• Anonym (bonusmorsan)

    Råd till en bonusmamma?

    Hej på er! Vi har det lite svårt här i bonusfamiljen. Jag, barnlös sedan innan, och han med ett barn sedan innan. Hur gör ni för att få det att fungera? Vi kommer inte framåt. Det är så mycket negativitet och känslor, avundsjuka och känslor av otillräcklighet. Jag känner ett stort hat mot mamman som såklart påverkar oss alla. Svartsjuka antagligen för det hon har med MIN man. Jag är absolut inte svartsjuk på henne som person eller på hennes liv eller så. Det jag hatar är att hon alltid kommer vara en del av min mans liv och att hon går runt och tror att hon har en ovillkorlig rätt till det. Jag vill ha henne ut ur mitt liv, både fysiskt och mentalt. Det blir ju svårt dock att helt isoleras från henne då hennes barn är hos oss mycket. Och att barnet och mannen och andra pratar om henne. Jag blir galen på detta, kan inte hantera det och det spiller ut över min relation med min man men också i min inställning till deras barn. Vad kan man göra för att hantera detta? Någon annan som har liknande känslor? Att lämna MIN relation med MIN man är inte ett alternativ, jag vill bara att mina obefogade svartsjukekänslor ska försvinna och att jag ska kunna hantera detta som en självsäker person.

  • Svar på tråden Råd till en bonusmamma?
  • Anonym (bonusmorsan)
    Anonym (Mammatill3) skrev 2016-05-03 17:41:07 följande:

    TS, jag tror att om du vågade sätta upp dina egna ramar för vad som funkar för dig och för er familj så skulle du slippa känna en massa negativa känslor. Just nu känns det som att du kämpar med en bild av hur andra tycker att det borde vara, kanske tom din mans bild. Om "alla andra" anser att du i ena sekunden ska backa för att mamman är mamma och i andra sekunden ska bete dig som om bonusbarnet vore ditt eget barn (för annars kan du minsann skada barnet för livet) så blir det en omöjlig situation att försöka leva upp till. Hur du än kämpar så kommer du alltid misslyckas i någons ögon, och samtidigt har du inte ens varit sann mot dig själv (om du försökt leva upp till någon annans idealbild). På det sättet så förstör du för dig själv och känner dig mindre och mindre värd. Inte konstigt då att du får negativa känslor.

    Försök istället fundera på hur du skulle vilja att din roll i er familj såg ut. Lev sedan upp till den bilden och du kommer känna dig mycket gladare och mer värd. De positiva tankarna får du då på köpet.


    Jo, absolut, så kan det vara. Det är svårt att leva upp till förväntningarna och jag håller med om att det isåfall blir på betkostnad av mig själv (som du sa, att vara sann mot sig själv osv). Jag tar till mig av det du säger och ska verkligen försöka tänka på det.
  • Anonym (Mamma)

    Min pappa kom inte på min student eftersom mamma sa att hon inte skulle komma då. Jättefestligt. Not! Mina föräldrars oförmåga att prioritera mig och mina syskon framför sina egna gräl har skadat oss alla tre känslomässigt.
    Jag blir så trött på alla små våp som hittar en kille med barn, tvingar honom att sabba sin relation med barnet eftersom de MÅSTE vara nr 1, och sedan blir de chockade över att han inte blir världens bästa pappa till deras barn

    Grattis, du förstör inte bara din mans relation till sin första familj utan även den till hans andra, dvs din familj.

    Och här menar jag INTE de relationer där föräldrarna själva saboterar barnens relationer med varandra utan de där det kommer in en ny spelare som genast måste rasera allt som fungerade innan.

