Dejta en man som har barn och inte separerat helt än..?

Alltså jag menar man kan ju snegla avundsjukt på andras förhållanden och önska att mannen vore på marknaden, men man vaknar ju ganska snabbt till verkligheten när någon som inte borde gör närmanden (vilket har hänt).

känns som om att ts om 5 år kommer sitta och skriva andra trådar på fl fyllda av bitterhet pga av alla problem med mannen

skaffa en annan ts

För att fram till tre inlägg före ditt så stod det inte ett ljud om att det blivande exet köpt ny lägenhet utan bara att mannen sagt att han höll på att separera men att det drog ut på tiden och han inte ville berätta om sin nya flickvän för sin sambo...

Jag har också träffat en man som "höll på att separera", men så fort jag fick veta det (via hans kompis som berättade för min kompis, själv glömde han nämna den lilla detaljen) så backade jag. Tre år senare sprang jag på honom igen, då hade de gift sig och skaffat ett barn till, men han ville ÄNDÅ bjuda ut mig.
Jag sa nej då med...

Och man har träffat den där killen som inte berättade först att han levde i ett förhållande, och sen var det ett dåligt förhållande, och sen var det inte så enkelt att bryta upp... Tjugo år senare är de fortfarande ihop.

Exakt!

Har också dejtat en man som "separerat". De hade skickat in skilsmässopapper, börjat kolla på nytt boende (men svårt att lösa i storstad) osv. Träffade barnen som "en kompis" några gånger och trodde faktiskt på riktigt att det skulle bli vi när de var färdiga med allt.

Blev inte riktigt så va.

Visade sig att de inte alls skulle skiljas. Jag var bara en leksak och han ett svin som säkerligen ljög för oss båda. Och jag borde ha insett det så mycket tidigare.

Nej, låt honom vara ifred. Hitta en som är ledig, skaffa barn och gör allt sånt där för första gången tillsammans. Så mycket smidigare, ärligare och bättre på alla sätt. Sån enorm skillnad med min man nu som bara är här med mig och våra barn och som vet att jag lämnar sekunden han hånglar med någon annan.

Exakt så här valde jag och min exman att göra när vi skilde oss. Vi lämnade in skilsmässopappren. Jag köpte hus men fick vänta på det i över tre månader. Vi bodde ihop under väntetiden för barnens skull, för att de skulle slippa hatta hos mig i en tillfällig lägenhet. Det var inte för att vi var osäkra på skilsmässan. Vi gjorde bodelning och allt färdigt på banken innan jag ens hann flytta ut!

Jag tycker du gör helt rätt som inte blir för involverad innan de flyttat isär. Men varför pratar han inte om sina barn med dig och varför får inte hans ex veta om dig? Där skullle jag reagera. Säga att jag inte vill fortsätta träffas förrän hon vet att han träffar en annan, behöver ju inte saga vem men att han dejtar, det är renhårigt att berätta!

Hur är situationen nu, ts?

Vi sågs senast ensamma för 1 månad sen på fredag. Sen träffade jag honom tillsammans med kollegor för 3 veckor sen på fredag. Har verkligen ansträngt mig att hålla mig borta. På jobb så håller jag mig borta och han låter mig vara. Sjukt jobbigt detta. Vi smsar och mailar lite men jag har sagt att jag vill vänta med att ses tills han är helt ledig. Försöker tänka som så att om jag är kär i honom på riktigt och han i mig så finns de känslorna kvar om några månader med. Bara så fruktansvärt tråkigt detta, det känns som att man liksom går miste om den där härliga nykär/förälskelse-perioden. Det är så härligt att bara låta alla känslor ta över och bara vara tillsammans hela hela tiden. Vi har så himla roligt ihop, skrattar hela tiden och kan prata om allt. Visar varandra så mycket kärlek och närhet. usch vad jag saknar honom..  Vill att han ska berätta för henne, så att vi kommer framåt på något sätt. Så att när hon flyttar ut kan han och jag ses utan att behöva fortsätta smyga. Men det är ju upp till honom, jag försöker ge honom tid. Det ger även mig själv tid att reflektera över allt. Den rosa bubbla jag levt i börjar bli mer klar och jag kan tänka mer och mer logiskt desto mer tid jag är ifrån honom. Det är liksom som att man blir helt berusad av att vara med varandra och jag kan liksom inte se hur något skulle kunna stå i vägen för oss, jag känner att jag hade kunnat stå ut med vad som helst bara jag får vara med honom alltid. Ja, ni vet ju säkert hur det är att vara kär :) Har aldrig blivit såhär kär så snabbt förut.. Min dragning till honom är helt sjuk..  

vet fortfarande inte om jag är villig att eventuellt leva tillsammans med honom och hans barn. känner fortfarande att jag borde gå.. Att jag borde hitta någon som är helt ledig, utan tidigare barn osv. Starta min egen familj utan de problem som kan uppstå när man lever med någon annans barn och deras ex är med i bilden osv. Får se om förälskelsen går över eller inte. vet bara inte vad jag vill. tänker på detta hela dagarna. kan knappt somna på kvällen för jag bara ältar allt i huvudet. önskar att det fanns fler i min situation som kunde dela med sig eller bolla tankar med en..  Någon som varit där som tog beslutet att gå, eller att stanna, hur gick tankarna, vad gick rätt/fel ? 

Ibland kan en sån stark dragning till varandra - innehålla samma spänningar som i ett senare skede leder till konflikter. Man är jätteattraherad - men det kan också övergå till irritation.

En rätt temperatur och blandning av vänskap och attraktion varar längst. Att vara rimligt besatt och ändå kunna vara frikopplad på egna ben är sundast. Det är sånt som visar sig.

Bra att du tog ett steg tillbaka - det kanske blir ni ändå sen.