Vad är det bästa för barnet, egentligen?
Mamman och pappan bodde 40 mil ifrån varann. Mamman flyttade närmare pappan när barnet var 2,5 år gammalt. Numera bor mamman och pappan cirka 2 biltimmar från varann.
Barnet är 4,5 år. Hittills har umgängena skett väldigt sporadiskt (pga pappans prioriteringar), i staden där mamman och barnet bor.
Nu vill pappan att barnet ska vara hos honom under umgängestillfällena. Mamman skulle också tycka att det var bra, förutsatt att umgängena sker efter schema (varannan helg - så att det inte dröjer sju veckor, eller mer, mellan umgängestillfällena, utan att man håller det till varannan helg).
Kruxet i det hela är dock att barnet verkligen trivs med att ha umgängena hemma i sin stad. Barnet vägrar följa med pappan hem och det hela blir väldigt kaotiskt och ångestladdat.
Umgängena är ju till för barnet. Det är barnet som har rätt till båda sina föräldrar, således borde väl umgängena ske på barnets villkor (dvs träffa pappa under dagtid, men sova hemma i sin säng hos mamma). Eller?
Om det hela är för barnets bästa, så borde man väl inte tvinga iväg ett gråtande, skrikande barn mot dennes vilja. Eller?
Hur gör man egentligen? Vad är rätt? Vad är fel? För vems skull är _egentligen_ dessa umgängen?
Är barnet för litet än? Kommer det att ge med sig ju äldre barnet blir?
Många frågor. Någon som har svaren?