  • Anonym (bonusmorsan)
    Anonym (?) skrev 2016-05-03 18:06:12 följande:
    Varför skulle man inte det? Tror de flesta har bilder med sig själv och sina föräldrar när det gäller sådant. 
    Jag har inte, och mina föräldrar lever tillsammans. Tror det är högst individuellt. Om vi, partners till föräldrarna, levt med barnet under lång tid så är det inte kanske så konstigt om vi också skulle vara med. Eller är det nu vi ska snacka biologi, att det biologiska bandet är det absolut viktigaste, och så vidare? För så brukar det inte låta när det handlar om att ta ansvar för ett bonusbarn. Då ska man minsann strunta i att man inte är biologisk förälder utan ta till sig barnet som sitt eget.. Lite blandade signaler här, tycker jag.
  • Solereii

    Min mann har to barn, mammaen til barna er mammaen til sine barn annenhver uke, den uken barna er hos oss, er det pappa sine barn. 

    Så enkelt er det, min mann behandler meg som om jeg skulle vært mamma til barna, ikke bokstavelig, men det er jeg og hans barn som er hans familie, ingen andre. 

    At de engang var en familie er game over! Nå er det hans nye familie som er viktigst :) Det er ikke snakk om å komme først eller sist, vi er sammen om alt. 

  • Anonym (bonusmorsan)
    Anonym (Mamma) skrev 2016-05-03 18:26:05 följande:

    Min pappa kom inte på min student eftersom mamma sa att hon inte skulle komma då. Jättefestligt. Not! Mina föräldrars oförmåga att prioritera mig och mina syskon framför sina egna gräl har skadat oss alla tre känslomässigt.
    Jag blir så trött på alla små våp som hittar en kille med barn, tvingar honom att sabba sin relation med barnet eftersom de MÅSTE vara nr 1, och sedan blir de chockade över att han inte blir världens bästa pappa till deras barn

    Grattis, du förstör inte bara din mans relation till sin första familj utan även den till hans andra, dvs din familj.

    Och här menar jag INTE de relationer där föräldrarna själva saboterar barnens relationer med varandra utan de där det kommer in en ny spelare som genast måste rasera allt som fungerade innan.


    Jag undrar alltid hur välfungerande det var och hur stark relation de hade om en partner till en av föräldrarna kan komma och "förstöra allt"..
  • Anonym (Mamma)
    Anonym (bonusmorsan) skrev 2016-05-03 18:26:14 följande:
    Jag har inte, och mina föräldrar lever tillsammans. Tror det är högst individuellt. Om vi, partners till föräldrarna, levt med barnet under lång tid så är det inte kanske så konstigt om vi också skulle vara med. Eller är det nu vi ska snacka biologi, att det biologiska bandet är det absolut viktigaste, och så vidare? För så brukar det inte låta när det handlar om att ta ansvar för ett bonusbarn. Då ska man minsann strunta i att man inte är biologisk förälder utan ta till sig barnet som sitt eget.. Lite blandade signaler här, tycker jag.
    Numer kan mina föräldrar samarbeta, och både mamma, pappa och pappas fru är alltid med på alla barnkalas etc.
    Pappas fru är lika mycket en del av min familj som min mamma är det, men hade hon krävt att mamma och pappa inte fick träffa mig samtidigt hade hon inte blivit bjuden på mina barns kalas, och det finns inte på kartan att jag skulle ha separata kalas för mormor och morfar.

    Det är klart att en bonusmamma kan bli en självklar del av ett barns familj, så pass att hon sitter vid honnörsbordet och är med på studentfotona!
    Men om hon själv sagt redan från början att barnet alltid måste välja mellan mamma och pappa så ska det mycket till för att det ska kunna bli så.
  • Anonym (Mamma)
    Anonym (bonusmorsan) skrev 2016-05-03 18:43:35 följande:
    Jag undrar alltid hur välfungerande det var och hur stark relation de hade om en partner till en av föräldrarna kan komma och "förstöra allt"..
    Exempel: En kompis till mig skilde sig. Hon och exet hjälptes åt att hitta en bostad åt henne i samma område så att barnen kunde gå emellan. Allt var lugnt. Exet träffade ny, samarbetet funkade jättebra. Allt var lugnt. Nya flickvännen blev gravid. Barnen var lyckliga. Nya flickvännen ville flytta närmare sina föräldrar. Exet (=pappan, pojkvännen) säger "är du galen, jag kan inte överge mina barn". Nya flickvännen ställer ultimatum, jag flyttar med bebisen du får göra som du vill. Exet flyttar, barnen får nu träffa pappa och nya syskonet VH istf VV.
    Nya flickvännen nöjd. Pappan missnöjd (har hört att de separerat). Barnen ledsna. Min kompis asförbannad.

