Detta är en snäll-tråd i känsliga rummet. Svara gärna med råd och hjälp. Fördöma kan ni få göra men helst inte skriftligt, som vi vet är det omöjligt att vrida tiden tillbaka och alla utrop varför skaffa barn med en sån idiot är rätt tröttsamma.
Men fina råd!
Här får man gnälla järnet! Vältra sig i misären, det man kan lösa och det man inte kan. Ös på! Så kanske jag inte känner mig så ensam.
Samtal är ett bra första steg innan medicin. Jag var väldigt avigt inställd till det i början då jag ansåg mig som misslyckad om jag behövde börja med det. Men sen var medicinen det som gjorde att jag fick skjuts i rätt riktning. Jag hoppas den kommer hjälpa mig denna gång också. Nu är jag dock så nere i det svarta hålet så jag inte kan se någon ljusglimt alls. Bara gråter
Jag hatar att min adhd ställer till det så satans mycket. Har liten energi, orkar inte ha ordning hemma, orkar inte umgås med folk vidare mycket, har svår pms och stöter bort folk i min närhet med mitt humör. Kan inte göra karriär. Tar inte hand om hälsan som det skulle behövas. Är rädd att mannen ska tröttna och lämna mig. Tidigare varit utbränd och deprimerad i omgångar. Känner mig som en bluff. Vad är meningen med allt när det nästan bara är kamp och tungt att leva? Medicinering fungerar inte pga biverkan. Idag är jag rädd och spänd i kroppen.
Enkelt sammanfattat: ofrivilligt ensam.
Känslan av att veta att jag kan ramla i trappen hemma min första semesterdag och ingen skulle sakna mig förens jag inte dyker upp på jobbet efter 4-7 veckor...
Veta om att jag kommer att ligga och svälta ihjäl och ruttna innan någon ev hittar mig.
För att livet inte blev som jag tänkt. Fick barn tidigt och med en helt opassande person där vi hade svårt att bygga upp ett stabilt ekonomiskt liv tillsammans.
Betalar fortfarande för beslut jag tagit som ung även om jag såklart älskar mina barn mer än världen och sakta byggt upp mig och vårt liv tillsammans. Hade så önskat att jag levde lycklig i min kärnfamilj och att det inte blev som det blev då. Dessvärre inte dykt upp någon ny kärlek heller ännu, vilket gör att rädsla för långvarig ensamhet gror. Sen är för övrigt livet jävligt tufft i perioder ensam med barn, speciellt ekonomiskt och emotionellt.
Nu låter det säkert som att jag går runt och lider i livet men så är det inte, oftast glad ändå och ser livets alla fina delar också. Men är det en gnälltråd så är det.
Har under jul fått diagnosen Hidradenitis suppurativa, ätit penicillin, fått snitta upp en stor varböld i röven x 2 på vårdcentralen och har nu fått en medicin som jag mår PISS av. Vet inte vad jag hellre tar. Biverkningarna eller varbölderna...
Här är en tlll med denna hemska sjukdom.. jag har varbölder i båda armhålorna, under brösten och i ljumskarna :(. ska till hud om en månad och hoppas att jag får medicin, detta är inte hållbart :(.
biverkningarna går troligen över men för mig hjälpte antibiotika och jag hade inga bölder alls! :)
Är snart 32 år, har troligen cancer i äggstocken. ska opereras inom kort och då vet de säkert..
har två barn varav en har intellektuell funktionsnedsättning och en bebis på 7 månader. är så trött om dagarna, bebis ska få sin första tand och storasyster på 7 år är så tuff att hantera just nu :(
Jag har egentligen ett väldigt bra liv, men de senaste sex åren har jag varit olyckligt kär i en gift man. Jag vet att det låter dumt, men han är verkligen en fantastisk person: högbegåvad, både praktiskt och teoretiskt lagd, manlig, snygg med ädla drag och fina varma, pigga, kloka, nyfikna vackra ögon! Även framgångsrik i yrkeslivet där han har en ledande befattning. Inte så ung (59 år), men ungdomlig. Och han har hunnit med mycket också under sina år. Han har humor, vi kunde prata om så mycket på samma nivå.
Jag är säker på att vi hade passat som handen i handsken... om han inte redan hade varit gift, och med en dotter (bara 11 år, han fick barn sent med en yngre kvinna) + en styvson som han tar ansvar för. Men nu är han gift, och i augusti bröt jag vår vänskapsförbindelse (det var verkligen bara platoniskt), för jag tänkte att jag måste glömma honom. Jag blockade honom överallt, utom på ett ställe där vi aldrig har haft kontakt, men där han skulle kunna hitta mig om han ville... som ett litet kryphål! Dock har han inte gjort det.
Nu saknar jag honom, och tänker att jag kanske borde ha nöjt mig med vänskapen ändå, för att den också gav mig så mycket, och var bättre än ingenting... Men jag tycker inte att JAG kan ta kontakt, för det måste verka jätteknasigt för honom att jag plötsligt blockade honom. Känns som att jag bränt alla broar, vilket ju också var meningen, men nu ångrar jag mig... Tänk om hans fru dör först, eller om de skiljer sig... Då kunde jag ha funnits där.
Jag har egentligen ett väldigt bra liv, men de senaste sex åren har jag varit olyckligt kär i en gift man. Jag vet att det låter dumt, men han är verkligen en fantastisk person: högbegåvad, både praktiskt och teoretiskt lagd, manlig, snygg med ädla drag och fina varma, pigga, kloka, nyfikna vackra ögon! Även framgångsrik i yrkeslivet där han har en ledande befattning. Inte så ung (59 år), men ungdomlig. Och han har hunnit med mycket också under sina år. Han har humor, vi kunde prata om så mycket på samma nivå.
Jag är säker på att vi hade passat som handen i handsken... om han inte redan hade varit gift, och med en dotter (bara 11 år, han fick barn sent med en yngre kvinna) + en styvson som han tar ansvar för. Men nu är han gift, och i augusti bröt jag vår vänskapsförbindelse (det var verkligen bara platoniskt), för jag tänkte att jag måste glömma honom. Jag blockade honom överallt, utom på ett ställe där vi aldrig har haft kontakt, men där han skulle kunna hitta mig om han ville... som ett litet kryphål! Dock har han inte gjort det.
Nu saknar jag honom, och tänker att jag kanske borde ha nöjt mig med vänskapen ändå, för att den också gav mig så mycket, och var bättre än ingenting... Men jag tycker inte att JAG kan ta kontakt, för det måste verka jätteknasigt för honom att jag plötsligt blockade honom. Känns som att jag bränt alla broar, vilket ju också var meningen, men nu ångrar jag mig... Tänk om hans fru dör först, eller om de skiljer sig... Då kunde jag ha funnits där.
Enkelt sammanfattat: ofrivilligt ensam.
Känslan av att veta att jag kan ramla i trappen hemma min första semesterdag och ingen skulle sakna mig förens jag inte dyker upp på jobbet efter 4-7 veckor...
Veta om att jag kommer att ligga och svälta ihjäl och ruttna innan någon ev hittar mig.