Ofrivilliga enbarnsfamiljer

Jag väcker liv i den här tråden. Jag har en fantastisk son på 3 år. Jag lever för honom. Men när jag fick honom insåg jag hur fantastiskt det är med barn och ville omgående ha en till. Nu har vi kämpat på i två år och inte gravida igen.
Min son kom till på andra försöket, så vi var nog lite optimistiska och tänkte att det skulle gå fort att bli gravid igen. Jag blev gravid på första försöket för snart 2 år sedan men det slutade i missfall. Sen har det inte tagit sig...
Ålder tickar på och jag har passerat 40. Jag får ingen hjälp av landstinget, pga ålder och barn sedan tidigare.
Det är så tufft psykiskt tycker jag, jag hoppas så varje månad att den här gången blir vi gravida, så kommer mensen och det känns som att jag blir slagen ner till golvet och jag tänker att nä nu ger vi upp... men så två veckor senare vid äl, tänker jag att kanske ska vi göra ett försök till.
Jag hoppas jag kan väcka liv i tråden igen, hade varit skönt att bolla sina tankar med andra som förstår. 

Om det är någon som vill följas åt privat över pm så skicka gärna ett till mig. Hade varit skönt att bara få gråta ut varje månad när mensen kommer, dela förväntningarna, stressen efter ägglossning,fick  vi till det på rätt dag osv. 
Ikväll kom by the way mensen, gör så ont, så ont, vill gråta. Och samtidigt väntar en vän barn, en kollega likaså. jag ser bara gravidmagar och två barnsföräldrar. 
Jag är så otroligt tacksam för den lilla killen jag har,.... och all kärlek jag kan ge och få av honom, men tänk vad fantastiskt med en till. 

Ibland funderar jag över om jag som förälder skulle vara annorlunda om jag hade två barn. Nu ger jag all min enegi, kärlel till min son, jag kan inte se vissa föräldrae klättra runt med sina barn på ryggen, ge dem 100 procent uppmärksamhet, hoppa i sängen och engagera sig så, jag kan inte se mina syskon som har flera barn, inte heller vänner. 
Å om jag hade haft en bebis så hade jag inte haft energin orken möjligheten. 
Men min största oro är att han ska känna sig ensam.
Jag har syskon men knappt kontakt med dem, men vi hade kul när jag var liten.
Ja går det inte så går der inte, han har än inte börjat fråga om syskon. Men leker gärna bebis.

Jag puffar upp den här tråden igen, då det kan vara skönt att skriva av sig, i sina tankar, oro och funderingar kring att ofrivilligt vara enbarnsfamilj- men också dela med sig om alla fördelar det är att ha ett barn. 

Jag har försökt i 4 år att få till ett syskon, men det vill sig inte. Nu har jag börjat acceptera, men jag har fortfarande svårt för att släppa det helt. Jag är inte där än, jag testar fortfarande med älstickor, och jag försöker förföra min man som helt släppt tanken på fler barn nu och vill gå vidare.

Jag har börjat rensa bland min sons kläder och leksaker men jag är inte redo att skänka bort det än. 

Hur mår ni där ute ? 

Puffar igen vill gärna bolla mina tankar. Insett att det är kört med ett syskon, och försöker bearbeta det. Samtidigt. Har min son snart 5 år fortdarande inte sagt ett ord om syskon han verkar inte tänka på det och det är inget vi pratar om hemma heller att vi inte kan få syskon.
funderar, kanske är det mer flickor som saknar syskon?