Hur ska vi nå vår son? Autism??
Kan börja med att skriva att jag precis suttit och skrivit ett låååångt inlägg och så när jag skulle posta det så stårt det att jag inte är inloggad och allt försvann :( Så nu tar jag det igen men lite kortare version....om det går.
Jag blir snart tokig. Mitt huvud är fullt av tankar.
Vår son är nyss fyllda 2 år. Han pratar inte, säger inte ett endaste ord, inte mamma eller pappa, inte titta eller där, typ de vänligaste orden som kommer först. Ingenting. Han pekar inte, han förstår ytterst lite av det vi säger eller ber han om. Ber vi honom hämta något kan han inte det. han kan dock hämta sin mugg om han vill ha dricka och ge den till mig eller sin pappa. han kan hämta en leksak som han vill ha hjälp med eller som han vill att vi ska leka med honom med.
Han radar upp sina bilar fint på en linje, inte alltid men det händer iallafall en gång dagligen. han älskar sina bilar, kör med dom och ska gärna ha med någon bil när han ska sova. Han snurrar runt ibland vilket vi trott var som han dansade men efter att ha läst på lite om autism så förstår jag att det är en ganska vanlig sak som barn med autsim gör. Han kan även rada up andra saker på linje, som tex små böcker han har.
Han kan bli rädd när folk applåderar på tv:n, han blir ledsen och börjar gråta. Han blir även ledsen om någon trillar eller tappar saker på tv:n. Han älskar att titta på tv. Vi låter honom bara titta en stund var dag på tv annars inget mer.
Han går hos dagmamma och hon säger att han inte är intresserad av de andra barnen där, han känner ingen empati och ska alltid vara först. Mycket av de saker som gör där och som inte fungerar, fungerar bra hemma med oss. Som sjunga, sjunger dom hos dagmamman blir han ledsen och börjar gråta. Hemma går det bra. Vi kunde till och med sjunga för honom på hans kalas nu när han fyllde år vilket inte gick så bra förra året.
Han är svår att få ögonkontakt med. Vi (hans föräldrar) får bra ögonkontakt med honom oftast. Kallar man på honom tittar han oftast på en men ibland struntar han i en. Går man sen närmre för att att få kontakt med honom tittar han på allt annat förutom en själv.
Han tycker inte om att man läser bok för honom. han tittar och bläddrar gärna i boken själv men inget annat. Och det ska gå fort. han bläddrar igenom boken fort förutom om boken handlar om bilar, då kan han sitta en stund och titta.
Han är annars en pigg och glad pojke, som vilken pojke som helst. han gillar att busa och skrattar högt och är glad. Han har fin motorik och det är inte svårt att få honom intresserad av nya saker.
Oftast får vi bättre kontakt med honom när vi busar med honom, tex om vi jagar honom och han får jaga oss, det gillar han och kan då titta oss i ögonen mycket och länge.
Han är kontaktsökande och gillar att sitta i vårt knä. Han kan komma fram till oss och vilja kramas. Så den biten är det inget konstigt med.
Jag känner bara att mitt hjärta går sönder snart. Mitt mammahjärta har känt länge nu att något inte stått rätt till. Vi har kollat hans hörsel eftersom vi trott att det var det som var felet, att han inte hört tillräckligt bra eller så. Vi har varit hos tre olika öronläkare för att vi nog hoppats på att det skulle vara hörseln (om man nu ska hoppas på något sånt). Min mamma tror fortfarande stenhårt på att det är öronen det är fel på eftersom min egen lillebror hade problem med hörseln och trots undersökningar mm så hittade dom inget förrän dom gick in och öupp och hittade "seg vätska" bakom trumhinnan. Det hade alltså ingen sett vid de vanliga undersökningarna. Min svärmor tror att det bara är som han är sen i utvecklingen. Men vi, hans föräldrar ser honom var dag, vi lever med honom och vi ser hur han beter sig i olika situationer, och vi märker att det är något annat än hörseln. Ju längre tiden gått desto mer börjar man inse det man inte vill inse. Men om vi som föräldrar börjar inse att det kan vara autism, borde våra familjer också göra det, elller försöka iaf. Känns inte som vi har deras stöd i detta annars.
Visstjag hoppas ju klart att det inte ska vara autism, men just nu ser det inte mycket bättre ut. Inget ont mot de föräldrar som har autism, det är absolut inget fel i det. Men när man är där vi är nu så känns det rätt hopplöst, man vet varken ut eller in. Man vill ha ett svar, gärna igår.
Vi har kontakt med en barnpsykolog som vi träffar regelbundet och hon ser framsteg var gång vi är där. Hon kommer vi träffa fram tills sonen är 2,5 år sen kommer hon göra en bedömning och i så fall remittera oss vidare till autismutredning. Första gången hon sa det höll jag på att börja gråta. Jag vill ju att min son ska vara frisk. Det vill väl alla föräldrar, att deras barn ska vara friska.
Jag gråter ofta. Missförstå mig rätt nu. Men man födde ju ett friskt barn, det sa dom ju på förlossningen när han kom ut, en fullt frisk pojke. Man trodde att man hade fått en frisk liten gosse, men så hände något, och nu står vi här två år senare och vår son har kanske autism?! vad hände där?! Någonstans på vägen tappdes jag bort. Så tänker jag och har funderat mycket kring detta. Jag har funderat på om jag gjort något konstigt under graviditeten, om det kan ha med mig att göra?! Kunde jag gjort något annorlunda. jag rökte inte, jag drack inte. Jag var inte sjuk under graviditeten. Men hur mycket jag än funderar kommer jag inte fram till något eller blir mycket klokare.
Jag älskar mina barn över allt annat på denna jord och jag ska kämpa för dom till världens ände och lite till. Det spelar ingen roll om vår son har autism eller inte, han är vår son och han är unik på sitt sätt. Alla barn är unika. Kan tillägga att vi har ett barn till som är 5 månader. Vi har liksom inget att jämföra med. Vet att man inte ska jämföra barn men det är svårt när man inte får något direkt gensvar från sitt barn och som inte pratar eller förstår så mycket vid 2-års ålder. Man funderar, så är det. Man vill sitt barns bästa och man vill hjälpa, en ganska naturlig sak är att fundera på hur och varför och hur man ska kunna hjälpa.
Är det någon där ute som känner igen sig i det jag skriver? Någon med tips? Någon med tips på hur man kan kommunicera med sitt barn utan talet? Vet att det finns tecken men jag är ganska säker på att vår son inte kommer finna det intressant.
Och jag hoppas jag inte trampat någon på tårna med det jag skrivit, ber om ursäkt i så fall, inte min mening alls!!!!
