Dejta en man som har barn och inte separerat helt än..?

Jag tycker att det är onödigt hårda ord mot ts i tråden. Det är vettigt att fundera på om man vill ge sig in i något som på sikt kan innebära styvmoderskap. Ts har inte skrivit att hon vill bli ny mamma men barnen kommer troligen att delvis bo med sin pappa under många år till och ts kan ju då bli inblandad.

TS ställde frågor och har fått svar. Är det onödigt hårt att berätta hur det kan se ut? Hur det tyvärr relativt ofta ser ut?
Jag har många vänner, grannar och andra bekanta som separerat, och det som är gemensamt för de som har en bra relation till exen och har fokuserat på barnens mående är att de väntat med att träffa nya partners, oftast i flera år.
Min erfarenhet är att en man som går direkt från en kvinna till en annan antingen behöver en ny hushållerska, eller bara utnyttjar den nya kvinnan för att få känna sig åtråvärd. Sen gör han slut när han träffar någon han verkligen vill vara med, eller när han vaknar upp och inser att han behöver lära sig ta hand om sig själv och sina barn.
 

Nja fast att skriva "du är helrubbad" och liknande är ju inte rimligt ändå.

Jag tycker funderandet efter separation mest beror på om det är vettiga människor eller inte. Vettiga människor tänker igenom innan de får in i något oavsett vilken roll man har. Det är ju det ts gör. I mitt umgänge har det inte spelat någon roll hur länge folk har varit separerade innan de träffar någon ny, utan hur de vuxna inblandade har hanterat det.

Jag har varit i din situation och själv gått in i en relation med en man med barn (det tog senare slut). Jag har också hunnit skaffa egna barn, levt i kärnfamilj, separerat och lever nu i plastfamilj igen fast nu även med egna barn. Känns som jag testat allt ;)

Förstår att du är osäker. Kommer ihåg att jag också var det. Har man inga sådana erfarenheter från tidigare så har man ju naturligtvis ingen koll.

Jag skulle råda dig att för din egen skull gå väldigt lugnt fram med den här relationen. Folk som bryter upp från sina familjer krisar ofta, är förvirrade och ombytliga. Man vet aldrig vad man får. Tänk också på att de flesta som lämnar en familj gör det en erfarenget rikare. Och många vill inte tillbaka till det livet igen. Och det är ju exakt det liv man själv som familjelös vill ha..

Låt honom separera ifred och skaffa eget boende innan du går in i en sexuell relation med honom om du vill vara säker på att han bara har sex med dig. För risken är stor att han och frugan fortsätter ha sporadiskt sex så länge de bor ihop. Och låt honom skaffa sig ett nytt familjeliv med sina barn innan du lär känna dem. Sannolikheten för att barnen ska reagera positivt mot dig ökar ju mer stabilt de lever själv.

Vilken roll du ska ha i barnens liv tycker jag du ska låta tiden utvisa. Fokusera i första hand på att lära känna mannen och i andra hand på barnen OM det visar sig att er vuxna relation är något stabilt värt att satsa på. Var en vuxen kompis till barnen. Tror det är det bästa. Mamman behöver du inte tänka så mycket på. Det är inte ens säkert hon vill träffa dig.

Vill inte barnens mamma separera,hon kanske hoppas på kärnfamiljen.Då kan det blir problem med samarbete med biomamman och det kan påverka erat förhållande.

Mitt råd är att vända om och springa åt motsatt håll! Detta kan aldrig bli bra enligt min erfarenhet. Har varit i precis samma situation och det blev inte bra för någon av de inblandade. Vi har egna barn nu, men pga bittert och hatiskt ex så har inte min sambo någon kontakt längre med barnen från sitt förra förhållande. Detta ligger som en våt filt över allt vi gör.

Mitt råd till dig ts, för din egen skull: Träffa en man utan barn!

Jag vill börja med att tacka er alla för fina och väldigt hjälpsamma svar!

Det är skönt att ni förstår att jag bara försöker tänka mig för innan jag rusar in i något som jag sedan kommer att ångra. När man snart ska fylla 30 och själv längtar efter barn så kan man inte hjälpa att man försöker tänka 10 steg fram.. Jag blir väldigt, väldigt sällan förälskad, har väldigt svårt för att bli det och svårt för att lita på folk. Men med honom var det sådan otrolig kemi redan från första stund vi sågs. Han har aldrig försökt eller föreslagit att vi ska ha sex, utan vi kan sitta och bara prata och skratta tillsammans, hålla varandra i handen och så vidare.

