Dejta en man som har barn och inte separerat helt än..?

Jag kan inte förstå varför man som fri utan barn väljer att involvera sig med någon med barn och ett ex som aldrig försvinner. Är det något slags självskadebeteende eller vad handlar det om?

Är man själv skadat gods med ex och barn är det ju fullt förståeligt, eller om man är så pass gammal att inte alternativ utan barn finns i stort sett. Men är man 30-ish måste du ju vara ungefär det sämsta man kan komma på?

Det är inte så att man aktivt bestämmer vem man ska förälska sig i? Att jag gått och letat efter någon med barn och sen bara bestämt mig för att bli upp över öronen förälskad i just den mannen .. 

Jag tycker inte att man bara för att man har barn så är man "skadat gods".. Eller att man bara för att man dejtar någon som har barn har ett självskadebeteende...  Han är hur underbar som helst. Har vänner som dejtar killar som är barnlösa som har massa andra problem, svartsjuka, kontrollerande, problem med spriten eller annat. Alla har sina problem och jag ser det mer som ett självskadebeteende att stanna med en sådan man än att dejta någon som har barn.. Denna man är helt underbar och verkar vara världens finaste pappa. Omtyckt av alla och mycket hjälpsam, snäll, givmild, rolig, framgångsrik osvosv.  Han är ett riktigt kap för den tjej som kan tänka sig att leva med honom och hans barn. :) Nu vet jag bara inte om den tjej är jag..  

Ibland kan en sån stark dragning till varandra - innehålla samma spänningar som i ett senare skede leder till konflikter. Man är jätteattraherad - men det kan också övergå till irritation.

En rätt temperatur och blandning av vänskap och attraktion varar längst. Att vara rimligt besatt och ändå kunna vara frikopplad på egna ben är sundast. Det är sånt som visar sig.

Bra att du tog ett steg tillbaka - det kanske blir ni ändå sen.

Det är inte så att man aktivt bestämmer vem man ska förälska sig i? Att jag gått och letat efter någon med barn och sen bara bestämt mig för att bli upp över öronen förälskad i just den mannen .. 

Jag tycker inte att man bara för att man har barn så är man "skadat gods".. Eller att man bara för att man dejtar någon som har barn har ett självskadebeteende...  Han är hur underbar som helst. Har vänner som dejtar killar som är barnlösa som har massa andra problem, svartsjuka, kontrollerande, problem med spriten eller annat. Alla har sina problem och jag ser det mer som ett självskadebeteende att stanna med en sådan man än att dejta någon som har barn.. Denna man är helt underbar och verkar vara världens finaste pappa. Omtyckt av alla och mycket hjälpsam, snäll, givmild, rolig, framgångsrik osvosv.  Han är ett riktigt kap för den tjej som kan tänka sig att leva med honom och hans barn. :) Nu vet jag bara inte om den tjej är jag..  

Ibland kan en sån stark dragning till varandra - innehålla samma spänningar som i ett senare skede leder till konflikter. Man är jätteattraherad - men det kan också övergå till irritation.

En rätt temperatur och blandning av vänskap och attraktion varar längst. Att vara rimligt besatt och ändå kunna vara frikopplad på egna ben är sundast. Det är sånt som visar sig.

Bra att du tog ett steg tillbaka - det kanske blir ni ändå sen.

Det är inte så att man aktivt bestämmer vem man ska förälska sig i? Att jag gått och letat efter någon med barn och sen bara bestämt mig för att bli upp över öronen förälskad i just den mannen .. 

Jag tycker inte att man bara för att man har barn så är man "skadat gods".. Eller att man bara för att man dejtar någon som har barn har ett självskadebeteende...  Han är hur underbar som helst. Har vänner som dejtar killar som är barnlösa som har massa andra problem, svartsjuka, kontrollerande, problem med spriten eller annat. Alla har sina problem och jag ser det mer som ett självskadebeteende att stanna med en sådan man än att dejta någon som har barn.. Denna man är helt underbar och verkar vara världens finaste pappa. Omtyckt av alla och mycket hjälpsam, snäll, givmild, rolig, framgångsrik osvosv.  Han är ett riktigt kap för den tjej som kan tänka sig att leva med honom och hans barn. :) Nu vet jag bara inte om den tjej är jag..  

Det är inte så att man aktivt bestämmer vem man ska förälska sig i? Att jag gått och letat efter någon med barn och sen bara bestämt mig för att bli upp över öronen förälskad i just den mannen .. 

Jag tycker inte att man bara för att man har barn så är man "skadat gods".. Eller att man bara för att man dejtar någon som har barn har ett självskadebeteende...  Han är hur underbar som helst. Har vänner som dejtar killar som är barnlösa som har massa andra problem, svartsjuka, kontrollerande, problem med spriten eller annat. Alla har sina problem och jag ser det mer som ett självskadebeteende att stanna med en sådan man än att dejta någon som har barn.. Denna man är helt underbar och verkar vara världens finaste pappa. Omtyckt av alla och mycket hjälpsam, snäll, givmild, rolig, framgångsrik osvosv.  Han är ett riktigt kap för den tjej som kan tänka sig att leva med honom och hans barn. :) Nu vet jag bara inte om den tjej är jag..  

Det kan säkert vara sant. Det känns väldigt intensivt mellan oss. Sådan otrolig kemi och dragning. Andra killar jag varit tillsammans med har varit mer att det växt fram och vi har också haft väldigt harmoniska förhållanden med väldigt lite konflikter, så att vi blivit mer som vänner och tillslut gjort slut pga det. Kanske därför detta är så jobbigt för mig . Jag har aldrig känt såhär starkt, intensivt och passionerat för någon innan. Kanske är detta den man som jag kan fortsätta att ha passion med år in och år ut utan att vi blir som vänner? eller så är detta första gången jag kommer vara i ett förhållande fyllt med konflikter.. 
Får helt enkelt se hur det går.. Känns som att veckorna bara går och vi står och stampar.. Börjar bli tufft att hålla mig borta, att inte smsa efter jobb eller prata med honom på jobb.. bläää

Hej, hur går det för er?

Jag gick ju vidare med killen jag träffade på jobbet. Det har varit väldigt upp o ner (han har två barn sen innan och skilde sig när vi träffades)

Mest är det nog för vi inte får ihop boendesituationen och han inte klarar av att ha sina barn ensam.. Jag tycker det är jobbigt att beslut som påverkar mitt liv ligger i hans händer. Vi har varit ihop i lite mer än 2år och har flyttat 4 gånger.... varför är pga barnens mor och dålig planering mellan henne och min kille. 

Detta + mycket på jobbet har gjort att jag gått in i väggen och mår väldigt dåligt i perioder.. Försöker komma ur bubblan o se nyktert på vårt förhållande men är så himla förälskad i honom. Vi får se hur länge jag orkar.

Summan av kardemumman, se till att du prioriteras också och får vara endel av familjen så han inte exkluderar dig