Biomamman gick i taket, ge mig hopp.

Jag ber om ursäkt, det var inte menat så. Känner mig bara otroligt arg och sårad då mamman slängde ur sig att jag inte är bra för barnen, att jag inte är pålitlig, att jag är psykiskt sjuk och därför inte ska vara i närheten av barn. Inget av det är sant förstås. Det är såklart inte relevant att hon tar medicin egentligen. Jag var bara sårad över allt hon slängde ur sig. 

Hon är en bra mamma vad jag vet och hon älskar sitt barn.

Mamman bor ju dock i en hyfsat billig tvåa men får inte ihop tillräckligt med jobb då hon bara rings in vid behov där hon är nu. Det är väl lite därför hon vill flytta också, dels för att få ihop ekonomin tillsammans med sin nye, dels för att få hela barnbidraget och dels för att min kille ska behöva betala fullt underhåll om han inte kan ha dem varannan vecka. Just denna biten är min kille förkrossad och skitförbannad över. 

Han betalar alltså inga jättestora summor varje månad. Men ibland behöver hon hjälp med blöjor, mat, kläder o.s.v. Det är ju ändå till barnet så att han får en dräglig tillvaro. Och jag tycker det är fint av honom och helt okej. 

Vår ekonomi är ju bra ändå och jag skulle gjort likadant för mina barn om det behövdes. De älskar ju sin pappa och behöver honom. 

Jag är mest orolig över att hon ska börja baktala mig inför barnet och att barnet inte kommer vilja komma hit pga mamman. Barnet är som sagt fortfarande väldigt litet och än så länge fungerar det jättebra mellan oss. Men tänk om han känner sig skuldmedveten och känner att han måste stötta mamma senare? Jag är rädd att hon ska börja trakassera mig och min kille, det snackas redan otroligt mycket om mig som inte är sant. Enligt henne lider jag av det ena och det andra, är alkoholist (dricker inte ens alkohol) o.s.v. Min kille bryr sig inte om sitt barn med mera....

Nu betalar inte exet hennes hyra, utan just mat, blöjor och kläder när det behövs. Detta är dock inte sambon jättesugen på att göra nu, när hon hotar med att dra och ta barnet med sig. Allting är väldigt rörigt just nu när hon slängt ur sig så mycket hemska saker.

Jag vet dock att hon gör sitt bästa för att lösa sin ekonomi. 

Min kille. Inte exet. Hennes ex. Inte mitt. Haha, jag klöddar till det här.

Dem har haft en bra relation tills nu. Min kille älskade henne fruktansvärt mycket, det var hon som gjorde slut. Nu är jag för det första inte välkommen in i bilden. Hon verkar dessutom ha räknat kallt med att min kille bara skulle låta henne flytta med barnen.Jo, han tar i sådana fall barnet på heltid om han kan. Det jobbiga är processen dit och min kille är så himla rädd att bli den som förlorar boendet även om han såklart kommer att kämpa för det. Hon hotar med så himla mycket och det är inte kul att behöva gå upp i rätten för att få ha kontakt med sitt barn. Han vill förstås att barnet ska ha tillgång till båda sina föräldrar, medan hon tycker att han inte behövs för hon har ju en ny kille "som är mer pappa än han någonsin varit". Han är verkligen en helt fantastisk pappa och har varit närvarande hela barnets liv.