Biomamman gick i taket, ge mig hopp.

Jag förstår ju rent praktiskt att den som har råd att betala kan göra det och också att om man kan göra stor skillnad på hur ens barn lever även när hen inte bor hos en så kanske man vill göra det. Men jag tycker som Ess. Utifrån det egna perspektivet alltså. Finns det någon partner som skulle acceptera det? Typ "vi har inte råd att åka dit på semester" så sitter exet där i en villa som ens partner betalar för. Usch jag får ångest bara av tanken. Som tur är har man ju möjlighet att leva som man vill och välja leva med någon som man vill.

Att han försörjer sina barn som lagen säger att han ska, efter förmåga, med blöjor, kläder och mat, ger knappast mamman en villa...

Hur skulle det drabba dig? Så länge han har till halva hyran halva, tv-avgiften och sin del av maten så spelar det ingen roll. Hans pengar = hans val.

Nu betalar inte exet hennes hyra, utan just mat, blöjor och kläder när det behövs. Detta är dock inte sambon jättesugen på att göra nu, när hon hotar med att dra och ta barnet med sig. Allting är väldigt rörigt just nu när hon slängt ur sig så mycket hemska saker.

Jag vet dock att hon gör sitt bästa för att lösa sin ekonomi. 

Mamman bor ju dock i en hyfsat billig tvåa men får inte ihop tillräckligt med jobb då hon bara rings in vid behov där hon är nu. Det är väl lite därför hon vill flytta också, dels för att få ihop ekonomin tillsammans med sin nye, dels för att få hela barnbidraget och dels för att min kille ska behöva betala fullt underhåll om han inte kan ha dem varannan vecka. Just denna biten är min kille förkrossad och skitförbannad över. 

Han betalar alltså inga jättestora summor varje månad. Men ibland behöver hon hjälp med blöjor, mat, kläder o.s.v. Det är ju ändå till barnet så att han får en dräglig tillvaro. Och jag tycker det är fint av honom och helt okej. 

Vår ekonomi är ju bra ändå och jag skulle gjort likadant för mina barn om det behövdes. De älskar ju sin pappa och behöver honom. 

Jag är mest orolig över att hon ska börja baktala mig inför barnet och att barnet inte kommer vilja komma hit pga mamman. Barnet är som sagt fortfarande väldigt litet och än så länge fungerar det jättebra mellan oss. Men tänk om han känner sig skuldmedveten och känner att han måste stötta mamma senare? Jag är rädd att hon ska börja trakassera mig och min kille, det snackas redan otroligt mycket om mig som inte är sant. Enligt henne lider jag av det ena och det andra, är alkoholist (dricker inte ens alkohol) o.s.v. Min kille bryr sig inte om sitt barn med mera....

I förrgår berättade min kille att vi officiellt är tillsammans för sitt ex. Hon har vetat om att vi har dejtat några månader och har inte sagt någonting.

NU däremot, NU blev hon fruktansvärt förbannad. Hon ska tydligen flytta till en stad 16 mil bort som hennes nya kille bor i och ta med sig barnen, min kille behöver inte göra sig besvär. Hennes barn ska INTE vara kring mig. Jag ska inte vara någon "jävla plastmamma" till hennes barn. De har gemensam vårdnad så hon kan givetvis inte bara ta barnen och flytta.

Vi är båda otroligt arga, frustrerade och ledsna. Både jag och min kille är två helt normala människor med barn sedan tidigare. Vi har båda fasta jobb, stabila liv och är otroligt lugna och harmoniska människor. Hon går på medicin och får knappt ihop till hyran (varav min kille alltid rycker in och betalar så att barnen får det drägligt även hos henne). 

Ge mig hopp, blir det bättre? När? Eller kommer det alltid behöva vara duster och slagsmål om barnen från och med nu? Jag vet inte riktigt vad jag ska göra mer än att vara ett stöd för min käresta.

Varför skaffar så många barn med någon man inte är helt stabil med? Barn är ett livslångt åtagande, och partnern man gör det med får man dras med i minst 20 år. Barnet är bådas. Menar inte att man måste vara ihop all den tid, men att man måste ha en hyfsad relation till varandra under all den tid, oavsett form. Fullkomligt obegripligt för mig att man inte tänkt igenom detta före.

Varför skaffar så många barn med någon man inte är helt stabil med? Barn är ett livslångt åtagande, och partnern man gör det med får man dras med i minst 20 år. Barnet är bådas. Menar inte att man måste vara ihop all den tid, men att man måste ha en hyfsad relation till varandra under all den tid, oavsett form. Fullkomligt obegripligt för mig att man inte tänkt igenom detta före.