Råd till en bonusmamma?

Det är synd om detta barn. Han kommer aldrig att känna sig unik och underbar hemma hos er. Jag vet vad jag talar om, för jag var ett sådant barn som fick en sådan styvmor. När förhållandet gick åt skogen och pappa hittade en annan ogen, var jag och min syster lite äldre, men fick höra, tja de är rätt stora, de flyttar snart och då kan vi göra saker som bara vi vill utan hänsyn till andra.. Vi kände aldrig den där villkorslösa kärleken där pappa alltid prioriterade oss. Det var alltid konkurrens om pappas tid. Usch. Leta efter en Anna utan barn. Det är mitt råd. Jag och syrran är trasiga i själen nu vuxna kan ställa till med väldigt mycket skit.

Nån har redan frågat, men har inte sett att du svarat, varför känner du som du gör om din man så himla tydligt visar och är överens med dig om att exet inte har nått att göra med ert liv?

Om du absolut inte vill att din man umgås med exet är det ju idiotiskt att inte följer med på barnaktiviteterna. Han vill uppenbarligen ha någon att dela det med och om du inte är med kommer han självklart umgås med mamman. Han kommer knappast stå helt för sig själv och glo när det finns någon annan där som han kan dela stunden med i ditt ställe. Du gör dig själv både otillräcklig och överflödig genom att utebli. Och du ger mamman makten att styra ditt liv och bidrar säkert till bilden hon har av att hon har oinskränkt rätt till din sambos liv.

Jag går själv på alla tillställningar, det är ju inte så många, lucia, skolavslutning, nån fotbollsmatch. Jag är aldrig 5:e hjulet, morsan känner sig nog däremot ofta ensam eftersom hennes karl inte särskilt ofta vill vara med och varken min sambo eller jag är intresserad av att umgås med henne. Min sambos kontakt med morsan har verkligen minskat i takt med att jag blivit mer involverad och intresserat mig för barnet. I och med det har min åsikt också fått ta allt mer plats medans morsana vilja fått stå tillbaks. Nu delar han alla upplevelser med mig istället. För mig är det mycket tillfredsställande eftersom jag precis som du vill ha henne så lite i vårt liv som möjligt och i början kände mig extremt irriterad över hur hon försökte styra och ställa och ifrågasätta både min sambo och även mig.

Visst pratas det om morsan ibland. Det är självklart att barnet måste få tala om henne. Jag visar aldrig svartsjuka eller ovilja när barnet nämner morsan. Dessutom pratar barnet mest om hur mycket morsan och styvpappan bråkar. Det kan inte vara så roligt för henne att barnet så gärna anförtror sig till oss om problemen i andra hemmet.

Det är synd om detta barn. Han kommer aldrig att känna sig unik och underbar hemma hos er. Jag vet vad jag talar om, för jag var ett sådant barn som fick en sådan styvmor. När förhållandet gick åt skogen och pappa hittade en annan ogen, var jag och min syster lite äldre, men fick höra, tja de är rätt stora, de flyttar snart och då kan vi göra saker som bara vi vill utan hänsyn till andra.. Vi kände aldrig den där villkorslösa kärleken där pappa alltid prioriterade oss. Det var alltid konkurrens om pappas tid. Usch. Leta efter en Anna utan barn. Det är mitt råd. Jag och syrran är trasiga i själen nu vuxna kan ställa till med väldigt mycket skit.

Det är synd om detta barn. Han kommer aldrig att känna sig unik och underbar hemma hos er. Jag vet vad jag talar om, för jag var ett sådant barn som fick en sådan styvmor. När förhållandet gick åt skogen och pappa hittade en annan ogen, var jag och min syster lite äldre, men fick höra, tja de är rätt stora, de flyttar snart och då kan vi göra saker som bara vi vill utan hänsyn till andra.. Vi kände aldrig den där villkorslösa kärleken där pappa alltid prioriterade oss. Det var alltid konkurrens om pappas tid. Usch. Leta efter en Anna utan barn. Det är mitt råd. Jag och syrran är trasiga i själen nu vuxna kan ställa till med väldigt mycket skit.

Hennes blotta existens stör mig. Och som jag sa här ovan, det är otroligt jobbigt att behöva ta hänsyn till henne. När hon bestämmer att hon ska ha sitt barn så har jag och min man lite tid att göra vad vi vill, men så fort hon bestämmer och ställer krav på att få "lite ledigt" (trots att barnet är permanent boende här och därmed inte träffar sin mamma särskilt ofta) så är det vi som ska drabbas. Mina planer på ledig tid ställs in för att hon prioriterar nöjen framför att vara med det barnet hon satte till jorden. Jag stör mig alltså dels på hennes blotta existens, hennes sjuka prioriteringar men också det faktum att hon genom sina handlingar visar att hon tror att hon är någon slags prioritet i allas liv. Jag vill vara den viktigaste i mitt liv, och jag vill ha min man för mig själv och inte dela honom med en bortskämd, lat kvinna. Hur kan man inte avsky mamman till ens partners barn? Jag förstår inte vad det är att ifrågasätta.. hennes agerande, hennes prioriteringar, saker jag hör om henne gör att jag tycker extremt illa om henne. Inte att förglömma allt det hon inte gör som får en att häpna...

Spelar ingen roll om jag är ung eller gammal, har barn eller inte. Mamman till detta barn är fortfarande lika förbluffande märklig och det kommer jag alltid ifrågasätta,även om tjugo år med flera barn på nacken...

Jag har inget behov av att hävda mig framför mamman. Har inget behov av att visa min plats, eller lägga tid på att göra saker för att hon ska veta att hon är oviktig. Jag önskar bara att jag slapp ta hänsyn till henne planer och önskemål, och höra prat om henne.