Vad är det bästa för barnet, egentligen?

Hos oss har vi haft det så i flera år, då vi åker till "sommarstugan" de flesta helger. Inget vare sig barnet eller vuxna lider av, tvärtom.

Tack så jättemycket för ditt svar!

Saken är den att jag har föreslagit ett lite "skonsammare" tillvägagångssätt, genom att låta barnet sova med pappan i den lokal som pappan själv sover i då han är här på umgänge. Den lokalen ligger bara några minuter från vår bostad. Dock vill inte pappan detta, av två skäl; dels för att han inte vill gå och lägga sig klockan sju (som barnet gör), men också då han menar på att barnet inte ska kunna ha möjligheten att komma hem till mig om barnet blir tröstlöst på kvällen eller under natten.

Barnet älskar sin pappa väldigt, väldigt mycket! Barnet skulle bli enormt ledsen om umgängena upphörde helt. Dock anser inte jag det vara rätt att ställa ett ultimatum på ett litet barn; antingen följer du med pappa hem på umgänge, eller så slutar pappa att umgås med dig. Det är alldeles för brutalt.

Allt barnet vill är att få träffa sin pappa så ofta som möjligt, och detta i barnets hemmiljö. Jag anser att vi, för barnets skull, bör fortsätta med umgänget så som det ser ut idag (med enda skillnad att det från nu måste bli lite bättre kontinuitet). Jag tror att bara barnet får bli lite äldre och mogna till sig lite, så kommer umgänge och övernattning hemma hos pappan inte vara några som helst problem. - Det ska var kul och framförallt frivilligt att åka till pappa. Barnet ska inte behöva bli tvingad, - gråta och skrika. Det hela ska ju vara roligt. Det är ju för barnets skull och det är barnets bästa som ska ligga i fokus. - Att inifrån bilen sitta och skrika, bankandes på rutan, för att barnet vill ut ur bilen - det kan knappast vara för barnets bästa. Det kan väl ingen människa påstå?

Innerst inne tror jag ärligt talat inte att något barn mår bra av att ha två hem, två sängar, osv, osv, osv. Att tvingas byta hem ideligen. Fruktansvärt! - De flesta vuxna skulle nog inte heller vilja ha det så, så varför tvingar man sitt barn att ha det så!?

Kan inte pappan få sova hos er och du sover i övernattningslokalen? Då är barnet hemma, pappa har ansvaret och du finns i närheten men inte exakt just där. Stackars mig då som hade tre hem när jag växte upp, mammas, pappas och morföräldrarnas landställe på sommaren (så jag slapp vara hemma i stan och gå på dagis/fritids på sommaren när mamma och pappa jobbade). 

Varför jag föreslog att barnet skulle sova i lokalen tillsammans med pappan, var just för att barnet skulle få komma iväg och sova hemifrån, men ändå ha mig nära OM det hela inte skulle fungera.

Men om barnet just nu är som tryggast hemma så kan ju det vara en lösning för att vänja sig vid att sova med pappa utan mamma? Som steg 1 menar jag. 

Det jag egentligen vill ha svar på, är huruvida man ska tvinga iväg ett barn som verkligen inte vill, eller om man bör vara lyhörd och anpassa umgänget efter barnets behov, snarare än umgängesförälderns behov?

Umgängena är ju, trots allt, till för barnet. Då borde de ju också utformas och anpassas så att barnet faktiskt trivs med umgängena. Eller?

Självklart ska inte ett barn tvingas iväg men samtidigt så ska man inte hindra umgänget med den andre föräldern vilket det kan ses som om man håller barnet hemma med motiveringen att det inte vill. 

Så du och pappan behöver se till att hitta en fungerande lösning på problemet. Om ni inte kan göra det på egen hand får ni ta hjälp av familjerätten.

Det jag egentligen vill ha svar på, är huruvida man ska tvinga iväg ett barn som verkligen inte vill, eller om man bör vara lyhörd och anpassa umgänget efter barnets behov, snarare än umgängesförälderns behov?

Umgängena är ju, trots allt, till för barnet. Då borde de ju också utformas och anpassas så att barnet faktiskt trivs med umgängena. Eller?