Råd till en bonusmamma?

Jag funderade faktiskt också på det. Men några kvastskaft finns det säkert som tvunget ska ha det så gammalmodigt.

Med tanke på hur den unga generationen är såå noga med att det ska ske på rätt sätt så skulle det inte förvåna mig om honnörsbordet är än viktigare nu än förr.

På alla bröllop jag varit på, hur enkelt de än varit, så har det varit någon form av honnörsbord

Nej, bara för att de har barn ihop så innebär det inte att hon är en del av hans liv. Sambon minimerade kontakten med sitt ex i den grad att det blev jag som fick vara den som hjälpte till att ordna student istället för sambon.

Honnörsbord har väl många av praktiska skäl. Man får en överblick över alla gäster och får sina närmaste närmst sig.

Honnörsbord eller ej, det kvittar ju eftersom att TS inte kommer gå på barnets eventuella bröllop.

Om du vill kan jag titta i spåkulan och berätta ungefär hur det kommer att bli, men jag tror inte du kommer att gilla svaret: 

Det du upplever kommer alltid att finnas där, men har du tur och jobbar hårt med dig själv kommer dina känslor av svartsjuka att tunnas ut med åren, ca 5-10 år får man nog räkna med. Det finns bara ett sätt att ha ut henne ur ditt liv men det är ju inte ett alternativ så du får jobba med olika tekniker för att acceptera dels att du har henne i ditt liv, att hon alltid kommer att vara en viktig person för din man iom att de har barn tillsammans och dels att du har de här känslorna av svartsjuka och otillräcklighet gentemot henne.
Får ni gemensamma barn är det möjligt att känslorna av avundsjuka förstärks eftersom du vet att din man gått igenom allt förut men inte du, men det kan bli tvärtom också. När ni väl har gemensamma barn är det mycket stor risk att du kommer att ta gemensamma barnens parti och din man sina biobarns parti i mycket , rumsfördelning är ett klassiskt exempel, och att detta skapar mycket splittring i ert förhållande. Det gör att ert förhållande måste helt enkelt fungera lite bättre än ett vanligt förhållande eftersom kraven som ställs är högre, och ni kommer med intill visshet gränsande sannolikhet inte att få ett lika harmoniskt liv som man potentiellt kan få i en kärnfamilj.
Men eftersom det inte finns några alternativ är det ju lite som att bli av med ett ben, det hjälper liksom inte att gå och gräma sig utan man får försöka göra det bästa av sin situation och gilla läget, samt hantera eventuella känslor av avundssjuka gentemot alla som har två friska ben (alltså alla som lever i kärnfamilj). 

Personligen hade jag inte valt att starta en bonusfamilj efter min separation (två barn sen tidigare) om jag vetat innan hur det är eftersom det helt enkelt kostar mer än det smakar, utan fick jag välja om skulle jag levt som varannanveckasförälder istället och eventuellt blivit särbo med någon i liknande situation. 
Min partner (som inte hade barn sedan innan) tänker ungefär likadant, att hon hade också valt annorlunda om hon vetat den känslomässiga men också ekonomiska kostnaden. 

  

Jag TS kände agg mot mamman i början för hon försökte styra och ställa bara för att fast hon egentligen inte hade några regler (de saknade i princip regler i början av min relation med dem).

Sen satte vi oss ned och fikade med barnen hon och jag, slutade med att vi satt och pratade i timtal om hur vi behövde stötta sonen i att lära sig läsa m.m och dottern i hur hon skulle bli mer lyft i självkänslan.

Vi blev vänner - idag är jag separerad med mannen men fortfarande vän med mamman, pappan och ena dottern via fb/instagram och pratar med dem när jag stöter på dem i hemstaden (flyttat till annan stad).

Man behöver inte komma överens alltid och inte alltid gilla den andra men att vilja spola bort henne ur erat liv är en omöjlighet.

Nån har redan frågat, men har inte sett att du svarat, varför känner du som du gör om din man så himla tydligt visar och är överens med dig om att exet inte har nått att göra med ert liv?

Om du absolut inte vill att din man umgås med exet är det ju idiotiskt att inte följer med på barnaktiviteterna. Han vill uppenbarligen ha någon att dela det med och om du inte är med kommer han självklart umgås med mamman. Han kommer knappast stå helt för sig själv och glo när det finns någon annan där som han kan dela stunden med i ditt ställe. Du gör dig själv både otillräcklig och överflödig genom att utebli. Och du ger mamman makten att styra ditt liv och bidrar säkert till bilden hon har av att hon har oinskränkt rätt till din sambos liv.

Jag går själv på alla tillställningar, det är ju inte så många, lucia, skolavslutning, nån fotbollsmatch. Jag är aldrig 5:e hjulet, morsan känner sig nog däremot ofta ensam eftersom hennes karl inte särskilt ofta vill vara med och varken min sambo eller jag är intresserad av att umgås med henne. Min sambos kontakt med morsan har verkligen minskat i takt med att jag blivit mer involverad och intresserat mig för barnet. I och med det har min åsikt också fått ta allt mer plats medans morsana vilja fått stå tillbaks. Nu delar han alla upplevelser med mig istället. För mig är det mycket tillfredsställande eftersom jag precis som du vill ha henne så lite i vårt liv som möjligt och i början kände mig extremt irriterad över hur hon försökte styra och ställa och ifrågasätta både min sambo och även mig.

Visst pratas det om morsan ibland. Det är självklart att barnet måste få tala om henne. Jag visar aldrig svartsjuka eller ovilja när barnet nämner morsan. Dessutom pratar barnet mest om hur mycket morsan och styvpappan bråkar. Det kan inte vara så roligt för henne att barnet så gärna anförtror sig till oss om problemen i andra hemmet.

Jag tror att det är allt för många som tror att det handlar om svartsjuka, jag tror att det är för enkelt att påstå att det handlar om det. Bra att du tänkt om. Jag är också vansinnigt irriterad på biomamman. Har inte med svartsjuka att göra, inte mer än att hon var "först " och har fått makten att styra och ställa på grund av det, och den makten utnyttjar hon.
Men varför är du så irriterad på henne? Vad har hon gjort? Det där med att leva i periferin känner jag igen, det är oerhört påfrestande. Är det hon som gör gör så att du är i periferin? Jag tänker att egentligen är det din mans ansvar att se till att du inte känner så.

Jag tycker allt du skriver är förvirrande.
På vilket sätt har hon en sån stor del av ditt liv? Ni verkar ju inte ha med henne alls att göra knappt?
Vad är anledningen till hatet?
Hon stalkar er inte om jag förstått det hela rätt.
Vad, exakt vad gör mamman som får dig att avsky henne så mycket?
Det verkar som du tar ut aggressioner mot henne i förskott.
T ex att barnet kanske vill ha sitt kalas med sin mamma och pappa samtidigt i framtiden.
Chilla för Guds skull!

Det märks att du inte har egna barn och att du troligen är i yngre ålder.

Det är synd om detta barn. Han kommer aldrig att känna sig unik och underbar hemma hos er. Jag vet vad jag talar om, för jag var ett sådant barn som fick en sådan styvmor. När förhållandet gick åt skogen och pappa hittade en annan ogen, var jag och min syster lite äldre, men fick höra, tja de är rätt stora, de flyttar snart och då kan vi göra saker som bara vi vill utan hänsyn till andra.. Vi kände aldrig den där villkorslösa kärleken där pappa alltid prioriterade oss. Det var alltid konkurrens om pappas tid. Usch. Leta efter en Anna utan barn. Det är mitt råd. Jag och syrran är trasiga i själen nu vuxna kan ställa till med väldigt mycket skit.