Risken du tar är att han håller på att separera och har hela kroppen full av hormoner, som en tonårspojke typ och knappt kan vänta tills han får flirta och känna pirret igen.
Ang OM ni blir tillsammans så skulle jag vilja säga: BACKA. Låt honom skiljas ifred, komma i ordning med sitt, vänja sig vid att leva ensam och ta ansvar för sina barn. Låt dem få en vardag SEN kan ni börja dejta. Då har både han och barnen vant sig och hans ex kan se på er utan misstankar (eller förhoppningsvis iaf) om att ni var ett par redan innan.
Låt det sen ta tid, minst 6 månader skulle jag vilja säga, innan ni ses med hans barn. Att visa dig intresserad av att träffa hans ex är bra, men förvänta dig inga stående ovationer, det beror helt på hur deras separation varit, hur långt hon har kommit osv. Träffas sen på neutral plats, tex kan han säga till sina barn att de ska åka och träffa en kompis på Donken, i lekparken etc. Flytta inte ihop förrän ni är säkra på er och barnen har vant sig vid tanken på att pappa nu älskar en annan kvinna, det kan ta lång tid.
Du och den här killen måste sen prata, massor. Du måste vara tydlig, nästan övertydlig med att du vill ha barn. Han kan mycket väl tycka att det räcker med de han redan har. Ni måste också tala om vilken del du ska ta i barnen. Hämta och lämna på skolan regelbundet? Eller bara när det kör ihop sig och/eller du vill? Vilka regler ska gälla hemma hos er? Hur ska ni fördela ekonomin?
Får du säga ifrån när barnen beter sig illa? Kommer han backa dig om de beter sig illa mot dig och säga ifrån? Kommer han ta största delen av ansvaret kring deras uppfostran, städning efter dem (om de nu inte fått lära sig att göra de själv) osv?
Kommer de ha svängdörrar, dvs får barnen komma och gå som de vill eller kommer de att ha ett umgängesschema som följs strikt? Kommer då ev ändringar o:as med dig först eller kommer han säga ja till byten och ändringar utan att informera/diskutera dig innan? Era semestrarna, kommer ni att kunna ha egen semester ihop eller ska hans barn vara med hela tiden? Om ni får egna barn, kan ni åka på sem som en kärnfamilj eller kommer ni alltid ha hans barn med?
Sen får du räkna med att det tar kanske två år innan ni känner er som en familj både med och utan barn. Om barnen bara kommer varannan helg kommer det att ta längre tid.
Sen om vi hoppar långt fram i tiden; om ni skaffar barn, kommer du tillåtas vara förstagångsmamma en tid eller kommer barnen att komma till er även om du är nyss hemkommen från bb, kanske sydd osv?
Att ta hand om någon annans barn är oerhört mycket mer än man någonsin kan föreställa sig innan man gör det och om det tar slut med min man kommer jag A L D R I G ge mig in i den karusellen igen. Träffar jag en ny man med barn måste hans barn vara så pass stora att de är helt självgående. Jag har ingen som helst lust att börja om med småbarnsliv igen. Känslorna som kan blossa upp kan vara väldigt skamfyllda, att ogilla sin partners barn och veta att man måste 'stå ut' medan de är hos en 'får' man ju inte.
Kom bara ihåg att det sällan är barnen man ogillar eg, utan situationen. Om mannen jamsar med barnens mamma och alltid sätter barnen och henne först så kommer man inte palla med till slut. Jag vet att många anser att barn alltid kommer först, men det är så man skapar ouppfostrade små monster som ingen vill vara nära.
Det är ok att säga nej till ett umgänge som kommer upp helt plötsligt. Akuta fall säger man ju givetvis inte nej till, men att få en romantisk middag avbokad för att ett eller flera barn eller mamman får lust att ändra umgänge är inte roligt. Många män letar också efter någon som kan ta över föräldrarollen och då får man en påtvingad roll man inte vill ha.
Du och barnen måste hitta ert eget förhållande.
Många funderingar, men fundera över dem NU och försök vara brutalt ärlig mot dig själv. Sen kan jag säga att det du tänker dig nu och tror förmodligen kommer att ändras HELT när ni väl flyttar ihop. OM ni kommer så långt. Han har troligen ingen brådska med den saken. Har han det är han antagligen ute efter någon som kan ta hand om honom och barnen.
