Ofrivilliga enbarnsfamiljer

När jag insåg att det kanske inte skulle bli något syskon så bestämde jag mig för att det bara inte fick förstöra för oss. Vi hade ett underbart barn som vi faktiskt hade. Var i samma sits med ett socialt och väldigt relationsorienterat barn som skulle ha älskat att ha syskon.

Jag tänkte som så att om vi "bara" (om det nu kan vara bara med ett fantastiskt barn!) fick ett barn så ville jag till varje pris ta tillvara på det barnets barndom. Jag ville verkligen njuta av det barnet och inte förstöra barnets tid med oss på grund av längtan efter något som kanske aldrig skulle komma.

Skulle mitt enda barn inte få det allra bästa av mig för att det inte kom något syskon? Skulle jag under under hela hans uppväxt ha huvudet på annat håll? Jag ville ge honom en glad mamma som kunde njuta av det som var just då. Ville inte missa en minut av mitt enda barn. Chansen att uppleva världen genom ett barns ögon skulle inte komma tillbaka.