Ofrivilliga enbarnsfamiljer

Nä... jag vet inte heller men har läst runt lite och det finns olika sätt man ska använda salvan och ett av de är ägglossnings-hjälp...
men om det nu är sant vet jag inte, men kanske värt ett försök om det nu har hjälpt andra...???

Hej!
Åh, vilken underbar tråd!
Vi har en son som är snart 5. Han kom till naturligt, men efter väldigt mycket kämpande. Fertilitet är uppenbarligen inte vår bästa gren...
Nu har vi precis avslutat vår första (och faktiskt sista) IVF-försök,med negativt resultat.. Det blev 2 ägg till frysen också, men jag vet inte om jag pallar. Jag tyckte det var så jobbigt med hela behandligen. Det är dyrt, jobbigt och något inom mig känner dessutom att det känns onaturligt att försöka tvinga kroppen att bli gravid på det här sättet (även om jag absolut inte moraliserar kring de som väljer att göra IVF massor av gånger.)

Nu känner jag att jag är i fasen att jag vill kunna acceptera. Jag vill framförallt inte hoppas, längta och kämpa längre, och då är acceptans enda vägen. Det är dessutom så jag tror man blir lyckligast i livet. 

Vår son har också börjat fråga efter syskon. Vår strategi har hela tiden varit att prata om att "alla familjer är olika". I en del finns ett barn, andra två, andra tre, osv, osv. Jag kan bli lite vemodig när jag märker att han på olika sätt "adopterar" småsykon, t ex låtsas att gosedjur eller vår katt är hans småsyskon, men jag påminner mig själv om att det inte är synd om honom. Han lever i en harmonisk familj, har föräldrar som älskar varann och honom mycket högt och njuter av att tillbringa tid tillsammans. Jag tror dessutom inte att syskon alltid är så roligt att ha, det är inte sjlävklart att man kommer överens i vuxen ålder, många "växer isär" på olika sätt, så man ska nog inte romantisera för mycket kring hur underbart det är.

För mig är nog, rent krasst, den stora sorgen att vi inte är med i "2-barnsklubben". Det är ju ändå det normala i dag. Man blir avvikande på nåt sätt. Det är en sak att förhålla sig till.

Jag känner att en strategi som jag tror på är att försöka hitta mer umgänge med också andra 1-barnsfamiljer, och kasnek också umgås mer med människor som inte har barn, så att man känner sig lite mer "normal". Har funderat  på att starta en tråd för ettbarnsfamiljer i min stad (Malmö). Var bor ni andra nånstans?
 

Vi bor i närheten av Varberg. Jag hade inte klarat av att lämna 2 embryon i frysen och ser inget ónaturligt att "tvinga" fram en graviditet (vi har grav manligt faktor och ser IVF som lika naturlig "medicin" mot barnlöshet som cytostatika mot cancer) Vi hade inte tänkt göra några syskonförsök alls, eftersom vägen till sonen var så oerhört tuff, men när vi fick en eskimå var vi tvungna att chansa (och ja, det var bittert att ha slängt 11000 rätt i sjön...) Ibland "längtar" jag till klimakteriet så jag kan slippa tro på mirakel varje månad och ha lika fel varje gång

Jaha, då bor inte vi så långt ifrån varandra - Halmstad.
Idag frågade sonen vad vi ska göra om vi inte blir godkända i Indien som familj till lillasyster, då sa jag faktiskt att jag vet inte men i vilket fall så är vi helt nöjda med att ha dig! Men han vill så gärna att hon ska bli vår, det vill vi allihop förstås! Men han har frågat efter syskon sedan han var tre och är medveten om att vi har väntat i fem år!

Även om denna tråd är gammal belv jag glad att jag hittade den. Vi har en son på 2 1/2. Han kom till genom hormonsprutor, men vi hade "vanligt" sex. När han var 1 år visste jag att det var dags för syskonförsök. Jag är inte naiv efter den långa resan och visste att det kan ta åratal innan det blir ett syskon. Min läkare belv förvånad att jag ville bli gravid igen när jag inte ens börjat jobba efter mamma ledigheten. 14 dagar efter ovitrelle sprutan visade mitt gravtest positivt! Men jag kände mig inte gravid och jag blödde. Jaja, tänkte jag. JAg tar ett test till om några dagar så visar det nog negativt för jag har nog missfall på g. Men nej, testet visade att min graviditet stegrats. Jag gjorde ett tidigt VUL som jag brukar på göra efter en stimulering. I vecka 7. Jag hade utomkveds och fick operera bort vänster äggledare. Därefter har vi gjort 3 försök. Varav en make-insemination . I morse satt jag och ringde kvinnoklinikens telefontid för infertilitets patienter. Men jag kom inte fram. Försöker igen i morgon.

