Anonym (bonusmorsan) skrev 2016-05-05 14:00:21 följande:
Anonym (Explodingscull) skrev 2016-05-04 19:50:25 följande:
Jag tycker allt du skriver är förvirrande.
På vilket sätt har hon en sån stor del av ditt liv? Ni verkar ju inte ha med henne alls att göra knappt?
Vad är anledningen till hatet?
Hon stalkar er inte om jag förstått det hela rätt.
Vad, exakt vad gör mamman som får dig att avsky henne så mycket?
Det verkar som du tar ut aggressioner mot henne i förskott.
T ex att barnet kanske vill ha sitt kalas med sin mamma och pappa samtidigt i framtiden.
Chilla för Guds skull!
Det märks att du inte har egna barn och att du troligen är i yngre ålder.
Hennes blotta existens stör mig. Och som jag sa här ovan, det är otroligt jobbigt att behöva ta hänsyn till henne. När hon bestämmer att hon ska ha sitt barn så har jag och min man lite tid att göra vad vi vill, men så fort hon bestämmer och ställer krav på att få "lite ledigt" (trots att barnet är permanent boende här och därmed inte träffar sin mamma särskilt ofta) så är det vi som ska drabbas. Mina planer på ledig tid ställs in för att hon prioriterar nöjen framför att vara med det barnet hon satte till jorden. Jag stör mig alltså dels på hennes blotta existens, hennes sjuka prioriteringar men också det faktum att hon genom sina handlingar visar att hon tror att hon är någon slags prioritet i allas liv. Jag vill vara den viktigaste i mitt liv, och jag vill ha min man för mig själv och inte dela honom med en bortskämd, lat kvinna. Hur kan man inte avsky mamman till ens partners barn? Jag förstår inte vad det är att ifrågasätta.. hennes agerande, hennes prioriteringar, saker jag hör om henne gör att jag tycker extremt illa om henne. Inte att förglömma allt det hon inte gör som får en att häpna...
Spelar ingen roll om jag är ung eller gammal, har barn eller inte. Mamman till detta barn är fortfarande lika förbluffande märklig och det kommer jag alltid ifrågasätta,även om tjugo år med flera barn på nacken...
Tyvärr så får man stå ut med att ha henne i perferin. Att ha ett ordentligt skrivet umgängesavtal kan hjälpa, OM hon inte envisas att bryta mot det stup ikvarten och köra sitt race, för då blir det ju tjafs och konfrontationer.
Jag tycker att ni ska göra så att när ni behöver/vill ha ensamtid så fixar ni barnvakt, och sen när mamman ska ha barnet så räkna inte med att hon verkligen tar henne. Då slipper du i alla fall besvikelsen, även om du fortfarande kan bli förbannad över hennes beteende.
Att barnet pratar om mamman får man räkna med. Sitter mannen och vräker av sig till dig ang henne, så kan du säga ifrån att du vet att hon är dum i huvudet och han behöver inte använda dig som slasktratt, för du är rätt trött på det.
Drar släktingar upp exet, så kan du dra upp och berätta om ditt ex. Säger dom att hon gjorde si eller så, så kontra med att ditt ex gjorde minsann så.
Det är väl mest i början av förhållandet som exet kan komma upp hos släkten, sedan dör det ut av sig självt.
