Detta är en snäll-tråd i känsliga rummet. Svara gärna med råd och hjälp. Fördöma kan ni få göra men helst inte skriftligt, som vi vet är det omöjligt att vrida tiden tillbaka och alla utrop varför skaffa barn med en sån idiot är rätt tröttsamma.
Men fina råd!
Här får man gnälla järnet! Vältra sig i misären, det man kan lösa och det man inte kan. Ös på! Så kanske jag inte känner mig så ensam.
För min del är det såhär:
Isolerad i ett hus på landet, föräldraledig med 2 små i nära ålder. Pluggar två kurser på uni för att inte bli helt hjärndöd. Sambon inte så mycket ork pga slitsamt jobb. Så det är ensamt.
Från hösten tills nu:
Dottern blev misshandlad av andra barn på skolan/högstadiet. Polisanmälan, fortsatt bråk mellan gängen. Mycket skolk, skärmberoende, dygnar, underkänd i det mesta. Skolresultaten störtdykt denna terminen.
Vår relativt nya bergvärmepump slutade fungera, var svinkallt, företaget som sålde den ville inte hjälpa till med något, betala för sina missar eller stå för jobbet själva när de inte ens kunnat laga felet. Dryga och otrevliga. Propparna gick hela tiden, veckor av stress att försöka fatta vad som var fel.
Min son blev misshandlad av sin pappa, panikköpte en moppebil så han kan bo här och komma till skolan. Han körde på snö direkt så jag fick bogsera och laga för 7 papp.
Min hopplösa tandläkare skulle dra ut en tand, höll på flera timmar men gav upp och skickade hem mig, sa att jag skulle höra av mig om jag fick problem. Blev inringd dagen efter och försökte några timmar till, båda gångerna med dålig bedövning. Sen kom en annan och fixade bedövning och drog ut på under minuten.
Bytte till annan tandläkare för jag har installerat titanskruvar i vinter.
Sambon tar såklart på sig massa jobb på jul, jag skriver rapport på min studie, julledigt från Förskola, småttingarna bråkar. Jättestressad. Han är inte med och firar med min familj heller. Svullet ansikte och titanskruvar, sydd i munnen och massa smärta.
Sonens flickvän har nån sjukdom, ska ha skjuts till akuten, men vägrar ringa sina föräldrar. Blir en stand in där och skjutsar, handlar mat och hjälper till. Tyvärr är det mycket som inte stämmer där så man blir inte så benägen att hjälpa. Alla är sjuka hela tiden, 1åringen går inte att trösta, har öroninflammation. Sitter på akuten med honom och roddar samtidigt sonen och hans tjej.
Försöker denna vecka få ihop skriftlig inlämning till sista kursen. Förra veckan var det examinerande seminarium på zoom, jag hade så ont, två dagar efter ny skurv i munnen, såg ut som Lina i Emil. Då ringde min son om moppebilen som kom tillbaka från verkstan dan före. Han har tankat bensin i dieselmotorn och står i en rondell.
Denna veckan är min dotter hemmasittare för jag har ingen bil och kan backa upp med skjuts till bussen eller skolan. Sambon ska laga sin inför besiktning. Det stressar mig att de stora barnens pappa ser hennes frånvaro för vi är inte på god fot. De försöker få henne på heltid och har fjäskat sönder henne efter att pappan slog vår son. Vår son har inte varit där sen dess. de vill nog inte betala underhåll till mig, är min gissning.
Så nu sitter jag här, utan bil så jag kan inte lämna på Förskola, jätteont i munnen, jätteförkyld, ont i ryggen för att jag sover sittande pga hostan, pluggar på nätterna för att det inte finns nån annan tid. Får inte iväg min dotter fast jag vaknar med henne efter 3-4 timmars sömn och tjatar tills hennes bussar slutat gå.
Jag vågar inte räkna ut vad vi spenderat dessa månader. Mellan 50 och 100 tusen tror jag förutom de vanliga räkningarna. Men det känns inte ens jobbigt, i jämförelse med grejandet! Greja greja greja. Och det blir aldirg bra ens. Livet leker.
Men fy, stackars dig. Förstår att det är tufft. Jag mår också jättedåligt och har hamnat i en depression. Men det är ingenting mot för vad du går igenom. Har du någon stöttning från någon vän eller familj?
Enkelt sammanfattat: ofrivilligt ensam.
Känslan av att veta att jag kan ramla i trappen hemma min första semesterdag och ingen skulle sakna mig förens jag inte dyker upp på jobbet efter 4-7 veckor...
Veta om att jag kommer att ligga och svälta ihjäl och ruttna innan någon ev hittar mig.
Jag har blivit tvungen att fly från Sverige pga personer som stalkat och trakasserat mig, och bor nu i ett annat europeiskt land som ligger nära gränsen till ett annat (land).
Det var personer som jag av anledningar jag inte vill gå in på här, jag blev osams med och som sedan dess hade bestämt sig för att göra mitt liv till ett helvete. Jag flyttade först till en annan svensk stad och fixade skyddad adress, men dessa personer lyckades ändå ta reda på var jag bodde, genom kontakter de hade, så jag fick fly än en gång.
Jag vill flytta tillbaks till Sverige, men kan inte göra det de närmsta åren.
Jag trivs visserligen bra i landet där jag nu bor, men har ju hela släkten, min mor, mina syskon och vänner och bekanta därhemma, så det känns ofta väldigt ensamt.
Jessica, 1000 miljoner kramar till dig. Du är stark
Har under jul fått diagnosen Hidradenitis suppurativa, ätit penicillin, fått snitta upp en stor varböld i röven x 2 på vårdcentralen och har nu fått en medicin som jag mår PISS av. Vet inte vad jag hellre tar. Biverkningarna eller varbölderna...
Fint att du har en vän som du kan prata med.
Jag hoppas att ditt samtal med psykologen ger någonting. Känns det fel med psykologen, be om möjligt om att få prata med någon annan.
Kan inte citera
Jag har tidigare ätit mediciner mot depp men slutade för ett halvår sen då jag trodde jag mådde bra. Dock kom allt tillbaka som en käftsmäll för någon månad sedan. Så jag har börjat med medicin igen och hoppas den ska hjälpa.
Jag har en kurator som jag ska få prata med. Jag har träffat henne för länge sedan och ska nu få prata med henne igen. Hon är en klippa. Jag har varit hos ett par psykologer/kuratorer innan men dte har inte gett mig något. Det är viktigt att känna förtroende med den som man pratar med.
Mitt liv har bestått och berg- och dalbanor med korta "framgångar", men mestadels nederlag och mycket ångest.
Är just nu på en någorlunda okej plats rent mentalt, och blickar framåt men lider av att mina "bästa" år är förbi. (Tänker typ mellan 20-30).
Hatar att jag haft så hemskt liv så att jag inte förmått mig att ta mig framåt tidigare i livet.
Samtal är ett bra första steg innan medicin. Jag var väldigt avigt inställd till det i början då jag ansåg mig som misslyckad om jag behövde börja med det. Men sen var medicinen det som gjorde att jag fick skjuts i rätt riktning. Jag hoppas den kommer hjälpa mig denna gång också. Nu är jag dock så nere i det svarta hålet så jag inte kan se någon ljusglimt alls. Bara gråter