Ofrivilliga enbarnsfamiljer

Jag förstår dig precis, vi har iofs inte svårt att bli gravida men att behålla fostret. Två sena missfall, v 17, under samma år. En biologisk son född v 24 och fick sedan veta att han stannat förvånansvärt länge... Vi hade redan före tredje försöket bestämt att det var det sista försöket och annars adoption. Vår son är också oerhört barnkär, redan när han var tre undrade han när han skulle få syskon. Vi var öppna från början och sa att det blir inte fler i mammas mage.
Men att vi vill ha syskon och att han har en storebror i himlen (han behöver inte veta båda). Han har alltid varit väldigt fundersam kring storebror och emellanåt "får han besök" av honom. Nu är sonen åtta och han har alltid älskat sina småkusiner.
Vi har stått i adoptionskö i fem år, haft papprena i indien i drygt fyra och precis fått barnbesked. väntar nu på att bli godkända i Indien och sedan få resebesked!
Men ni kanske inte vill adoptera? Ibland är det ju faktiskt så och det respekterar jag. Men det kan faktiskt vara ett sätt att få syskon...
Vi har haft så många år med bara sonen i fokus och gjort mycket saker tillsammans, sånt som är lättare att göra när man har ett barn (tror ju jag då, som inte har provat något annat). Skidsemestrar är trevligt, varit på Disneyland och bara gått på det han har velat. Sen måste vi ju rätta oss efter två viljor. våra resor har vi gjort med vänner med ett barn och med småkusinerna.
Redan från när han var bebis utgick vi ifrån att det kommer att dröja innan det blir syskon och umgåtts mycket nära med en familj med en jämnårig, de två är som syskon och har en fantastisk relation. Ibland känns kompisen som vår också!
Man får inte glömma att ett barn har sin tjusning och fler barn har sin tjusning. Precis som olika åldrar! Glöm inte att njuta av barnet och dess uppväxt istället för att stirra dig blind på syskonet som inte kommer....

Kram på dig!

Tack för ditt svar! Grattis till barnbesked! (Och tänk att ert lilla mirakel klarade 24 v i magen och sedan klarade sig utanför!) Min sambo har från början varit negativ till adoption, då vi bor utanför en liten stad och långt från storstaden multikultur. Sambons barndomsvänner är otroligt inskränkta och rent ut sagt rasistiska och även om vi inte tror att de skulle ge sig på ett adopterat syskon, så inser vi att att de återspeglar vad många andra tycker häromkring, vi vill inte flytta och tycker att ett adopterat barn förmodligen har svårt nog ändå att ha lämnat sitt ursprung. Vi är dessutom 38 resp 40, så det känns lite sent att ställa sig i kö....
Jag har bara en bror som inte kommer få några barn och sambons syskonbarn är inte så intresserade av sin lillkusin (jo, de stora pojkarna över 15, men inte de två som är närmare i ålder) Vi umgås med några ensamma mammor med varsitt barn, men det känns lite som att det mer är mina vänner än sambons, så vi har inte testat att resa eller göra mer avancerade saker ihop. Sonen är iofs bara 2,5 år, så han är fullt nöjd med tämligen enkla nöjen än så länge.
Vi känner inte att vi klarar vara familjehem just nu, men har kontaktat kommunen för att bli kontakt/stödfamilj någon helg i månaden. Vi har kompisar med goda erfarenheter av det.
Jag försöker verkligen njuta av sonen här och nu, men det är lite bittert att få kämpa mot 2-barnsnormen, när vi mer än gärna skulle leva upp till den....
Kram på dig med!

Jag och min fru väntade och kämpade länge. Vi tog banklån, pratade om adoption och deppade ned oss.
Vi levde ca 6-7 år med rader av misslyckade IVF, besvikelser och tårar innan vår lilla ängel kom till oss. 
Det fina var att hon blev till "helt naturligt"!
Nio år senare, lagom till min 40-års dag, fick vi meddela vår dotter att hon skall bli storasyster.
Även hon kom till "av sig själv". Helt amazing! 

Livet är fantastiskt.

