Hur ska vi nå vår son? Autism??

Tysen tack för alla fina svar och tips och inlägg :) Det värmer!! 

Vi har kontakt med BVC, det var där det hela började. Vid 1,5 års kontrollen tog jag upp med dom att han just då var inne i en period där han rullade med väldigt mycket. Det kunde vara allt från en vindruva till en vattenflaska. Även saker som var avsett för annat än rulla, kunde han rulla med. Jag blev orolig. Även innan detta var jag orolig då han inte sa ett endaste ord, så jag ringde BVC för att prata om detta. Blev ett par samtal med vår BVC-sköterska angående hans tal och förståelse. Men vi beslutade att eftersom det var så nära inpå hans då kommande 1,5 års kontroll, att vi skulle avvakta tills dess. Då fick vi även träffa läkare vid 1,5 års kontrollen. Hon gav vår son två klossar, en fyrkantig och en rund. Han tog den runda och la den på golvet och började rulla med den. Nu ett halvår senare rullar han inte alls lika mycket med saker. 

Det som gjort att vi som föräldrar har hållt modet och hoppet uppe är att det mesta som han gör annorlunda, som då tex rulla med saker, blir bättre och går åt rätt håll.  Han har blivit mer nyfiken på saker och intresserar sig mer för andra saker än vad han gjorde förr, alltså han varierar med olika leksaker. Fast som jag skrev tidigare gillar han ju fortfarande sina bilar mest av allt :) Det behöver ju inte betyda att det skulle vara autism han har bara för att han gillar att leka med bilar extra mycket. Finns nog många barn som gillar en specifik sak en period, eller hela tiden men som utvecklas fullt normalt. 

Det som är det största hindret just nu är ju att han inte kan kommunicera alls med ord och väldigt lite förståelse. han har lärt sig förstå mer av det vi säger men det är ytterst lite. Han säger inga orda alls, och har aldrig gjort. Inte ens mamma eller pappa. Nu har han skapat sitt eget sätt att kommunicera med oss på. Han hämtar saker som han behöver hjälp med och vill han tex ha dricka så hämtar han sin mugg, som jag skrev tidigare. 
Det jag funderar på mycket är alla saker som blir mer komplicerade att genomföra. Tex, potträning. Hur ska man genomföra det med ett barn som inte förstår vad vi säger eller förklarar för honom, och när han själv inte kan säga något?? Vi kan ju visa honom att han ska sitta på pottan genom att ta med honom in i badrummet och sätta honom ner på den, men han blir ju ledsen och frustrerad när vi försöker få honom att sitta ner på den grejen som han inte sett förut och det måste ju för honom upplevas som väldigt konstigt och jobbigt eftersom vi inte kan förklara så han förstår, varför man ska sitta på pottan och vad han ska göra där. Samtidigt vet vi ju inte heller exakt hur mycket han förstår av det vi säger och förklarar för honom. Han kanske förstår mer än vad vi tror?! Men varför syns det då inte? Vad är det som gör att han inte går framåt i utvecklingen vad gäller tal och förståelse. Vårt första gissning var för att inte hörde oss, hans öron och hörsel var något fel på. Men om det inte är öronen då, vilket det ju nte verkar vara, vad är det då som gör att han inte pratar eller förstår oss?! Och om det är autism han har, vad är det där som gör att barn med den funktionsnedsättningen inte kan prata eller förstå? Nu vet jag att många barn med autism kan både prata och förstår, men de som inte kan det, varför kan dom inte det? Den frågan snurrar i mitt huvud var dag. Speciellt de stunder då sonen kan komma till mig och gråta, ställa sig vid mina ben och trycka pannan mot mina ben och vara jätte ledsen, Jag frågar honom vad det är, eller vad som hänt men han bara gråter. Till slut blir han mer frustrerad och gråter ännu mer och bara står där och stampar och jag börjar nästan gråta själv eftersom jag inte försår vad han vill och inte kan hjälpa honom. Man får prova sig farm men innan man kommit på vad det kan vara så har han ju hunnit bli väldigt mycket mer ledsen och frustrerad. Ibland kan det också vara så att jag inte alls kommer fram till vad det är som är felet och jag får då se på när min son gråter och gråter och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte kan hjälpa honom med det han vill eller behöver hjälp med. 