Han har sagt att han 'längtar tills separationen är klar så att vi kan dejta på riktigt'. Men där finns ju såklart inga garantier på att det kommer hålla, men så är det ju oavsett Vem man än dejtar. Mellan honom och mig kan det bära eller Brista, men då det finns en chans att vi blir ett par vill jag gå in i den relationen med öppna ögon så att jag inte slösar båda hans och min tid, blir mer förälskad och som sagt sätter mig i en situation jag egentligen inte vill vara i. Det låter kanske löjligt att jag efter bara några månader har så starka känslor men ni får ha i åtanke att vi faktiskt ses varje dag då vi arbetar tillsammans på ett litet företag och har många uppdrag tillsammans där vi hjälper och stöttar varann.

Så igen, tack för alla era svar! Jag har grubblat och grubblat och försöker vara ärlig mot mig själv och se igenom denna rosa bubbla, och jag tror dessvärre att jag ska anstränga mig att stänga av känslorna för denna man. Kanske rent av berätta för honom att jag helt enkelt själv önskar familj och inte är redo att dejta någon som redan har familj. Så kanske han kan stänga av sin charm... Jag hade hoppats på mer optimistiska svar, men nu när man ser allt svart på vitt, alla frågeställningar med mera, så inser jag att jag gör bäst i att gå redan nu för mitt eget bästa..

Jag tycker att du tänker rätt här. Önskar dig lycka till!

Skickade iväg lite för tidigt.

Ville bara skriva att jag önskar jag hade tänkt till lite mer innan jag inledde min relation med man med barn sen innan. Enligt min erfarenhet så kan det aldrig bli helt bra hur man än vrider och vänder på det och någon kommer alltid komma ikläm i slutändan. Efter jag hört andras erfarenheter är jag ännu mer övertygad om detta.

Träffa en fin kille utan barn istället och så småningom kan ni tillsammans starta en familj om ni vill, utan en massa andra att ta hänsyn till.

En aspekt till är att OM ni börjar dejta så jobbar ni p samma ställe. Vad händer när det tar slut? Kan ni båda jobba kvar?

Att både jobba ihop och försöka få till en bonusfamilj i slutändan är ingen bra kombo tycker jag.

Du är närmare trettio förstod jag det som, kan du vänta 4-5 år till på att skaffa barn? Kan du lita på att han då vill ha barn även om han säger nu att han har det? Då är hans bekvämt stora, vill han börja om? De är ju ganska stora redan nu och som någon skrev, vill man börja om med det man just genomlevt och som slutade med skilsmässa?

Eftersom jag aldrig  kunnat tänka mig att leva utan barn så hade jag i ditt läge backat och försökt hitta någon utan barn. Då behöver man inte vänta lika länge med att skaffa barn, det finns ju inga barn med i bilden som gör att man som par bara får halva tiden att lära känna varandra på. Man har inga barn att ta hänsyn till och få trygga och harmoniska i den nya situationen vilket som många har skrivit kan ta tid. Min mans barn tex, som inte ens minns att mamma och pappa levt ihop, kan fortfarande hoppas på att mamma och pappa ska bli kära igen. Och då har vi en god relation med kärlek barnet och jag. Det är ändå emellanåt jättejobbigt när barnet blir så där längtande efter kärnfamiljen. Det utesluter ju mig och även om jag vet att barnet inte menar något illa så kan det göra rejält ont. 

I en relation med en person som har barn finns ju också ett ex som man måste planera med. Det går inte att bestämma semestrar själv osv. Om hon krånglar så kanske inte ens pappan kan vara med vid ev förlossning av ert gemensamma barn om ni inte har annan barnvakt inplanerad, han kommer inte kunna bo med dig på bb, du kanske inte får den första tiden själv hemma med bebisen osv.

Bor barnen varannan v och mamman krånglar så kommer barnen på sin tid oavsett om du är sprucken, sydd, har mjölkstockning eller något annat som gör att du behöver lugn och ro och mycket hjälp av pappan som då måste försöka dela sin tid mellan dig och alla sina barn. Det kan bli mycket svartsjuka och dina känslor för hans barn kan ändras oavsett hur mycket du tyckt om dem innan.

Jag har en vän i den sitsen. Hon och pappan har varit ett par sedan hans barn var 2 och 4 år gamla, de är nu 6 och 7. Deras första egna barn föddes för drygt 1 år sen och hon skäms för att hon älskar sitt eget oerhört mycket mer än hon älskar hans. Det trodde hon inte innan, men hon säger att hennes känslor HELT har ändrats och hon först nu förstår vad kärleken till ett barn innebär. Det måste inte bli så, men så blev det för henne och hon älskade verkligen hans barn.

De har haft en jättebra relation men nu känner hon emellanåt, ganska ofta, att det mest är jobbigt när de kommer. Givetvis visar hon det inte för barnen, men känslan är närvarande och jobbig.