Enkelt sammanfattat: ofrivilligt ensam.
Känslan av att veta att jag kan ramla i trappen hemma min första semesterdag och ingen skulle sakna mig förens jag inte dyker upp på jobbet efter 4-7 veckor...
Veta om att jag kommer att ligga och svälta ihjäl och ruttna innan någon ev hittar mig.
Har faktiskt inte en aning.
Har alltid varit särbehandlad av mina föräldrar hela livet. Klassiskt mellanbarn som fått klara mig själv och det gör jag, men det gör så klart ont att se och höra att syskon och syskonbarn favoriseras och jag och mina nu vuxna barn aldrig varit prio 1. Vi har liksom inte ens varit prio 10 i deras liv.
Har försökt ha en relation utöver födelsedagar med mina syskon och bjudit hem deras familjer och hittat på saker, men de bjuder aldrig med mig tillbaka.
Jag är väldigt social och hjälpsam. Har alltid varit otroligt omtyckt på alla arbetsplatser jag har varit på och nu på min senaste så säger både kollegor och chefen att de upplever en sådan positiv förändring i hela arbetsgruppen sedan jag började.
Jag hitta på saker och bjuder hem folk och det är väldigt sällan någon säger nej utan folk kommer och säger alltid att det är så trevligt och att vi måste ses snart igen.
Har genom åren stöttat så många människor genom svåra tider i deras liv då jag trott vi varit vänner, men när jag tröttnar på att aldrig få komma till tals och tystnar så rinner kontakten ut i sanden helt. De har liksom inte ens kunnat glädjas med mig i mina medgångar då jag typ aldrig bett om stöd i motgångar.
Har på senare år försökt tala om hur ensam jag är eftersom ingen hör av sig till mig eller bjuder igen, men folk lyssnar inte.
- Åh vad skönt med egentid!
- Ja några dagar kanske, men inte år ut och år in!
- Men du som är så stark och driftig trivs väl ensam?
- Du är väl inte ensam du gör ju en massa saker ju!
På egen hand utan sällskap ja...
Jag hymlar inte med att jag avskyr ledighet/semester. Om jag inte får gå till jobbet så har jag ju liksom inget.
När jag inget sa så brydde sig inte folk om hur jag hade det och när jag numera säger hur det är så bryr sig folk ändå inte hur jag har det. Allt jag säger passerar bara andras öron helt obemärkt förbi.
Och jag är så jäkla less på att höra att jag är driftig, företagsam, modig, duktig, smart osv. vad hjälper det när ingen vill umgås med mig?
Har försökt mig på att dejta en hel del och får ofta höra att jag är snygg, ser bra ut, är sexig, har snygg rumpa osv så jag ser inte ut som en träskpadda.
Samma män säger även att jag är smart, skärpt osv och att de imponeras av mitt sätt att tänka osv så jag är ingen korkad bimbo heller.
Men ingen lyckoträff där heller...
Det gör faktiskt ont ända in i själen att aldrig duga i privatlivet. Jag har alltid arbetat och gjort rätt för mig, aldrig knarkat, aldrig hamnat i klammeri med rättvisan, är ordningsam och skötsam och ändå duger jag inte...
Det känns på något vis som att jag alltid glöms bort,,,