Ofrivilliga enbarnsfamiljer

Entlingen ett bra Tråd för mig också !!! Har också väntat vårt bebis i 4 år med mycket behandling och många tårar
Till slut fick jag bli gravid igenom FET , IVF (mislyckades första gången )  och har kvar 4 befruktade ägg.
Min dotter kom till värdeln i v. 31 (prematurbarn ) nu hon är 10månader korigerat ålder frisk och glad !

Jag blev akut operered av livmodern i samband med kejsarsnit på grund att blödningen ville inte ,kunde inte stoppas . Så flera barn för mig kan aldrig bli !!!:( Gråtter och har fruktansvär ont i hjärta med tanken på att Min Lilla Isabelle snart kommer att fråga om syskon .Vad ska jag säga till henne att fyra embryon fans kvar och väntatde på mig men jag har ingen livmodern ......

Är realistisk att tack och lov att jag lever kunde vara tragisk slut med mig låg i 7 timmar på operationbordet.
Har mycket känslor kvar sen des 111212 både glädje ,rädsla , mirakel 

Jag väcker liv i den här tråden. Jag har en fantastisk son på 3 år. Jag lever för honom. Men när jag fick honom insåg jag hur fantastiskt det är med barn och ville omgående ha en till. Nu har vi kämpat på i två år och inte gravida igen.
Min son kom till på andra försöket, så vi var nog lite optimistiska och tänkte att det skulle gå fort att bli gravid igen. Jag blev gravid på första försöket för snart 2 år sedan men det slutade i missfall. Sen har det inte tagit sig...
Ålder tickar på och jag har passerat 40. Jag får ingen hjälp av landstinget, pga ålder och barn sedan tidigare.
Det är så tufft psykiskt tycker jag, jag hoppas så varje månad att den här gången blir vi gravida, så kommer mensen och det känns som att jag blir slagen ner till golvet och jag tänker att nä nu ger vi upp... men så två veckor senare vid äl, tänker jag att kanske ska vi göra ett försök till.
Jag hoppas jag kan väcka liv i tråden igen, hade varit skönt att bolla sina tankar med andra som förstår. 

Är också i liknande situation. Har en underbar 8-åring, och vi har försökt i så många år men inte lyckats få ett barn till. Min dotter frågar efter syskon, och det skär i hjärtat. Fyllde nyligen 40, och utöver det har jag endometrios. 

Om det är någon som vill följas åt privat över pm så skicka gärna ett till mig. Hade varit skönt att bara få gråta ut varje månad när mensen kommer, dela förväntningarna, stressen efter ägglossning,fick  vi till det på rätt dag osv. 
Ikväll kom by the way mensen, gör så ont, så ont, vill gråta. Och samtidigt väntar en vän barn, en kollega likaså. jag ser bara gravidmagar och två barnsföräldrar. 
Jag är så otroligt tacksam för den lilla killen jag har,.... och all kärlek jag kan ge och få av honom, men tänk vad fantastiskt med en till. 

Äntligen rätt tråd. Gammal men kanske någon kvar? Samma sits, har en dotter som är 7.. inga fel på oss föräldrar. Det jobbigaste är sorgen och traumat det blivit av att inte ge vår älskade dotter ett syskon.. barnvagnar, bebiskläder nästan allt finns kvar för ?tänk om det händer?  men det hånar mig rätt upp i ansiktet.. 

Jag är kvar! Glömde bort lösenordet till mitt gamla konto och startade ett nytt. Det är jag med 8-åringen här ovanför. 

Vi har också alla grejer kvar, jag tänker ibland att vi ska börja rensa ur, men jag klarar det bara inte. Kommer nog inte hända förrän jag är i klimakteriet och allt hopp verkligen är borta. 

Vi försöker dock att fokusera på här och nu, att vara nöjda med det barn vi har och den familj vi är. Vi har det superbra tillsammans och tillvaron är lugn och mysig. Vill aldrig att dottern ska växa upp och känna att vi alltid saknade någon. 

