babymajbe skrev 2012-09-11 10:07:15 följande:
Även om denna tråd är gammal belv jag glad att jag hittade den. Vi har en son på 2 1/2. Han kom till genom hormonsprutor, men vi hade "vanligt" sex. När han var 1 år visste jag att det var dags för syskonförsök. Jag är inte naiv efter den långa resan och visste att det kan ta åratal innan det blir ett syskon. Min läkare belv förvånad att jag ville bli gravid igen när jag inte ens börjat jobba efter mamma ledigheten. 14 dagar efter ovitrelle sprutan visade mitt gravtest positivt! Men jag kände mig inte gravid och jag blödde. Jaja, tänkte jag. JAg tar ett test till om några dagar så visar det nog negativt för jag har nog missfall på g. Men nej, testet visade att min graviditet stegrats. Jag gjorde ett tidigt VUL som jag brukar på göra efter en stimulering. I vecka 7. Jag hade utomkveds och fick operera bort vänster äggledare. Därefter har vi gjort 3 försök. Varav en make-insemination . I morse satt jag och ringde kvinnoklinikens telefontid för infertilitets patienter. Men jag kom inte fram. Försöker igen i morgon.
Jag blev nästan lättad när jag inte kom fram. Pulsen slog i 190. Kommer vi orka en gång till? Kommer det gå med jobbet, att jag måste sticka iväg för äggblåsemätningar 1-2 ggr vecka? kommer det bli någon bebis? Siste försöket, sen får vi överväga IVF. Jag tror jag kommer stressa ihjäl mig. Vi vill så gärna ha ett syskon. Men som andra skriver här så får man inte gå runt och vara deprimerad när man har ett litet underverk. JAg trodde aldrig jag skulle bli gravid och föda fram en frisk son. Men syskomlängtan är större på något sätt. Jag vill ge min son ett syskon, jag vill göra allt vi kan.
Man blir ledsen när folk skriver att de blev gravida till slut "naturligt". Då kan ju inte deras problem varit så svåra. Ursäkta att jag låter hård. Jag har ingen ÄL och har aldrig haft. Det är svårt att förstå när jag förklarar. Vi kan omöjligt bli gravida spontant. Det är ett hån när folk försöker uppmuntra och säger: "Vi känner några som blev gravida när de slutade tänka på det" Fast jag förklarat att jag kan inte utan läkarhjälp bli gravid. Det är omöjligt. Jag producerar inte "ägg-hormoner", jag har klimakterie värden. Men när jag tar sprutorna blommar stockarna upp och producerar äggblåsor.
Men som det känns nu tror jag inte det blir ett syskon och jag måste vänja mig vid tanken. Men så länge det finns hopp......
Hej! Jag har skrivit tidigare i tråden, och har funderat massor på de här frågorna. Nu blev jag märkligt nog gravid "av mig själv" efter att ha försökt göra syskon i 3 år och även gjort ett misslyckat IVF-försök. Men jag har fortfarande kvar mina insikter om ettbarnslivet, och fortfarande har vi ju "bara" ett barn, jag är gravid i v 22 nu. Jag kan fortfarande se väldigt många fördelar med att ha bara ett barn, så länge man har jobbat lite med sin självkänsla och inte fastnar i offer-rollen för att man inte är med i den populära två-barns-klubben så kan man lösa det konstruktivt. Jag tror t ex att vi har varit mer sociala med andra familjer än vad flerbarnsfamiljer hinner eller orkar med. Vi har med glädje passat andras barn, "lånat dem" lite, man ser till att skaffa sig bonusar på det sättet, det har känts härligt att vara en extra-vuxen i andra barns liv på det sättet. Jag har heller aldrig varit bekymrad över att vår son på något sätt skulle bli "skadad", det brukar gå väldigt bra i livet för ensambarn, de blir mera sällan knarkare, kriminella eller allmänt olyckliga och det är något man får påminna sig själv om.
Sen kan man ju känna en biologisk längtan efter fler barn i alla fall, och då tycker jag absolut att man ska ge det ett försök om man har råd. Vi gjorde ett IVF-försök och jag är glad att vi inte köpte 3-pack för jag hade absolut inte velat göra fler, jag reagerade ganska jobbigt på behandlingen och fick komplikationer efter äggplocket. Men det blev ett par ägg över till frysen och dessa hade vi tänkt att göra något med i ostimulerad cykel (altlså inga sprutor) om jag nu inte hade blivit spontant gravid precis i sista stund. Så jag tror ju på mirakel nu förstås. Men framförallt tror jag på att livet blir precis som det är tänkt att det ska bli och att det kommer något gott även ur hålen från barnen som aldrig blev.