Jag känner starkt för familjer som inte delar vår lycka. 

 

Jag och min man har försökt  nu i över 6 år på att få ett syskon till vår underbara dotter....

Tyvärr så vet vi orsaken och felet ligger hos mig som inte har ägglossning, blev gravid med hjälp av pregotime efter 1 år ( fick då vår dotter ) men sedan så hjälpte inte det eller hormonsprutor...till sist sa till och med läkaren till oss att vi skulle vara glada över att vi har vår dotter och ge upp tanken på ett barn till...

Först gick det väl an att bara ha 1 barn i tanken, men som åren gick så vill man ju så gärna få ett barn till och just nu är vår barn längtan så otorligt stor, mer än vad jag någonsin trott....

Funderar på att ringa läkaren igen och se om vi kan få ett sista försök men är rädd för samma svar som innan....

När jag insåg att det kanske inte skulle bli något syskon så bestämde jag mig för att det bara inte fick förstöra för oss. Vi hade ett underbart barn som vi faktiskt hade. Var i samma sits med ett socialt och väldigt relationsorienterat barn som skulle ha älskat att ha syskon.

Jag tänkte som så att om vi "bara" (om det nu kan vara bara med ett fantastiskt barn!) fick ett barn så ville jag till varje pris ta tillvara på det barnets barndom. Jag ville verkligen njuta av det barnet och inte förstöra barnets tid med oss på grund av längtan efter något som kanske aldrig skulle komma.

Skulle mitt enda barn inte få det allra bästa av mig för att det inte kom något syskon? Skulle jag under under hela hans uppväxt ha huvudet på annat håll? Jag ville ge honom en glad mamma som kunde njuta av det som var just då. Ville inte missa en minut av mitt enda barn. Chansen att uppleva världen genom ett barns ögon skulle inte komma tillbaka.

Mockobongo: Jag hoppas att du skrev av någon välmenande anledning, men det hjälper inte mig med andras solskenshistorier som inte kommer att hända oss och ffa inte med meningen "Det fina är att hon kom till "helt naturligt"!" På vilket sätt skulle det vara finare att ert barn kom utan hjälp, annat än att det gav er chans till ett mirakel till? Tänk gärna ett steg till innan du skriver till någon som inte har haft samma tur i livet som du!

Missa tid: Jag önskar att jag också bara kunde bestämma mig! Hade vi inte fått vittring på syskon hade vi kanske fått frid, men nu gnager tanken om vi skulle göra bara ett försök till, det kanske sker ett mirakel just den här ägglossningen (oddsen är i klass med 50000 kr/månad på triss typ) etc. Samtidigt vill jag som du säger ge mitt barn det allra bästa, för det blir bara den här chansen och så knyter det sig av prestationsångest när jag blir arg när han trotsar för trettielfte gången den dagen... H
Hade ni lätt för att få ert barn? När insåg ni att ni nog inte skulle få syskon?

Holmqvist: Har du åldern för dig är det väl bättre att ta kontakt med läkare och riskera ett nej eller misslyckande, än att ångra vad man inte gjorde? Vi har manlig faktor, så vi kan inte få någon medicinsk hjälp utan får bekosta allt privat om vi vill prova igen.

Jag är 31 år, snart 32. Inte så gammal, men ändå gammal...:)

Har även läst här på familjeliv om olika "egenkurer"  som man kan testa med: bland annat  rosenrot, progesteronsalva? Har köpt salvan, men vet inte riktigt hur man ska använda den...

Är det nån av er som har hört nåt eller provat själva med dessa kurerna? 

Progesteron är väl för att livmoderslemhinnan ska bli/vara tjock nog och för att förlänga tiden mellan ÄL och mens? Jag har tagit progesteronvagitorier/kräm i samband med IVF och då för att "stötta" livmoderslemhinnan.

Det stod på hemsidan att man kunde få ägglossning oxå av den....men vad vet jag..
man ska ju inte tro på alt man hör och läser--:(
 

Jag är ingen doktor, så det kan ju finnas fler effekter än de jag lärde mig under IVF-försöken!