• Boombabymamman

    Ofrivilliga enbarnsfamiljer

    Hej!
    Åh, vilken underbar tråd!
    Vi har en son som är snart 5. Han kom till naturligt, men efter väldigt mycket kämpande. Fertilitet är uppenbarligen inte vår bästa gren...
    Nu har vi precis avslutat vår första (och faktiskt sista) IVF-försök,med negativt resultat.. Det blev 2 ägg till frysen också, men jag vet inte om jag pallar. Jag tyckte det var så jobbigt med hela behandligen. Det är dyrt, jobbigt och något inom mig känner dessutom att det känns onaturligt att försöka tvinga kroppen att bli gravid på det här sättet (även om jag absolut inte moraliserar kring de som väljer att göra IVF massor av gånger.)

    Nu känner jag att jag är i fasen att jag vill kunna acceptera. Jag vill framförallt inte hoppas, längta och kämpa längre, och då är acceptans enda vägen. Det är dessutom så jag tror man blir lyckligast i livet. 

    Vår son har också börjat fråga efter syskon. Vår strategi har hela tiden varit att prata om att "alla familjer är olika". I en del finns ett barn, andra två, andra tre, osv, osv. Jag kan bli lite vemodig när jag märker att han på olika sätt "adopterar" småsykon, t ex låtsas att gosedjur eller vår katt är hans småsyskon, men jag påminner mig själv om att det inte är synd om honom. Han lever i en harmonisk familj, har föräldrar som älskar varann och honom mycket högt och njuter av att tillbringa tid tillsammans. Jag tror dessutom inte att syskon alltid är så roligt att ha, det är inte sjlävklart att man kommer överens i vuxen ålder, många "växer isär" på olika sätt, så man ska nog inte romantisera för mycket kring hur underbart det är.

    För mig är nog, rent krasst, den stora sorgen att vi inte är med i "2-barnsklubben". Det är ju ändå det normala i dag. Man blir avvikande på nåt sätt. Det är en sak att förhålla sig till.

    Jag känner att en strategi som jag tror på är att försöka hitta mer umgänge med också andra 1-barnsfamiljer, och kasnek också umgås mer med människor som inte har barn, så att man känner sig lite mer "normal". Har funderat  på att starta en tråd för ettbarnsfamiljer i min stad (Malmö). Var bor ni andra nånstans?
     

  • Boombabymamman
    babymajbe skrev 2012-09-11 10:07:15 följande:
    Även om denna tråd är gammal belv jag glad att jag hittade den. Vi har en son på 2 1/2. Han kom till genom hormonsprutor, men vi hade "vanligt" sex. När han var 1 år visste jag att det var dags för syskonförsök. Jag är inte naiv efter den långa resan och visste att det kan ta åratal innan det blir ett syskon. Min läkare belv förvånad att jag ville bli gravid igen när jag inte ens börjat jobba efter mamma ledigheten. 14 dagar efter ovitrelle sprutan visade mitt gravtest positivt! Men jag kände mig inte gravid och jag blödde. Jaja, tänkte jag. JAg tar ett test till om några dagar så visar det nog negativt för jag har nog missfall på g. Men nej, testet visade att min graviditet stegrats. Jag gjorde ett tidigt VUL som jag brukar på göra efter en stimulering. I vecka 7. Jag hade utomkveds och fick operera bort vänster äggledare. Därefter har vi gjort 3 försök. Varav en make-insemination . I morse satt jag och ringde kvinnoklinikens telefontid för infertilitets patienter. Men jag kom inte fram. Försöker igen i morgon.

    Jag blev nästan lättad när jag inte kom fram. Pulsen slog i 190. Kommer vi orka en gång till? Kommer det gå med jobbet, att jag måste sticka iväg för äggblåsemätningar 1-2 ggr vecka? kommer det bli någon bebis? Siste försöket, sen får vi överväga IVF. Jag tror jag kommer stressa ihjäl mig. Vi vill så gärna ha ett syskon. Men som andra skriver här så får man inte gå runt och vara deprimerad när man har ett litet underverk. JAg trodde aldrig jag skulle bli gravid och föda fram en frisk son. Men syskomlängtan är större på något sätt. Jag vill ge min son ett syskon, jag vill göra allt vi kan.

    Man blir ledsen när folk skriver att de blev gravida till slut "naturligt". Då kan ju inte deras problem varit så svåra. Ursäkta att jag låter hård. Jag har ingen ÄL och har aldrig haft. Det är svårt att förstå när jag förklarar. Vi kan omöjligt bli gravida spontant. Det är ett hån när folk försöker uppmuntra och säger: "Vi känner några som blev gravida när de slutade tänka på det" Fast jag förklarat att jag kan inte utan läkarhjälp bli gravid. Det är omöjligt. Jag producerar inte "ägg-hormoner", jag har klimakterie värden. Men när jag tar sprutorna blommar stockarna upp och producerar äggblåsor.

    Men som det känns nu tror jag inte det blir ett syskon och jag måste vänja mig vid tanken. Men så länge det finns hopp......       
    Hej! Jag har skrivit tidigare i tråden, och har funderat massor på de här frågorna. Nu blev jag märkligt nog gravid "av mig själv" efter att ha försökt göra syskon i 3 år och även gjort ett misslyckat IVF-försök. Men jag har fortfarande kvar mina insikter om ettbarnslivet, och fortfarande har vi ju "bara" ett barn, jag är gravid i v 22 nu. Jag kan fortfarande se väldigt många fördelar med att ha bara ett barn, så länge man har jobbat lite med sin självkänsla och inte fastnar i offer-rollen för att man inte är med i den populära två-barns-klubben så kan man lösa det konstruktivt. Jag tror t ex att vi har varit mer sociala med andra familjer än vad flerbarnsfamiljer hinner eller orkar med. Vi har med glädje passat andras barn, "lånat dem" lite, man ser till att skaffa sig bonusar på det sättet, det har känts härligt att vara en extra-vuxen i andra barns liv på det sättet. Jag har heller aldrig varit bekymrad över att vår son på något sätt skulle bli "skadad", det brukar gå väldigt bra i livet för ensambarn, de blir mera sällan knarkare, kriminella eller allmänt olyckliga och det är något man får påminna sig själv om.
    Sen kan man ju känna en biologisk längtan efter fler barn i alla fall, och då tycker jag absolut att man ska ge det ett försök om man har råd. Vi gjorde ett IVF-försök och jag är glad att vi inte köpte 3-pack för jag hade absolut inte velat göra fler, jag reagerade ganska jobbigt på behandlingen och fick komplikationer efter äggplocket. Men det blev ett par ägg över till frysen och dessa hade vi tänkt att göra något med i ostimulerad cykel (altlså inga sprutor) om jag nu inte hade blivit spontant gravid precis i sista stund. Så jag tror ju på mirakel nu förstås. Men framförallt tror jag på att livet blir precis som det är tänkt att det ska bli och att det kommer något gott även ur hålen från barnen som aldrig blev.
Svar på tråden Ofrivilliga enbarnsfamiljer