jag undrar också hur det gått för alla som kände igen sig i det TS skrev. Jag tyckte också att vissa saker stämmer in på min nuvarande 3-åriga son. Vi ska påbörja utredning om några veckor men det blir inte lättare.
Jag går också och funderar på vad varför hur vad gjorde jag som medförde detta?
jag bara läser och läser försöker finna svar och så hittar man såna här artiklar :
Min lilla dotter var aldrig krävande eller lugn som bebis hon var både och. Som bebis hade hon full ögonkontakt och jag minns när hon som tre månader härmade oss och sträcke ut sin lilla tunga efter vi hade gjort det. Hon följde sin utveckling normalt började jollra när hon var ca 6 månader var tidig med motoriken. Nu idag när hon är två år säger hon bara ett fåtal ord undviker ögonkontakt vill inte leka med andra barn ej heller gärna vuxna. Vill endast ha en till hjälp med någon leksak. Hennes beteende liknar mest en katts: hon förstår men skiter i vissa saker och gör vad hon vill. Jag gråter över detta varje dag och skuldbelägger mig själv för vad som kan ha gått snett. Ja jag pratar med professionella men det hjälper inte : det är min lilla flicka och jag vill ju hon ska få ett bra liv....... Jag har väldigt svårt och acceptera det. Jag talar själv 4 språk... Vi har ingen autism i min släkt och min syster har 3 friska barn. Jag är rädd för min dotters framtid och jag är rädd för överallt man läser om autism står att de har en empatistörning... Det är det mest fruktansvärda för mig. Jag kommer aldrig kunna förstå henne. Och inga pengar inget jag kan göra kan hjälpa henne förstå empati.