Dejta en man som har barn och inte separerat helt än..?

Återigen, tack för väldigt tydligt svar. När man ser det sådär rakt upp och ner så får man en helt annan insikt.  Jag valde att avsluta det redan nu. Då öppnade han upp sig och sa att han är otroligt kär/förälskad i mig och då blev jag lite paff. Jag är van vid att män spelar spel och jag trodde inte att han skulle vara så otroligt öppen och tydlig med allt. Han har både ringt mig och smsat mig med allt vad han tänker och känner. Jag är ju förälskad i honom med men jag hoppas verkligen att det avtar. Jag är inte redo för en bonusfamilj utan jag vill försöka hitta mig en man som inte har barn sedan tidigare så att vi kan göra den resan tillsammans, alternativt att jag gör den helt ensam som någon annan i tråden skrev att hon gjort. 

Tack för alla fina svar! 

Risken du tar är att han håller på att separera och har hela kroppen full av hormoner, som en tonårspojke typ och knappt kan vänta tills han får flirta och känna pirret igen.

Ang OM ni blir tillsammans så skulle jag vilja säga: BACKA. Låt honom skiljas ifred, komma i ordning med sitt, vänja sig vid att leva ensam och ta ansvar för sina barn. Låt dem få en vardag SEN kan ni börja dejta. Då har både han och barnen vant sig och hans ex kan se på er utan misstankar (eller förhoppningsvis iaf) om att ni var ett par redan innan.

Låt det sen ta tid, minst 6 månader skulle jag vilja säga, innan ni ses med hans barn. Att visa dig intresserad av att träffa hans ex är bra, men förvänta dig inga stående ovationer, det beror helt på hur deras separation varit, hur långt hon har kommit osv. Träffas sen på neutral plats, tex kan han säga till sina barn att de ska åka och träffa en kompis på Donken, i lekparken etc. Flytta inte ihop förrän ni är säkra på er och barnen har vant sig vid tanken på att pappa nu älskar en annan kvinna, det kan ta lång tid.

Du och den här killen måste sen prata, massor. Du måste vara tydlig, nästan övertydlig med att du vill ha barn. Han kan mycket väl tycka att det räcker med de han redan har. Ni måste också tala om vilken del du ska ta i barnen. Hämta och lämna på skolan regelbundet? Eller bara när det kör ihop sig och/eller du vill? Vilka regler ska gälla hemma hos er? Hur ska ni fördela ekonomin?

Får du säga ifrån när barnen beter sig illa? Kommer han backa dig om de beter sig illa mot dig och säga ifrån? Kommer han ta största delen av ansvaret kring deras uppfostran, städning efter dem (om de nu inte fått lära sig att göra de själv) osv?

Kommer de ha svängdörrar, dvs får barnen komma och gå som de vill eller kommer de att ha ett umgängesschema som följs strikt? Kommer då ev ändringar o:as med dig först eller kommer han säga ja till byten och ändringar utan att informera/diskutera dig innan? Era semestrarna, kommer ni att kunna ha egen semester ihop eller ska hans barn vara med hela tiden? Om ni får egna barn, kan ni åka på sem som en kärnfamilj eller kommer ni alltid ha hans barn med?

Sen får du räkna med att det tar kanske två år innan ni känner er som en familj både med och utan barn. Om barnen bara kommer varannan helg kommer det att ta längre tid.

Sen om vi hoppar långt fram i tiden; om ni skaffar barn, kommer du tillåtas vara förstagångsmamma en tid eller kommer barnen att komma till er även om du är nyss hemkommen från bb, kanske sydd osv?

Att ta hand om någon annans barn är oerhört mycket mer än man någonsin kan föreställa sig innan man gör det och om det tar slut med min man kommer jag A L D R I G ge mig in i den karusellen igen. Träffar jag en ny man med barn måste hans barn vara så pass stora att de är helt självgående. Jag har ingen som helst lust att börja om med småbarnsliv igen. Känslorna som kan blossa upp kan vara väldigt skamfyllda, att ogilla sin partners barn och veta att man måste 'stå ut' medan de är hos en 'får' man ju inte.

