Råd till en bonusmamma?

I denna konstellation firar mamman sitt barn för sig och pappan sitt barn för sig. De firar inte ihop. Kommer barnet, när barnet bli större, önska fira födelsedagar tillsammans med båda föräldrarna samtidigt så kommer min man att säga att de ska fira separat. För mig skulle det vara konstigt om det från ingenstans ska börja firas tillsammans. Och då skulle jag självklart ha ett problem med det. Jag gick inte in i detta med en man som umgås med sitt ex stup i kvarten, utan med en man som ser sin familj (jag och barnet) som en familj och ser resten som resten. Han bryr sig inte om vad som försiggår hos mamman då han inte vill att hon ska tro att hon har något att säga till om hemma hos oss. Skulle min man plötsligt börja säga att de ska umgås tillsammans så skulle jag, som jag sa, ha mycket emot det. Och jag skulle självklart inte fira tillsammans med dem, om det innebar att mamman skulle vara med. 

Jag är som sagt inte svartsjuk på henne som person. Är bara irriterad på att hon ska behöva ha en så stor del av mitt liv och att vissa här tycker att hon ska ha rätt att göra det. Är hon välkommen att klampa in här när som helst också, ta mina grejer kanske? Blir så trött när det förväntas att man, bara för att man är mamma, har rätt till allt och alltid ska sättas i första rummet. Hennes barn är hennes barn men det betyder inte att världen kretsar varken kring henne eller hennes barn. Jag lever inte mitt liv på mammans villkor och vill inte ha med henne att göra. Varför är det konstigt?

Sen - en annan aspekt ts - för välmående barn - kanske det ur BARNETS vinkel vore viktigt att se att ens mamma o pappa kommer sams, kan träffas o umgås o inte undviker varandra. Tänk så mycket öppenhet det ger ett barn inför framtiden jämfört med föräldrar som tjurar o vägrar ses, överlämningar i tysthet, nya kvinnor/män som muttrar vid sidan om osv. Se saken brett, vem vinner i längden på vad. Våra 5 barn (mina o dina alltså) har idag som unga vuxna en otrolig bred o öppen syn på förhållanden o relationer o vår gemensamma dotter på snart 13 har växt upp med att man kan komma sams o ha det bra även fast föräldrarna skulle skilja sig. Här har vi firat (i vårt hus då som är större) studenter, skriftskola, kalas - alla haft kul o resp x har deltagit. Alla barn har lärt sig att bitterhet inte behöver bli ett släp efter en separation. Jag är dessutom idag vän med mannens x som är en härlig männsika med stort hjärta.

Återigen, det du missar här är att det är inte MAMMAN som har rättigheter, det är barnet.
Mamman har ingen rätt att klampa in hemma hos dig hur som helst, hon behöver inte komma dit om du inte vill bjuda hem henne, men hon är och förblir en del av din mans liv eftersom de har barn tillsammans.
Om du inte klarar av det så ska du ta en funderare på om du verkligen ska satsa på den här mannen.

Det är ju du som får för dig att hon har sådan roll. Jag har inte läst någonting från dina inlägg som skulle antyda att hon tar rätt till sig att klampa in i ditt hem. Du har skrivit att de har telefonkontakt gällande barnet och överlämningarna går bra utan dig, så vad är problemet? 

Jag fattar faktiskt inte hur du tänker?!?!

Jag har tre barn. Deras pappa och jag är skilda sen många år tillbaka. Efter skilsmässan har pappan absolut inte varit en del av mitt liv. Han har sitt eget liv, efter några år även en ny fru som ingår i hans liv. Varför skulle pappan vara en ovillkorlig del av mitt liv eller varför skulle jag vara en ovillkorlig del av pappans liv? Vi har ju valt att skilja oss och därmed valt att inte längre vara en del av varandras liv.

Barnen har aldrig bett att få fira födelsedag med oss båda, tvärtom har de njutit av att fira två födelsedagar varje år. Barnens konfirmationer och studenter har firats av alla i barnens släkt, föräldrar, bonusföräldrar, syskon, farföräldrar, morföräldrar, kusiner, osv. Men det gör inte oss föräldrar till en del av varandras liv.

Nej, jag förstår faktiskt inte din syn på hur "det ska vara".

Då ser vi det olika. Mitt barns pappa är en del av mitt liv även om vi inte delar livet längre. Han kommer alltid att vara det, på gott och ont, så länge vårt barn finns. Det skulle aldrig falla mig in att tvinga barnet att välja en av oss vid speciella tillfällen, det är upp till oss som vuxna att klara av att umgås när vårt föräldraskap så kräver. Vi kanske helt enkelt ser uttrycket "vara del av någons liv" olika?

TS, jag tror att om du vågade sätta upp dina egna ramar för vad som funkar för dig och för er familj så skulle du slippa känna en massa negativa känslor. Just nu känns det som att du kämpar med en bild av hur andra tycker att det borde vara, kanske tom din mans bild. Om "alla andra" anser att du i ena sekunden ska backa för att mamman är mamma och i andra sekunden ska bete dig som om bonusbarnet vore ditt eget barn (för annars kan du minsann skada barnet för livet) så blir det en omöjlig situation att försöka leva upp till. Hur du än kämpar så kommer du alltid misslyckas i någons ögon, och samtidigt har du inte ens varit sann mot dig själv (om du försökt leva upp till någon annans idealbild). På det sättet så förstör du för dig själv och känner dig mindre och mindre värd. Inte konstigt då att du får negativa känslor.

Försök istället fundera på hur du skulle vilja att din roll i er familj såg ut. Lev sedan upp till den bilden och du kommer känna dig mycket gladare och mer värd. De positiva tankarna får du då på köpet.

Varför skulle barnen tvingas välja en av oss föräldrar? Pappan är inte en del av mitt liv bara för att han kommer på en skolavslutning.

Enligt min definition på att vara en del av någons liv så är han det.
Enligt min definition så är alla människor jag har regelbunden kontakt med en del av mitt liv, eller åtminstone de vars väl och ve jag bryr mig om.