Jag blev nästan lättad när jag inte kom fram. Pulsen slog i 190. Kommer vi orka en gång till? Kommer det gå med jobbet, att jag måste sticka iväg för äggblåsemätningar 1-2 ggr vecka? kommer det bli någon bebis? Siste försöket, sen får vi överväga IVF. Jag tror jag kommer stressa ihjäl mig. Vi vill så gärna ha ett syskon. Men som andra skriver här så får man inte gå runt och vara deprimerad när man har ett litet underverk. JAg trodde aldrig jag skulle bli gravid och föda fram en frisk son. Men syskomlängtan är större på något sätt. Jag vill ge min son ett syskon, jag vill göra allt vi kan.

Man blir ledsen när folk skriver att de blev gravida till slut "naturligt". Då kan ju inte deras problem varit så svåra. Ursäkta att jag låter hård. Jag har ingen ÄL och har aldrig haft. Det är svårt att förstå när jag förklarar. Vi kan omöjligt bli gravida spontant. Det är ett hån när folk försöker uppmuntra och säger: "Vi känner några som blev gravida när de slutade tänka på det" Fast jag förklarat att jag kan inte utan läkarhjälp bli gravid. Det är omöjligt. Jag producerar inte "ägg-hormoner", jag har klimakterie värden. Men när jag tar sprutorna blommar stockarna upp och producerar äggblåsor.

Men som det känns nu tror jag inte det blir ett syskon och jag måste vänja mig vid tanken. Men så länge det finns hopp......       

Babymajbe: Vi har manlig faktor till våra svårigheter och jag blir skogstokig när folk säger åt mig att slappna av och tänka på annat, så ska det fixa sig. Jag skulle kunna slappna av till medvetslöshet utan att sambon skulle få fler spermier!

Sitter i samma båt som de flesta av er. Har en son som kom till efter åratals kämpande och nu har vi kämpat några år för syskon. Tröstlöst. Självklart är jag oerhört glad för det barn jag har. Men jag sörjer mina missfall och de barn jag aldrig får. Det kan inte hjälpas.

Och även om alla naturligtvis har rätt till sin egen uppfattning... men i alla fall jag blir oerhört provocerad av de som försöker "trösta" mig med att allt i livet har en mening. 

Bah, säger jag. Jag kan inte se någon mening alls med att vissa måste plågas så ini helvete medan andra går helt oskadda genom livet.Jag har haft en längre väg till graviditet än de flesta andra, och en jävligare graviditet än de allra flesta - jag kan inte se någon mening med det alls. 

Vilken bra tråd detta var! Äntligen har man hittat "hem". En sak till som gör en ledsen är när folk pratar om rosenrot och salvor hit och dit. TÄNK om det hade varit så jävla enkelt.....Jag vill inte bara bitter och "hemsk". Men om folk nämner dessa huskurer, kan de ju inte ha tagit ens problem på allvar.  Men samtidigt borde man sluta upp med att söka empati. Så är det nog med alla åkommer och sjukdomar.

Nu är jag mitt i en hormonbehandling. Tar Menopur sprutor. Var på VUL förra veckan efter 6 sprutor. Inte mycket hade hänt. Näst mätning på Tisdag.  

Jag önskar er all lycka och hoppas att ni får syskon snart.. Har själv varit i er sits. Lycka till

Entlingen ett bra Tråd för mig också !!! Har också väntat vårt bebis i 4 år med mycket behandling och många tårar
Till slut fick jag bli gravid igenom FET , IVF (mislyckades första gången )  och har kvar 4 befruktade ägg.
Min dotter kom till värdeln i v. 31 (prematurbarn ) nu hon är 10månader korigerat ålder frisk och glad !

Jag blev akut operered av livmodern i samband med kejsarsnit på grund att blödningen ville inte ,kunde inte stoppas . Så flera barn för mig kan aldrig bli !!!:( Gråtter och har fruktansvär ont i hjärta med tanken på att Min Lilla Isabelle snart kommer att fråga om syskon .Vad ska jag säga till henne att fyra embryon fans kvar och väntatde på mig men jag har ingen livmodern ......