Kom bara ihåg att det sällan är barnen man ogillar eg, utan situationen. Om mannen jamsar med barnens mamma och alltid sätter barnen och henne först så kommer man inte palla med till slut. Jag vet att många anser att barn alltid kommer först, men det är så man skapar ouppfostrade små monster som ingen vill vara nära.

Det är ok att säga nej till ett umgänge som kommer upp helt plötsligt. Akuta fall säger man ju givetvis inte nej till, men att få en romantisk middag avbokad för att ett eller flera barn eller mamman får lust att ändra umgänge är inte roligt. Många män letar också efter någon som kan ta över föräldrarollen och då får man en påtvingad roll man inte vill ha.

Du och barnen måste hitta ert eget förhållande.

Många funderingar, men fundera över dem NU och försök vara brutalt ärlig mot dig själv. Sen kan jag säga att det du tänker dig nu och tror förmodligen kommer att ändras HELT när ni väl flyttar ihop. OM ni kommer så långt. Han har troligen ingen brådska med den saken. Har han det är han antagligen ute efter någon som kan ta hand om honom och barnen.

En sak som är väldigt viktig att komma ihåg är att barnen oftast informeras precis innan den ena föräldern flyttar, och att separationen alltså är helt ny för dem trots att föräldrarna kan ha bearbetat det i flera år.

Många föräldrar, fler pappor än mammor, tenderar att glömma bort detta och bygger raskt upp en styvfamilj som då lämnar barnen helt ensamma i sin separationsbearbetning och i värsta fall hindrar dem från att bearbeta genom att kräva att de ska vara nöjda i sin nya familj. Och sen blir de helt chockade när barnen blir överjävliga i tonåren

En annan sak du bör prata med honom om är det här med barn. Många män jag känner som fått ett kraschat förhållande under småbarnsåren vill inte gå igenom det igen, oavsett hur mycket de älskar den nya.

Innan jag själv hade barn var jag helt frågande inför inställningen "jag vill bara träffa någon som redan har barn" men nu förstår jag fullt ut. Det är så otroligt mycket som ändras när man får barn, och man vill inte gärna göra om det om det gick åt helvete första gången.

Att prata med exet först låter som en bra plan, men tänk på att ta in vad hon säger också.

Lycka till!

Jag vill börja med att tacka er alla för fina och väldigt hjälpsamma svar!

Det är skönt att ni förstår att jag bara försöker tänka mig för innan jag rusar in i något som jag sedan kommer att ångra. När man snart ska fylla 30 och själv längtar efter barn så kan man inte hjälpa att man försöker tänka 10 steg fram.. Jag blir väldigt, väldigt sällan förälskad, har väldigt svårt för att bli det och svårt för att lita på folk. Men med honom var det sådan otrolig kemi redan från första stund vi sågs. Han har aldrig försökt eller föreslagit att vi ska ha sex, utan vi kan sitta och bara prata och skratta tillsammans, hålla varandra i handen och så vidare.

Han har sagt att han 'längtar tills separationen är klar så att vi kan dejta på riktigt'. Men där finns ju såklart inga garantier på att det kommer hålla, men så är det ju oavsett Vem man än dejtar. Mellan honom och mig kan det bära eller Brista, men då det finns en chans att vi blir ett par vill jag gå in i den relationen med öppna ögon så att jag inte slösar båda hans och min tid, blir mer förälskad och som sagt sätter mig i en situation jag egentligen inte vill vara i. Det låter kanske löjligt att jag efter bara några månader har så starka känslor men ni får ha i åtanke att vi faktiskt ses varje dag då vi arbetar tillsammans på ett litet företag och har många uppdrag tillsammans där vi hjälper och stöttar varann.

Så igen, tack för alla era svar! Jag har grubblat och grubblat och försöker vara ärlig mot mig själv och se igenom denna rosa bubbla, och jag tror dessvärre att jag ska anstränga mig att stänga av känslorna för denna man. Kanske rent av berätta för honom att jag helt enkelt själv önskar familj och inte är redo att dejta någon som redan har familj. Så kanske han kan stänga av sin charm... Jag hade hoppats på mer optimistiska svar, men nu när man ser allt svart på vitt, alla frågeställningar med mera, så inser jag att jag gör bäst i att gå redan nu för mitt eget bästa..