Dejta en man som har barn och inte separerat helt än..?

Märkligt nog var mitt inlägg inte skrivet till dig och "relativt ofta" är inte en synonym till alltid. Inte ens på FL.
Jag hade fått för mig att din man hade separerat när du blev tillsammans med honom samt att hans barn var i tonåren? Blandar jag ihop dig med någon annan kanske?

Ge honom och er en chans. Var rädd om dig, ta det försiktigt och vänta såklart med att presenteras inför barnen. Det kan ju lika gärna gå hur bra som helst!

Kanske med mig?
Min man var separerad sen många år och hade tonåringar.

Jag var i din situation för många år sedan. Jag var 29 och han 35. Vi blev tillsammans och han hade sina två barn i yngre skolåldern varannan vecka.

Redan tidigt i vår relation var jag tydlig med att jag ville ha egna barn. Kändes förstås framfusigt av mig på ett sätt, men eftersom min barnlängtan var så pass stark redan då kändes det nödvändigt att vara tydlig.

För att göra en lång historia kort: vi var tillsammans i 3 år. Vi bodde aldrig ihop. Jag älskade honom enormt mycket och vi hade så enormt bra sex, troligen det bästa jag nånsin haft. Däremot insåg jag mer och mer att han inte ville ha flera barn. Jag lämnade till slut pga detta och det var överjävligt svårt. Så smärtsamt, det kändes som om jag skulle gå sönder totalt.

Ångrar idag att jag slösade flera år av mitt liv på en relation som jag borde ha insett var mycket önsketänkande.

Jag har två barn idag men var 36 år då den äldste föddes och 38 när den yngste kom. Jag hade väldigt gärna velat ha minst ett barn till, men så blev det inte.

Vill inte skrämma dig men i all välmening be dig tänka efter noga... jag var naiv och berusad av känslor och kåthet en längre tid och det hindrade mig från att tänka klart.

Snälla du... det du och han håller på med får mig nästan gråtfärdig. Vet inte om det beror på att jag blir förbannad, upprörd eller ja, ledsen.

Han är känslomässigt otrogen och du är delaktig i det. Kom inte och snacka om att det inte är ditt ansvar och grejer.

Tänk om folk kunde låta bli och beblanda sig med upptagna män/kvinnor.

Jag skulle bli så innerligt sårad av att utsättas av det hans sambo blir utsatt av.

Tänk om såna som dig bara kunde backa och låta bli.

Jag hoppas OCH TROR av hela mitt hjärta att min sambo aldrig skulle kunna gå bakom ryggen på mig på det där viset. Ärlighet är ta mig tusan AO.

Tolka mitt svar hur du vill, men ja, backa och låt dem ta hand om sitt.

Visst att de ligger i separation, men det kanske är det de behöver för att hitta tillbaka till varandra, vilket de kanske inte gör om du rantar omkring honom. Tänk på barnen snälla du.

Du ska inte dejta man som ännu inte separerat. Bara elakt och själviskt av dig att göra det. Du tänker bara på ditt egna bästa.

Avbryt nu.

Jag tror som flera andra att han (kanske omedvetet) lurar dig och att det inte kommer bli någon separation. Men jag förstår att du är så förälskad att det inte går att ta in.

Har du provat att testa honom för att se om han menar allvar med dig? Be att få träffa hans föräldrar eller någon annan i hans familj. Om separationen faktiskt är på riktigt så borde han ha hunnit prata om den med sin familj och då kan han faktiskt introducera dig. Men om han vägrar visa upp dig för någon så betyder det att han inte har någon avsikt att avsluta sitt nuvarande förhållande.

Gjorde detsamma för 5 år sedan och vi har ett gemensamt barn idag. Men vet inte om jag gjort om det igen. Inte så mkt pga mamman utan kanske mer pga äldsta barnet som det har varit svårt med och framförallt att mamman gifte om sig jättesnabbt och fick ett nytt barn med en karl som visat sig vara galen.

Idag lever mamma på annan ort 80 mil bort med den nye mannen och barnet och har minimal kontakt med sambons och hennes barn så står man ut med att ha barnen på heltid så blev det ändå rätt bra.

Min sambo flyttade fort ut när han träffade mig, car på gång innan men det är svårt att få bostad i storstäder som bekant. Men han valde att flytta hem till sina föräldrar för det blev ohållbart att bo där!

Vi jobbade ihop så därför visste barnen redan vem jag var så vi träffades ganska snart.

Men snälla ts. Du agerar ju älskarinna utan sex åt en upptagen man som med största sannolikhet inte har den minsta plan att bryta upp från frun.
Självrespekt? Kasta inte bort mer tid på något som är totalt dödsdömt!

Okej, så jag ska förklara.. :) 
Hon har köpt en nybyggd bostadsrätt som är klar i slutet av september. Eftersom att de är vänner så valde de att de skulle fortsätta bo ihop tills det att huset blev klart, så skulle barnen även vänja sig vid att mamma och pappa inte längre är ett par men är väldigt goda vänner osv. De bestämde att de skulle skiljas åt i december eller januari och hon köpte sitt nya boende i Februari tror jag..

Dessutom så vet våra kollegor om att de ska separera och det är även efter att jag fick reda på det som vi börjat flörta/träffas. Så jag litar givetvis på honom när han säger att det är slut mellan dem.. 

Vi började väl fatta intresse för varann i början av året och kysstes första gången i början av april men jag har ju inte vetat om jag vill något seriöst, och jag har sagt till honom x antal gånger att jag vill att vi tar avstånd från varann för att jag känner mig osäker på allt. Så då är det ju inte så att han kastar ut henne på gatan bara för att han har förälskat sig i mig för några månader sedan. Ni får komma ihåg att detta är ganska nytt... Jag har försiktigt föreslagit att han kanske ska  flytta ut från huset tills det att hon får sitt nya hus, men han får dåligt samvete och han säger att det är svårt att hitta bostad (vilket det är) osv. Jag tänker inte pressa honom på denna biten utan jag har bara valt att försöka att ta avstånd från honom (IGEN) tills det att de separerat på riktigt.. 

Egentligen så handlade inte tråden alls om hur vida han ljuger/är otrogen eller inte utan om hur det är att vara "styvmamma".  

Jag uppskattar verkligen alla tips och råd. Fortsätt gärna skriva om alla era erfarenheter! Det verkar som att det är som med allt annat i livet, att man vet inte förrns man har provat. Vissa har lyckliga historier och andra har haft förhållanden som inte funkat. Jag önskar såklart att jag förälskat mig i en kille utan bagage och där det varit enklare.  Jag vet fortfarande inte om jag ska ge mig hän åt känslorna och bara tillåta mig att vara sådär sjuuuukt käääär och lycklig eller om jag ska lyssna på det logiska och springa min väg. Just nu dras jag åt två håll och det är otroligt tröttsamt att ha denna ständiga kamp inom mig.. 
Detta är så jobbigt och underbart på samma gång.