Nu går han hos dagmamma. Där är nästan bara barn som är yngre än honom och vi får nästan bara höra negativt om sonen när vi hämtar honom. Det känns nästan som dagmamman tycker han är till belastning ibland. Jag har kolla upp  förskola i kommunen som har två avdelningar för barn med  särskilda behov. Det är som en vanlig avdelning men dom har en grupp på mellan 3-5 barn som behöver stöd som tex i tal, förståelse eller koncentration. Det tycker vi kunde vara bra för vår son, även med eller utan autism då han är väldigt sen i utvecklingen. Jag har aldrig varit glad för förskola då jag tycker det är för många barn på för få personal (behöver kanske inte vara så i alla kommuner, men det är så här iaf). Därför hat vi valt dagmamma från början. Det har varit lugnt och bra. Men nu har det kommit till en punkt där jag måste lägga mina personliga åsikter och tankar åt sidan och ge min son det bästa, det HAN behöver för att komma vidare i sin utveckling. Det må hända att jag inte gillar förskolorna, men om det kan gynna min sons utveckling så är det så det får bli. 

Tack än en gång för alla tips och för att ni delat/delar med er av era liv. Det känns ändå skönt (även om jag inte önskar någon detta man går igenom) att man inte är ensam med alla dessa tankar och funderingar.  

Förresten, är det någon som vet hur vanligt det är att syskon till ett barn som har autism, får autism själv? 

UnikFamilj: Du skrev att du hade tre barn med autism. Vet du något om det? Hur vanligt det är att man får syskon med autism om man har ett barn redan med autism?

Vi har ju en liten på 5 månader. Han skiljer sig väldigt från storebror redan nu. Storebror var vädligt snäll som bebis, lugn och snäll. Det är den lille också, men han är mer "krävande" om man säger så. Många sa till oss när vår äldsta var bebis att vi var bortskämda som hade en så snäll och lugn bebis. han skrek endast när han var hungrig eller behövde ny blöja typ. Den lille nu han har mer krut i strupen, han skriker så fort något inte passar och han vill absolut inte ligga ner på en filt bredvid en utan ska helst, sitta i famnen på en hela tiden. Nu vet jag att barn med autism kan utvecklas helt vanligt för att senare stanna i sin utveckling helt. Så det är ju min stora oro nu ovanpå det andra. Om det nu skulle visa sig att storebror har autism, att då kanske lillebror också har det :O 

Det skulle knäcka mig höll jag på att skriva. Nej men inte knäcka mig men jag skulle bli väldigt ledsen. Jag älskar mina barn EXAKT lika mycket, med eller utan autism. Men förstå mig rätt, ett barn med autism måste vara en tuff sak att tackla, men två barn, eller flera, det måste ju helt enkelt vara än mer tufft.  Hur förbereder man sig på något sånt? Hur tacklar man det? Jag är känner ju en så enorm press och stress nu över att vaka över lillebror för att se minsta tecken eller likhet med storebror. Och jag känner också att jag vill ligga på extra mycket med lillebror nu under denna period för att göra allt för att han ska utvecklas "normalt". Och i mitt stilla sinne tror jag på något knasigt sätt att det skulle hindra honom från att ha/få autism, fastän jag vet att det är en medfödd nedsättning och säkert inget jag kan hindra :( Jag lägger så klart mycket tid på min stora pojke också. Vi jobbar väldigt mycket med honom också för att förbättra hans kommunikation osv. 
Men det är svårt, speciellt när man inte vet hur man  ska göra, utan gör det man tror är rätt och det som känns bäst. 

Tack alla för era svar. Och ursäkta att jag dröjt med att svara! Har varit mycket som hänt och vi är i full gång med att utreda. Vi ska bl.a göra en operation av sonens öron och få insatt rör om det behövs. Det ska göras ett hörseltest under narkos och dom ska då samtidigt kolla så att allt "står rätt till" i örat, anatomin så att säga och även kolla om det finns behov av att sätta in rör. Sen är vi i full fart med att få till en överförflyttning från dagmamma till dagis. 
Vad jag förstått, när det gäller autism, är spektrat väldigt brett och det finns lika grad på autism. Och barn med autism är olika och har olika "svårigheter". 

Just nu är det väldigt svårt när man inte har ett konkret svar. Jag är sån som vill veta NU, med allt. Iaf när det gäller en sån här sak. Tycker inte om att gå i ovisshet. Men som sagt, vi är i full gång med allt, och har varit nu sedan en tid tillbaka, även innan jag startade den här tråden!

Åter igen tack till alla som har skrivit och delat sin erfarenhet :)