Vad är det bästa för barnet, egentligen?

Tidigare bodde jag cirka 4 biltimmar från pappan. När barnet var 2,5 år så flyttade jag närmre pappan, för att främja deras umgänge, så numera ligger avståndet på mellan 1,5-2 biltimmar.Jag har aldrig, och kommer aldrig att vända mitt gråtande barn ryggen. Det går emot allt jag tror på.

Att locka med godis går inte, då barnet inte äter godis. ;) Vi har försökt att "locka" och "muta" med diverse roliga aktiviteter. Men barnet vill inte sova där, eller ens vara där.

Lokalen var tänkt som en slags "inskolning". Att barnet tränar på att sova någon annanstans än hemma, men att jag ändå finns till hands om barnet inte lyckas komma till ro med pappan efter nån timma eller så.

Lokalen skriver jag, för jag vet inte vad jag ska kalla det. Dock påminner det mer om ett hotellrum, med soffa, säng, bord och stolar, WC, samt ett pentry som är fullt utrustat med allt vad ett kök behöver. Stora fönster på två av väggarna, gardiner och allmänt hemtrevligt. Så det är ingen lagerlokal precis.

För att jag är född och uppvuxen i den staden jag bodde i innan, liksom pappan är född och uppvuxen i staden han fortfarande bor kvar i.Det tror jag också - dock tror jag att det kommer utan att man först blivit tvingad. Jag är övertygad om att viljan att åka till pappa kommer att komma med ålder och mognad.Jag håller helt med dig. Saken är dock den att nio gånger av tio, som pappan är här på umgänge, så följer han med barnet till barnets rum och sedan håller de sig där tills det är dags för mat (något som jag får stå för, för att pappan aldrig kommer ihåg att planera för det innan). Det har hänt nån gång att pappan tagit med sig barnet till någon närliggande park, men aldrig längre. Jag har föreslagit att fiska vid vattnet, gå till bibblan, till den stora parken i stan, osv, osv, osv, men han gör det liksom inte.

Det ante mig att det var dit du ville komma. ;) Jag hade inte tänkt att nämna något ingående om det, då jag helst inte vill bli igenkänd. Men du lär ju inte släppa det och snart går väl nån annan igång på samma fråga, så; nej, för vi har aldrig bott tillsammans.

Jag bodde i min hemstad och blev gravid. Vi hade ett on-off förhållande och pappan träffade en annan tjej (som det förvisso tog slut med långt innan barnet föddes, men då hade inte jag några känslor för pappan). Jag flyttade mer än halvvägs för mitt barns skull. Jag trodde, i min dumhet, att även pappan skulle kompromissa och flytta halvvägs, men icke.

Varför jag flyttade halvvägs beror på två saker; 1. Ekonomin tillät inte pappans stad. 2. Jag ville inte flytta alltför långt bort från min släkt och mina vänner (som barnet träffat dagligen under 2,5 års tid).

Jag anser nog att jag gjort mitt vad gäller bostadsbiten.