Visst är det jobbigt att behöva både ha kvar det nu när det typ är hopplöst för oss men ännu värre att plocka bort saker? 🙈 

får ni frågor om syskon från ert barn? Jag har fått massor tex ?varför har jag inga syskon, när får jag det? ?mamma när jag blir stor så blir jag aldrig moster? (hon är mest van vid mostrar i släkten) ?jag vill såå gärna ha en lillasyster eller lillebror?

det skär i hjärtat. Hur accepterar man sitt läge egentligen.. har du några andra tips? Försöker oxå som du fokusera på här och nu, jag är superduperbra tacksam för dottern vi har, går verkligen inte att beskriva vilken enorm kärlek vi har till henne o gör allt för henne. syskon är så välkommet och så blir det inte så..går ju inte att leva ett normalt liv tycker jag utan dessa mörka tankar

Det är verkligen jobbigt, speciellt när folk börjar be om att få diverse saker. "Ni har ju ingen användning för det och det, jag tar gärna...." Helt gränslöst.

Vi fick frågor tills alldeles nyligen, hon ville gärna ha ett syskon, och om hon hörde om nån som hade stor ålderskillnad mellan syskonen eller en lite äldre förälder så sken hon upp och sa att då kanske hon fortfarande kunde få ett syskon. Alltså, hjärtat brast nästan varje gång. Men vi har pratat mycket om att bara för att man har syskon betyder det inte att allt är bra. Jag har en syster, det är tre år mellan oss, och vi har aldrig haft en tajt relation. Hon blev tonåring i humöret väldigt tidigt och jag var barn väldigt länge. Sååå många gånger jag önskat att jag var enda barnet när min syster surat sig igenom en massa saker som borde varit roliga. Sådan berättar jag, i lagom, barnvänliga, portioner, och nu har hennes kompisar börjat bara vilja vara hos oss och leka för att slippa jobbiga småsyskon så det har väl också en effekt.
Och egentligen så tycker jag kanske inte att syskon är superviktigt för henne, utan dels för att vi gärna ville/vill ha ett barn till men för att hon senare i livet inte ska bli ensam med allt, när vi blir gamla. Men å andra sidan, min morbror lyfte inte ett finger när mormor dog, det var bara min mamma som fick fixa allt (med hjälp av oss), så allt sånt ger lite perspektiv. Jag tänker att vi får fostra våra döttrar till att bli starka och sunda personer som kommer att bilda egna familjer med bra partners och vänner så att de aldrig känner sig ensamma och alltid har stöd :)

Har folk inget hyffs när dom ber om att få saker.. så ledsen man blir. Det blir så påfrestande när man vet vilken situation man själv sitter i.. 

Jag kan känna igen det med att barn gärna vill leka här oxå faktiskt. Men oftast kommer föräldern för att hämta sitt barn med småsyskonen in till oss för att det är så kul här säger dom. Det blir en dålig effekt då får vår dotter aldrig förstå vitsen av att själv få leka med en kompis. Den är jobbig att stå i tycker jag 😂 självklart är dom välkomna men vad ska man säga det blir lite knepigt 😂

Ibland funderar jag över om jag som förälder skulle vara annorlunda om jag hade två barn. Nu ger jag all min enegi, kärlel till min son, jag kan inte se vissa föräldrae klättra runt med sina barn på ryggen, ge dem 100 procent uppmärksamhet, hoppa i sängen och engagera sig så, jag kan inte se mina syskon som har flera barn, inte heller vänner. 
Å om jag hade haft en bebis så hade jag inte haft energin orken möjligheten. 
Men min största oro är att han ska känna sig ensam.
Jag har syskon men knappt kontakt med dem, men vi hade kul när jag var liten.
Ja går det inte så går der inte, han har än inte börjat fråga om syskon. Men leker gärna bebis.

Jag puffar upp den här tråden igen, då det kan vara skönt att skriva av sig, i sina tankar, oro och funderingar kring att ofrivilligt vara enbarnsfamilj- men också dela med sig om alla fördelar det är att ha ett barn. 

Jag har försökt i 4 år att få till ett syskon, men det vill sig inte. Nu har jag börjat acceptera, men jag har fortfarande svårt för att släppa det helt. Jag är inte där än, jag testar fortfarande med älstickor, och jag försöker förföra min man som helt släppt tanken på fler barn nu och vill gå vidare.

Jag har börjat rensa bland min sons kläder och leksaker men jag är inte redo att skänka bort det än. 

Hur mår ni där ute ? 

Puffar igen vill gärna bolla mina tankar. Insett att det är kört med ett syskon, och försöker bearbeta det. Samtidigt. Har min son snart 5 år fortdarande inte sagt ett ord om syskon han verkar inte tänka på det och det är inget vi pratar om hemma heller att vi inte kan få syskon.
funderar, kanske är det mer flickor som saknar syskon?