Är realistisk att tack och lov att jag lever kunde vara tragisk slut med mig låg i 7 timmar på operationbordet.
Har mycket känslor kvar sen des 111212 både glädje ,rädsla , mirakel 

Jag väcker liv i den här tråden. Jag har en fantastisk son på 3 år. Jag lever för honom. Men när jag fick honom insåg jag hur fantastiskt det är med barn och ville omgående ha en till. Nu har vi kämpat på i två år och inte gravida igen.
Min son kom till på andra försöket, så vi var nog lite optimistiska och tänkte att det skulle gå fort att bli gravid igen. Jag blev gravid på första försöket för snart 2 år sedan men det slutade i missfall. Sen har det inte tagit sig...
Ålder tickar på och jag har passerat 40. Jag får ingen hjälp av landstinget, pga ålder och barn sedan tidigare.
Det är så tufft psykiskt tycker jag, jag hoppas så varje månad att den här gången blir vi gravida, så kommer mensen och det känns som att jag blir slagen ner till golvet och jag tänker att nä nu ger vi upp... men så två veckor senare vid äl, tänker jag att kanske ska vi göra ett försök till.
Jag hoppas jag kan väcka liv i tråden igen, hade varit skönt att bolla sina tankar med andra som förstår. 

Om det är någon som vill följas åt privat över pm så skicka gärna ett till mig. Hade varit skönt att bara få gråta ut varje månad när mensen kommer, dela förväntningarna, stressen efter ägglossning,fick  vi till det på rätt dag osv. 
Ikväll kom by the way mensen, gör så ont, så ont, vill gråta. Och samtidigt väntar en vän barn, en kollega likaså. jag ser bara gravidmagar och två barnsföräldrar. 
Jag är så otroligt tacksam för den lilla killen jag har,.... och all kärlek jag kan ge och få av honom, men tänk vad fantastiskt med en till. 

Äntligen rätt tråd. Gammal men kanske någon kvar? Samma sits, har en dotter som är 7.. inga fel på oss föräldrar. Det jobbigaste är sorgen och traumat det blivit av att inte ge vår älskade dotter ett syskon.. barnvagnar, bebiskläder nästan allt finns kvar för ?tänk om det händer?  men det hånar mig rätt upp i ansiktet.. 

Jag är kvar! Glömde bort lösenordet till mitt gamla konto och startade ett nytt. Det är jag med 8-åringen här ovanför. 

Vi har också alla grejer kvar, jag tänker ibland att vi ska börja rensa ur, men jag klarar det bara inte. Kommer nog inte hända förrän jag är i klimakteriet och allt hopp verkligen är borta. 

Vi försöker dock att fokusera på här och nu, att vara nöjda med det barn vi har och den familj vi är. Vi har det superbra tillsammans och tillvaron är lugn och mysig. Vill aldrig att dottern ska växa upp och känna att vi alltid saknade någon. 

Visst är det jobbigt att behöva både ha kvar det nu när det typ är hopplöst för oss men ännu värre att plocka bort saker? 🙈 

får ni frågor om syskon från ert barn? Jag har fått massor tex ?varför har jag inga syskon, när får jag det? ?mamma när jag blir stor så blir jag aldrig moster? (hon är mest van vid mostrar i släkten) ?jag vill såå gärna ha en lillasyster eller lillebror?

det skär i hjärtat. Hur accepterar man sitt läge egentligen.. har du några andra tips? Försöker oxå som du fokusera på här och nu, jag är superduperbra tacksam för dottern vi har, går verkligen inte att beskriva vilken enorm kärlek vi har till henne o gör allt för henne. syskon är så välkommet och så blir det inte så..går ju inte att leva ett normalt liv tycker jag utan dessa mörka tankar

Har folk inget hyffs när dom ber om att få saker.. så ledsen man blir. Det blir så påfrestande när man vet vilken situation man själv sitter i.. 

Jag kan känna igen det med att barn gärna vill leka här oxå faktiskt. Men oftast kommer föräldern för att hämta sitt barn med småsyskonen in till oss för att det är så kul här säger dom. Det blir en dålig effekt då får vår dotter aldrig förstå vitsen av att själv få leka med en kompis. Den är jobbig att stå i tycker jag 😂 självklart är dom välkomna men vad ska man säga det blir lite knepigt 😂

Ibland funderar jag över om jag som förälder skulle vara annorlunda om jag hade två barn. Nu ger jag all min enegi, kärlel till min son, jag kan inte se vissa föräldrae klättra runt med sina barn på ryggen, ge dem 100 procent uppmärksamhet, hoppa i sängen och engagera sig så, jag kan inte se mina syskon som har flera barn, inte heller vänner. 
Å om jag hade haft en bebis så hade jag inte haft energin orken möjligheten. 
Men min största oro är att han ska känna sig ensam.
Jag har syskon men knappt kontakt med dem, men vi hade kul när jag var liten.
Ja går det inte så går der inte, han har än inte börjat fråga om syskon. Men leker gärna bebis.