Berätta varför ditt liv suger!

Jag har egentligen ett väldigt bra liv, men de senaste sex åren har jag varit olyckligt kär i en gift man. Jag vet att det låter dumt, men han är verkligen en fantastisk person: högbegåvad, både praktiskt och teoretiskt lagd, manlig, snygg med ädla drag och fina varma, pigga, kloka, nyfikna vackra ögon! Även framgångsrik i yrkeslivet där han har en ledande befattning. Inte så ung (59 år), men ungdomlig. Och han har hunnit med mycket också under sina år. Han har humor, vi kunde prata om så mycket på samma nivå.

Jag är säker på att vi hade passat som handen i handsken... om han inte redan hade varit gift, och med en dotter (bara 11 år, han fick barn sent med en yngre kvinna) + en styvson som han tar ansvar för. Men nu är han gift, och i augusti bröt jag vår vänskapsförbindelse (det var verkligen bara platoniskt), för jag tänkte att jag måste glömma honom. Jag blockade honom överallt, utom på ett ställe där vi aldrig har haft kontakt, men där han skulle kunna hitta mig om han ville... som ett litet kryphål! Dock har han inte gjort det. 

Nu saknar jag honom, och tänker att jag kanske borde ha nöjt mig med vänskapen ändå, för att den också gav mig så mycket, och var bättre än ingenting... Men jag tycker inte att JAG kan ta kontakt, för det måste verka jätteknasigt för honom att jag plötsligt blockade honom. Känns som att jag bränt alla broar, vilket ju också var meningen, men nu ångrar jag mig... Tänk om hans fru dör först, eller om de skiljer sig... Då kunde jag ha funnits där. 

Jag har egentligen ett väldigt bra liv, men de senaste sex åren har jag varit olyckligt kär i en gift man. Jag vet att det låter dumt, men han är verkligen en fantastisk person: högbegåvad, både praktiskt och teoretiskt lagd, manlig, snygg med ädla drag och fina varma, pigga, kloka, nyfikna vackra ögon! Även framgångsrik i yrkeslivet där han har en ledande befattning. Inte så ung (59 år), men ungdomlig. Och han har hunnit med mycket också under sina år. Han har humor, vi kunde prata om så mycket på samma nivå.

Jag är säker på att vi hade passat som handen i handsken... om han inte redan hade varit gift, och med en dotter (bara 11 år, han fick barn sent med en yngre kvinna) + en styvson som han tar ansvar för. Men nu är han gift, och i augusti bröt jag vår vänskapsförbindelse (det var verkligen bara platoniskt), för jag tänkte att jag måste glömma honom. Jag blockade honom överallt, utom på ett ställe där vi aldrig har haft kontakt, men där han skulle kunna hitta mig om han ville... som ett litet kryphål! Dock har han inte gjort det. 

Nu saknar jag honom, och tänker att jag kanske borde ha nöjt mig med vänskapen ändå, för att den också gav mig så mycket, och var bättre än ingenting... Men jag tycker inte att JAG kan ta kontakt, för det måste verka jätteknasigt för honom att jag plötsligt blockade honom. Känns som att jag bränt alla broar, vilket ju också var meningen, men nu ångrar jag mig... Tänk om hans fru dör först, eller om de skiljer sig... Då kunde jag ha funnits där. 

Om du är rädd för detta: kolla upp om det finns trygghetsringning i din kommun. Då är det antingen någon på kommunen (eller det kan vara ett frivilligt initiativ också) som ringer runt till alla en gång varje dygn, och om någon då inte svarar så går personen in med nyckel (alternativt kontaktar anhöriga, men du kanske inte har några, så då får du lämna in nyckeln). Det kan även vara en cirkel av människor som ringer runt till varandra (alla får ett samtal och ringer sedan vidare till en person) före en viss tid varje dag.

Detta löser ju inte dina ensamhetsproblem, men det tar i alla fall bort rädslan att bli liggande som du beskriver. Börja där. Du skulle till och med kunna dra igång en cirkel själv, och vem vet vem du träffar där?!

Om du är rädd för detta: kolla upp om det finns trygghetsringning i din kommun. Då är det antingen någon på kommunen (eller det kan vara ett frivilligt initiativ också) som ringer runt till alla en gång varje dygn, och om någon då inte svarar så går personen in med nyckel (alternativt kontaktar anhöriga, men du kanske inte har några, så då får du lämna in nyckeln). Det kan även vara en cirkel av människor som ringer runt till varandra (alla får ett samtal och ringer sedan vidare till en person) före en viss tid varje dag.

Detta löser ju inte dina ensamhetsproblem, men det tar i alla fall bort rädslan att bli liggande som du beskriver. Börja där. Du skulle till och med kunna dra igång en cirkel själv, och vem vet vem du träffar där?!