv så jag ser inte ut som en träskpadda.
Samma män säger även att jag är smart, skärpt osv och att de imponeras av mitt sätt att tänka osv så jag är ingen korkad bimbo heller.
Men ingen lyckoträff där heller...
Det gör faktiskt ont ända in i själen att aldrig duga i privatlivet. Jag har alltid arbetat och gjort rätt för mig, aldrig knarkat, aldrig hamnat i klammeri med rättvisan, är ordningsam och skötsam och ändå duger jag inte...
Det känns på något vis som att jag alltid glöms bort,,,
Mitt liv suger för jag bor i en stad jag inte vill bo. Jag bor 80 mil från mina vänner och min familj och jag hatar mig själv för att jag har satt mig i den här situationen. Jag flyttade iväg för att bo med min nuvarande sambo. Huxflux fick vi barn och nu sitter jag fast här. Jag vill inte lämna min sambo, men jag vill att han ska vilja flytta upp med mig. Men han vill inte. Inte nu, säger han. Men när? När är sen? Jag har försökt prata med honom om det och frågat om jag bara kan ge upp hoppet, men han säger bara inte nu. Samtidigt som han ofta pratar om hur vårt liv hade sett ut om vi bodde där. Bara positiva saker. Men ändå vill han inte flytta upp nu. Jag går sönder!!!! Jag lever på hoppet och det tär på mig.
Mitt liv suger för jag bor i en stad jag inte vill bo. Jag bor 80 mil från mina vänner och min familj och jag hatar mig själv för att jag har satt mig i den här situationen. Jag flyttade iväg för att bo med min nuvarande sambo. Huxflux fick vi barn och nu sitter jag fast här. Jag vill inte lämna min sambo, men jag vill att han ska vilja flytta upp med mig. Men han vill inte. Inte nu, säger han. Men när? När är sen? Jag har försökt prata med honom om det och frågat om jag bara kan ge upp hoppet, men han säger bara inte nu. Samtidigt som han ofta pratar om hur vårt liv hade sett ut om vi bodde där. Bara positiva saker. Men ändå vill han inte flytta upp nu. Jag går sönder!!!! Jag lever på hoppet och det tär på mig.
Jag har just nu något jag brukar kalla "storskov". Det är när alla mina sjukdomar, tillstånd och diagnoser är på minussidan samtidigt. Kylan ställer till det för reumatismen, lång tids mörker påverkar min cfs, min cptsd och sociala fobi har varit i uppror på senaste månaden, autism-utbrändhet, bla bla bla. Jag kan just nu inte använda tangentbord, så jag dikterar det här inlägget på min mobil, och inte öppna mjölkpaketet som har skruvlock, för mina händer gör så ont, jag har svårt att ta mig ut sängen men måste för annars får jag ont av att jag är för mycket i sängen, jag har svårt att äta för jag har svårt att hålla i saker. Jag är sjukskriven igen sedan början av december.
Men det går över med tiden. Så länge tar jag tiden att lyssna på massor av ljudböcker.
Har väl i grund och botten ett bra liv, men de senaste 3 åren så har min mor och två av mina allra bästa vänner dött.
Det har resulterat i en depression med självmordstankar och allt som hör till. För ett halvår sedan så blev det konstaterat att även min 13-åriga dotter har en depression, och hon har börjat med självskadebeteende.
Och nu senast: 3 dagar efter nyårsafton så försökte min nuvarande att ta självmord.
Så mycket bekymringar och många mörka tankar just nu...
När man har någon som man tycker väldigt mycket om, som bara pissar på en för allt man gör. Det är sjukt kränkande så det måste få ett slut!