Vad är det bästa för barnet, egentligen?

Ingen som vet, som har något svar?

Någon som bara har en personlig åsikt i frågan?

Fler än 80 personer som har läst, men ingen har skrivit något.

Är det något i min text som är otydlig, så hojta till så försöker jag förklara bättre. :)

Även om du inte har några "korrekta" svar (om det öht finns några sådana i denna fråga?), så skulle jag bli oerhört tacksam för enbart en personlig kommentar - hur just du ser på det hela och hur just du hade valt att göra om du var i samma sits.

Tack så jättemycket för ditt svar!

Saken är den att jag har föreslagit ett lite "skonsammare" tillvägagångssätt, genom att låta barnet sova med pappan i den lokal som pappan själv sover i då han är här på umgänge. Den lokalen ligger bara några minuter från vår bostad. Dock vill inte pappan detta, av två skäl; dels för att han inte vill gå och lägga sig klockan sju (som barnet gör), men också då han menar på att barnet inte ska kunna ha möjligheten att komma hem till mig om barnet blir tröstlöst på kvällen eller under natten.

Barnet älskar sin pappa väldigt, väldigt mycket! Barnet skulle bli enormt ledsen om umgängena upphörde helt. Dock anser inte jag det vara rätt att ställa ett ultimatum på ett litet barn; antingen följer du med pappa hem på umgänge, eller så slutar pappa att umgås med dig. Det är alldeles för brutalt.

Allt barnet vill är att få träffa sin pappa så ofta som möjligt, och detta i barnets hemmiljö. Jag anser att vi, för barnets skull, bör fortsätta med umgänget så som det ser ut idag (med enda skillnad att det från nu måste bli lite bättre kontinuitet). Jag tror att bara barnet får bli lite äldre och mogna till sig lite, så kommer umgänge och övernattning hemma hos pappan inte vara några som helst problem. - Det ska var kul och framförallt frivilligt att åka till pappa. Barnet ska inte behöva bli tvingad, - gråta och skrika. Det hela ska ju vara roligt. Det är ju för barnets skull och det är barnets bästa som ska ligga i fokus. - Att inifrån bilen sitta och skrika, bankandes på rutan, för att barnet vill ut ur bilen - det kan knappast vara för barnets bästa. Det kan väl ingen människa påstå?

Barnet är som sagt 4,5 år och är trött vid den tiden. - Trött på kvällen och pigg på morgonen, så varför bryta ett vinnande koncept?

Förstår inte alls varför barnet ska ändra sin dygnsrytm för pappans skull!? Det låter ju helt absurt!

Finns det någon som har svar på frågorna? Finns det ens några rätt och fel, eller är det helt och hållet från fall till fall?

Varför jag föreslog att barnet skulle sova i lokalen tillsammans med pappan, var just för att barnet skulle få komma iväg och sova hemifrån, men ändå ha mig nära OM det hela inte skulle fungera.

Nej, det tror jag blir märkligt om mamma plötsligt "flyttar ut".

Dock skulle inte den lösningen ändra pappans inställning till det hela.

Det jag egentligen vill ha svar på, är huruvida man ska tvinga iväg ett barn som verkligen inte vill, eller om man bör vara lyhörd och anpassa umgänget efter barnets behov, snarare än umgängesförälderns behov?

Umgängena är ju, trots allt, till för barnet. Då borde de ju också utformas och anpassas så att barnet faktiskt trivs med umgängena. Eller?