    Det är inte helt ovanligt tyvärr, jag har mer än en bekant som råkat ut för samma sak, även om detta är den enda jag stått så nära att jag sett alla detaljer.
  • Anonym (bonusmorsan)
    Anonym (Mamma) skrev 2016-05-03 18:49:36 följande:
    Numer kan mina föräldrar samarbeta, och både mamma, pappa och pappas fru är alltid med på alla barnkalas etc.
    Pappas fru är lika mycket en del av min familj som min mamma är det, men hade hon krävt att mamma och pappa inte fick träffa mig samtidigt hade hon inte blivit bjuden på mina barns kalas, och det finns inte på kartan att jag skulle ha separata kalas för mormor och morfar.

    Det är klart att en bonusmamma kan bli en självklar del av ett barns familj, så pass att hon sitter vid honnörsbordet och är med på studentfotona!
    Men om hon själv sagt redan från början att barnet alltid måste välja mellan mamma och pappa så ska det mycket till för att det ska kunna bli så.
    Ingen har sagt att barnet måste välja mellan mamma och pappa. Det skulle inte falla mig in. Det jag säger är att jag inte är intresserad av att vara på samma tillställning som min mans ex och mamman till hans barn. Jag kan ha en god relation till barnet utan att ha en relation med mamman. Jag respekterar barnets rätt till sina föräldrar och skulle aldrig kräva något annat, men jag kommer inte vara med om mamman är med.
  • Anonym (Mamma)
    Anonym (bonusmorsan) skrev 2016-05-03 18:43:35 följande:
    Jag undrar alltid hur välfungerande det var och hur stark relation de hade om en partner till en av föräldrarna kan komma och "förstöra allt"..
    Men jag förstår din poäng, absolut. Hade jag inte sett det hända på så nära håll hade jag hållit med dig helt och hållet där.
  • Anonym (bonusmorsan)
    Anonym (Mamma) skrev 2016-05-03 18:56:23 följande:
    Exempel: En kompis till mig skilde sig. Hon och exet hjälptes åt att hitta en bostad åt henne i samma område så att barnen kunde gå emellan. Allt var lugnt. Exet träffade ny, samarbetet funkade jättebra. Allt var lugnt. Nya flickvännen blev gravid. Barnen var lyckliga. Nya flickvännen ville flytta närmare sina föräldrar. Exet (=pappan, pojkvännen) säger "är du galen, jag kan inte överge mina barn". Nya flickvännen ställer ultimatum, jag flyttar med bebisen du får göra som du vill. Exet flyttar, barnen får nu träffa pappa och nya syskonet VH istf VV.
    Nya flickvännen nöjd. Pappan missnöjd (har hört att de separerat). Barnen ledsna. Min kompis asförbannad.

    Det är inte helt ovanligt tyvärr, jag har mer än en bekant som råkat ut för samma sak, även om detta är den enda jag stått så nära att jag sett alla detaljer.
    Så en kvinna ska inte få styra över sitt eget liv om mannen hon träffar har ett barn sedan innan? Detta är ett perfekt exempel på när en mamma tror att hon har ovillkorlig rätt till sina barns pappa. Pappan har gjort valet att skaffa barn med den "nya" och flytta med henne. Om du är kompis med den gamla mamman så tänker jag att det hon säger inte nödvändigtvis behöver vara sant. Han gjorde ju trots allt ett val att flytta. Det visar på hans karaktär, inte hans partners. Hon ställer ju inga orimliga krav när hon vill kunna leva sitt liv som hon vill.
Svar på tråden Råd till en bonusmamma?